Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 19 juni 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 195
i deras ögon meningslösa arbete. Att sätta
en lapp pä ett hål, som blifvit nött eller
upprifvet, är ju någon reson i, något ända-
mål med, men att klippa ett hål enkom
för att laga det, utan annat ändamål än
att få beröm, om det är väl gjordt, och ban-
nor, om det är illa gjordt — det anses ofta
af barnen såsom en för att plåga dem upp-
funnen öfverflödsgärning. Och att barnen till
omväxling och uppmuntran kunna behöfva
ett angenämare arbete, kan väl ingen för-
neka. Men det kan och bör vara af en-
klaste slag, till dess verklig färdighet i
slätsöm o. s. v. blifvit vunnen. För öfrigt
bör det väl för en flicka vara lika trefligt
att få färdigt ett vackert, välsydt linne som
en broderad eller glödritad tingest, den man
kanske knappt vet, hvar man i de öfverde-
korerade rummen skall finna plats för.
–––––*–––––
Hr Americas l^t>innoi?ärl&.
Ett efterföljansvändt exempel.
åsom ett särdeles anmärkningsvärdt prof på
den företagsamhet, som utmärker den ame-
rikanska medborgarinnan och som, hvad nu
rör det nedan skildrade modiga kvinnoverket,
borde kunna stå som ettefterföljansvärdtföredöme
för våra kvinnor, vilja vi meddela förloppet af ett
i det stora landet i väster af kvinnor lyckligt
utfördt organisationsarbete.
För tio år sedan stiftades den första kvinnliga
arbetareklubben i New-York, hvilken efter antalet
af de första unionsstaterna utgjordes af tretton
medlemmar — ett, som det sedermera visade sig i
gtrid med den traditionella uppfattningen, sann-
skyldigt »lyckotal». Sedermera ha efter mönstret
af den första klubben bildat sig fem associationer,
nämligen New-York’s, Brooklyn’s, Massachussett’s
och Connecticut’s, af hvilka den i New-York en-
samt inbegriper tjugusju klubbar. Den ledes af nio
direktörer, befuilmäktigade af ett råd, som är
sammansatt af medlemmar från hvar och en af
de associerade klubbarne. Själfstyrelse är rådan-
de inom hvarje klubb, och i associationen afgöras
blott spörjsmål af allmänt intresse.
Inskrifningsafgift och kontingent ställa sig myc-
ket lågt till och med i förhållande till medlem-
marnes begränsade villkor.
Den förra är gemenligen 25 cents och kontin-
genten 20 à 25 cents per månad. En klubb med
hundra bidragslämnande medlemmar kan utan
främmande hjälp reda sig själf, ty utgifterna —
lokalhyra, belysning, uppvärmning etc. — gå till
och med i de större städerna sällan högre än 40
à 50 dollars per månad. För att gå ut med de
extraordinarie utgifterna vid den första installa-
tionen arrangerar man basarer, där af förenings-
medlemmar själfva tillverkade föremål försäljas;
inkomsten häraf visar sig i allmänhet tillräckligt
stor för att bilda en säker grundplåt.
Hvad söker arbeterskan allra först i den så ny-
organiserade klubben? I de flesta fall först och
främst förströelse efter en sträng arbetsdag. Men
efter hand utvecklar sig begäret efter ökad kun-
skap, antingen inom vederbörandes egen verk-
samlietssfer eller i mera allmänna ämnen, och
inom kort presenterar sig klubben som en prak-
tisk bildningsanstalt, där undervisning vinnes i
sömnad, mönstertillklippning och öfver hufvad
taget i alla till ett ordnadt hushåll och det praktiska
lifvet hörande bestyr. Lärarne undervisa gratis,
och då så icke sker, beror cletta på omöjligheten
att annorledes anordna det, hvarvid endast »spe-
cialisterna» själfva garantera för lärarens aflöning.
