Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 19 juni 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194 IDUN 1896
Ej någon i den vida värld,
Hur djupt han än var undangömd,
Hur fjärran bort frän larm och flärd,
Af lifvets herre än var glömd.
Hvar blomma i sin rosengård
Han slutit i sitt fadershägn,
Och alla röna de hans värd,
Fast än som sol och än som regn.
Eugenie.
penséer på golf och sittplatser, det var ett
Hågra orcl om slöjd
Y blundande ealongen. . °<H WslslÖj!
1 Bland titlar, toaletter, Af Mathilda Langlet.
’ Hon satt för första gången
Och njöt af lifvets rätter.
®ecl silfx>errr?cl^l.
Allt var af första klassen,
Allt var af bästa tonen,
Men isande var glacen
Och tom konversationen.
Vid allt en bismak lådde,
Allt tycktes ringa väga,
Hvad nyss hon efterträdde
Var knappast värdt att äga.
För hal var bonad tilja,
För högt man skrufvat gasen.
En kostbar drifhuslilja
Stod utan doft i vasen.
Hon log åt lyxen, tvånget,
Hon, som var van vid hagen
Och friska blomsterfånget
Och ljusa solskensdagen.
Bort mot pendylen blicka
Förstulet ögon blida . . .
Hon räknar, stackars flicka,
Minuterna, som skrida.
Men midt i kvalmet svällde
En pärleström — hon lyssnar
Till toner, för hvars välde
Det fadda sorlet tystnar.
Så underfulla toner:
Man hörde sakta susning
I mörka furukronor,
Man såg en silfverkrusning
På spegelblåa fjorden:
Ett bröllopståg sågs glida
— Det vackraste på jorden —
Ut på det blanka, vida.
Mildt morgonvinden smekte,
Bjärt skinande var ståten.
Och fjällets eko lekte
Med käcka bröllopslåten . . .
Hon satt som i en ljusning
Med ögon drömlikt fällda
Och leende förtjusning
Kring läppar, rosigt svällda.
Hon var ej i salongen,
Nej, midt uti naturen!
Med silfvernyckel sången
Upplåtit kvafva buren.
Anna Knutson.
II.
Det finns en del af vårt folk, af alla
länders folk, som kallas den mindre bemed-
lade medelklassen. Det är dock denna klass,
som utgör öfverklassens kärna och stöd.
Och när denna klass uppgår i fåfänga och
flärd, då är det fara för att ett folk icke
står långt från branten af sitt fall. Måhän-
da skall detta anses vara att taga munnen
alltför full, men tänker man närmare på sa-
ken, är det nog inte ändå så orimligt. Om
de, som från början vandrat på samhällets
höjder, eller de, som lyckats klättra ditupp,
på flärd och fåfänglighet af alla slag slösa
bort både sitt guld och sin hälsa, är detta
visserligen beklagligt, men icke så ödesdi-
gert; ty alltid finnas de, som äro både vil-
liga och dugliga att ersätta den, som faller
ned, men hvem skall fylla tomrummen där-
nere? Nog går det an så länge luckorna kun-
na fyllas ur en kraftig allmoges leder. Men
när allmogens döttrar utbyta spinnrocken
mot brodernålen och drällsväfven mot »gung-
stolsschabrak» och »brasdynor» — låt vara
väfda i krabbasnår och flossa — och allmo-
gens söner ej med sin lilla jordlott längre
kunna tillfredsställa förfiningens kraf —
huru går det då? När de rika skola lefva,
som om de vore furstar, de välbergade som
om de vore rika, de mindre bemedlade lika-
så -— då måste väl medgifvas, att vi äro ett
godt stycke inne på den breda vägen, som
leder till fördömelse •— icke sant?
Och till allt detta skulle konstslöjden och
missriktningen inom slöjdens område bära
skulden? frågar man.
Naturligtvis icke. Snarare äro dessa miss-
riktningar ett utslag af »tidsandan» och
smaken för vällefnad och förfining. Men just
genom sådana missriktningar befordras tids-
andans skefhet och därför måste man
motarbeta dem eller fastmera söka leda dem
på rätt stråt.