Af stor vikt och lifligt omfattadt intresse äro de
s. k. »praktiska samtalen», vid hvilka diskuteras
dagens brännande frågor under uppställda theser,
såsom exempelvis »Skall kvinnan hafva rösträtt?»,
»Rikedomens betydelse», »Hvarför gifta sig så få
unga flickor?», »Hvilket inflytande utöfvar den
omständigheten på hushållet, att kvinnan blir
likställd med mannen och därmed bidrager till
arbetslönernas sjunkande?» o. s. v. Diskussionen,
som äfven omfattar mera allmängiltiga ämnen,
såsom hälsovård, populärt vetenskapliga frågor
etc., afslutas med en resolution och har städse
visat sig som en af de förnämsta sammanhållan-
de krafterna inom klubbens lif. Att de praktiska
resultaten äro obestridliga, framgår bl. a. af det
faktum, att år 1893 ensamt i staden New-York
utbetalades . 5,156 dollars i kontingent af dessa
fattiga kvinnors tillgångar.
För att på billig grund bereda medlemmarne
tillfälle till gymnastik och andra fria öfningar
enade sig flere klubbar och hyde en väldig sal
på University Place n:r 9. Där har nu i ett par
år med de gynsammaste resultat lämnats under-
visning i musik och gymnastik. En af eleverna
lade sig så flitigt ombord med dessa specialiteter,
att hon nu är en framstående instruktriee, om
hvilken mari formligen »slåss» för att tillförsäkra
sig en timmes handledning.
En förening utan sin egen tidning är i Amerika
något otänkbart. Klubbarne ha också sitt eget
organ »Far and Near» (Fjärran och när), redige-
radt af miss Maria Bowen Capin. Tidningen som
har en betydlig prenumerantstock, sysselsätter
sig med klubbarnes angelägenheter och bekym-
mer samt väcker då och då nya förslag till om-
pröfning.
Med klubbarne har man förenat en arbetsbyrå,
som gratis bereder arbetssökande kvinnor plats.
Vidare har med dem införlifvats en försäkrings
anstalt för i två olika klasser af de associerade.
I den första betalas 50 cents i inskrifningsafgift
och 25 cents i månatlig kontingent; i den andra
50 cents i inskrifningsafgift och 15 cents i må-
nadskontingent. Härför åtnjuta första klassens
medlemmar ! i sjukhjälp 5 dollars per vecka i 6
veckors tid, ! och vid dödsfall utbetalas 30 dollars
till familjen. Andra klassens medlemmar åtnjuta
i sjukhjälp 3 dollars per vecka under 6 veckors
tid och 201 dollars vid dödsfall. Medlemmar af
båda klassérna på en gång erhålla 8 dollars i
sjukhjälp och 50 dollars vid dödsfall.
Associationen har äfven sörjt för klubbmed-
lemmarnas behof af friskt landtlif. Den äger på
Long-Island ett etablissement vid namn Holiday-
House, som är klubbarnes landtliga Tusculum.
Där tillbringa de unga arbeterskorna sina ferier,
som vanligen utgöra 14 dagar. Inackorderings-
afgiften är i endast 3 dollars per vecka, hvilket
efter amerikanska förhållanden nästan är en obe-
tydlighet äfven för en lågt aflönad arbeterska.
Holiday-House är uppbygdt i en förtjusande,
naturskön frakt, vid en närgränsande vik, som
erbjuder tillfällen till badning, fiske och roddsport.
Detta korta | friluftslif håller mången stackars ar-
betsflicka skadelös för hennes långa inspärring
under den öfriga delen af året i den stora staden.
Det målar åtminstone för en tid hälsans rosor
på hennes kinder; det hägrar långt på förhand
i hennes längtansfulla tankar som perspektivet
af ett »förlofvadt land» ; det är, en gång njutet
och passeradt, hennes stärkande, sköna minne,
som långt efteråt fyller hennes sinne med mod,
därför att hon vef, att nästa år skall det åter-
igen upplifvas i verkligheten!
1890 i april afhölls den första kongressen af
New-Yorks kvinnliga arbetarklubbar. Den upptog
tre dagar med två möten om dagen, utan att än-
dock tiden ville räcka till för uttömmandet af
alla på föredragningslistan framställdadiskussions-
ämnen. Den princip, som vid förhandlingarna
först och främst med stor energi framhäfdes och
som skulle kunnat betecknas som en i allas med-
vetande invuxen »nervus rerum», var uppfatt-
ningen, att i klubbarnes verksamhet aldrig skulle
blifva tal om välgörenhet, utan endast och allenast
solidaritet. Bland tankar som uttalades och prin-
cipiellt fastslogos vid dessa kongressförhandlin-
gar, märktes sådana som nedanstående:
»Vi tro, att den kvinna, som icke behöfver ar-
beta för att förtjäna sitt bröd, i själfva verket
har fått sin lön i förskott och därför är så myc-
ket mer förpliktigad att arbeta för andras väl.»
— »En arbeterska gör skamligt orätt mot sina
kamrater, om hon går in på att arbeta för en lön,
som är för liten att tillfredsställa lifvets behof.»
För hvarje dag som går vinner detta klubb-
väsen allt kraftigare anslutning från de mest
skilda håll i Amerikas kvinnovärld, och snart
torde den tid vara inne, då denna association får
betraktas som en hel liten stat i staten, den där
som en mycket viktig faktor måste räknas med
i det moderna samhällets, ej minst på en ädel
kvinnoemancipation grundade utveckling.
–––- *–––-
Iduns byrå och expedition
hällas under månaderna juni—augusti öppna
hvarje söckendag kl. 10—5.
Rusets härskarinna.
En miniatyr för Idun af Dagmar B—m.
K
on var fem år samt enda arfviugen
till sin pappas stora egendomar och
enda jordiska föremålet för sin mammas
dyrkan.
Hon var mjuk och knubbig, men ändå fin
och gratiös. Hon hade gult hår, som ring-
lade sig öfver hela hufvudet, hon hade fått
sin mors strålande ögon, och hennes kinder
voro att likna vid den skära rosens blad.
Hon hade en från Frankrike införskrifven
bonne samt leksaker, tillräckligt för att
etablera en butik. Hon hade en mångfald
af de mest förtjusande dräkter samt ett
helt litet lager af gula och svarta lackera-
de skor, och till sist: hon hade ett par
små stöfletter en miniature, nyligen färdiga
för den annalkande hösten. De voro till-
verkade af det mjukaste skinn, de voro ut-
sydda med silke samt prydda med uddar
och tofsar, det var helt enkelt ett par stö-
fletter, som skulle väckt en parisiskas afund,
likväl hade deras ägarinna från första stund
fattat agg till dem.
Hösten är nu verkligen kommen; regnet
har plaskat därute mest hela förmiddagen,
och det har blåst, så att träden skakats.
Lillan har missmodig betraktat detta skåde-
spel från sitt fönster. Men solen skiner upp ;
det glittrar på gräsmattorna och små blän-
kande pussar locka därnere på gårdsplanen
och på trädgårdsgångarna. Lillan bestäm-
mer sig för att gå ut.
Mademoiselle har äfven iakttagit de mån-
ga små pussarne, och hon föreslår lillan
att nu inviga den nya fotbeklädnaden, men
lillan förkastar genast detta förslag. För
att förmå henne att antaga detsamma, an-
vänder ma bonne en mängd af de ljufva
namn, hvarpå hennes vackra språk är så
rikt ; hon anför dessutom en mängd förnufts-
skäl för sitt yrkande, men lillan betrak-
tar henne och kängorna med samma ovilja.
Ma bonne besluter sig då för att tillkalla
hjälp och går att uppsöka husets fru. Denna
begifver sig gensst till sin dotter samt an-
vänder samma medel som den unga ut-
ländskan. Fåfängt! Lillan förblir obeveklig.
Från den djupa karmstolen, där hon ligger
uppkrupen, knubbig och finhylt med den
ljusblå klädningen fördelaktigt framhållan-
de hennes späda skönhet, betraktar hon
sina båda motståndare med stigande harm.
Med säkert tag fasthåller hon ett par små
gula skor, hennes kinders skära färg får en
mörkare nyans, och snart hörja hennes ögon
fyllas af tårar. De båda kvinnorna betrak-
ta hvarandra villrådigt.
I denna stund gör husets herre sitt in-
träde. Han har en krigares hållning, och
hans starka stämma utgör mången underord-
nads skräck. Då han ser sin dotters tårade
anlete, fattar han genast sammanhanget, och
han uppmanar henne med mild fasthet att
tänka på sin hälsa.
Lillans tårar stanna, men med förebråel-
se i blicken betraktar hon sin far och med
lika förebrående stämma säger hon:
»Lillan tycker ej om pappa!»
Detta är mer än dennes faderliga hjärta
och tillkämpade fasthet kunna uthärda. Vänd
till sin hustru, säger han: »Låt henne be-
hålla skorna.» Därefter aflägsnar han sig,
belåten med att åt sig hafva räddat sitt en-
da barns gunst. Men just dessa ord upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