Troligen invänder man mot det nyss sag-
da, att det just är allmogeslöjd som nu
utgör konstslöjdens — den textila konstslöj-
dens — kärna. Visserligen, men under hu-
ru olika förhållanden. Hvem spinner nu
sin ull, färgar garnet och väfver däraf den
»bonad», som blott vid högtidliga tillfällen
prydde den oklädda timmerväggen, eller
den »rya», som för främmande gästers be-
hof förvarades uppe på löftet.
På tapetserade väggar och madrassera-
de soffor behöfvas inga bonader, och det
hemspunna och hemväfda garnet har ef-
terträdts af köpgarner af alla slag, af bro-
dersilke och safirgarn eller hamburgergarn
o. d., hvarvid man imiterar allmogemönster.
Att gamla stilfulla mönster upptagas, att
halfförgäten konstfärdighet åter framdrages
i ljuset, det bör ju glädja alla förståndiga
människor. Och att man därigenom kunde
slippa se kvartersbreda rosor, fuchsior och
glädjeämne af första sort. Och när vackra
och dyrbara arbeten skulle göras, var det
ju en god sak att de blefvo smakfulla.
Men alt sådana arbeten skulle göras, antin-
gen de behöfdes eller ej ; att de skulle lä-
ras och göras på skryt och appliceras i
öfverflödande massa, det var nog ett streck
i räkningen för dem, som gjort sig glada
förhoppningar om slöjden, när den oför-
modadt kom i så hög grad till heders.
Och den, som tänker sig att den goda tiden
skulle återkomma, den tid, då husets döttrar
spunno, väfde och sydde hvad för familjens
behof skulle förfärdigas, den sangviniska
personen fann antagligen en oväntad för-
längning af ett framstående drag i sitt
anlete.
Det är, som i det föregående blifvit sagdt,
alldeles icke meningen att på något sätt
nedsätta konstslöjden eller förringa dess
värde. Frågan är helt enkelt denna: Hafva
vi alla verkligen råd och lägenhet att låta
våra döttrar inöfva färdigheter och uppodla
en smak, som ovillkorligen medföra utgifter
ocli hvars praktiska nytta oftast är temli-
gen problematisk? Hafva vi verkligen alla
råd att låta våra döttrar offra tid och ar-
bete på oräkneliga väggdekorationer, soff-
kuddar och »prydnadsföremål»? Jag tror
det icke.
Skulle det ej för de flesta af oss vara
mera fördelaktigt, om våra döttrar mera
odlade de i vår tid allt för mycket förbi-
sedda talangerna slätsöm, d. v. s. linnesöm-
nad, strumpstickning, väfnr d, nämligen väf-
nad till nytta och icke blott till nöje? Skulle
det icke vara en afsevärd minskning i ut-
gifterna för familjen, om döttrarna lärde sig
t. ex. »sy kläder», som det neter, så att
de kunde sy både sina egna och sin mam-
mas klädningar? Eller om de kunde mon-
tera hattar och sålunda minska räkningarna
i modehandeln? Jag tror det bestämdt.
Man invänder kanske, att sömmerskor och
modehandelskor skola ju också lefva. Visser-
ligen, och det kunna de nog ändå, ty det
kommer alltid att finnas en hel del rika
och föga arbetsdugliga personer, som helst
vilja, och som måste, låta andra utföra dy-
lika arbeten.
Det är en svaghet hos många föräldrar
att vilja lysa med döttrarnas konstslöjdar-
beten, en svaghet, som de få dyrt betala
sedermera, när de oresonligt nog fordra,
att döttrarna efter slutad skoltid skulle
blifva till hjälp vid arbeten nödvändiga för
husets bestånd. Och antagligen är det för
sådan föräldrasvaghets skull, som skolan
anordnar de förut omnämda julklappsar-
betena. Här kommer kanske den invänd-
ningen, att flickorna i skolan få lära sig
både lappa och stoppa, såsom vid hvarje
examen för ögonen framhålles i de rutiga
små tygstycken, i hvilka man klippt hål
och isytt en lapp, samt de stickade bitar,
i hvilka på samma sätt strumpstoppning
inläres. Men kan genom ett enda sådant ar-
bete så pass mycken färdighet vinnas, att
det sedan kan fortsättas? Det är väl knap-
past möjligt, helst som barnen vanligen
önska så fort som möjligt slippa ifrån detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
