Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 26 juni 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20-4 ! D U N lS’Jtë
»Åh jo» — brukade då alltid mäster svara •—
»ho ä’ allt mest borta och får sej en kaffeskvätt,
och det unnar jag henne gärna, för hemma lär
ho fäll inge’ få — kaffe, vill det säga.»
Och därvid log den lille bleke skälmaktigt och
plirade med sina små trekantiga ögon, och fru-
arna sågo på hvarann och utstötte ett samfäldt
»mmm!» — det ofrivilliga uttrycket af deras
hjärtans rörelse och medkänsla.
Ofta medförde de vid dessa morgonbesök en li-
ten väska, hvarur de plockade upp ett och annat,
som den fattiga, men förnöjsamma skräddarefa-
miljen kunde sätta värde på — några flätor saff-
ransbröd, en påse karameller åt barnen, kanske
också en bit kall stek eller fisk för mäster att
kalasa på.
Och mäster tackade gladt och okonstladt för
»namnamet» och fröjdade sig öfver, hur väl det
skulle smaka hans kära Lova.
Men råkades Lova själf hemma, så var det hon
som förde ordet. Då satt mäster bara och myste
bifall till allt hvad gumman sade, då och då in-
flickande ett muntert ord till fruarna eller ett
kärvänligt till sin äkta hälft.
LIvilka lyckliga makar! Man kunde ha tagit
dem för ett nyförlofvadt par, så ungdomligt för-
tjusta tycktes de vara i hvarandra, och likväl
hade de varit gifta i tio år, och åldersskillnaden
var högst betydlig —- han ett par och trettio,
hon säkert närmare femtio- än fyrtiotalet.
Och vacker var hon inte. En liten skinntorr
varelse, brun i ansiktet, liksom betsad, med stic-
kande bruna pepparkornsögon och bruna hårtestar
slängande kring knotiga kinder, liknade hon, lif-
lig, högröstad, gapskrattande, en veritabel troll-
packa.
Det värsta var, att hon visst aldrig tvättade
sig. Händer och ansikte voro påfallande solkiga,
och från hennes kläder utgick en odör af någon-
ting annat än renlighet.
Men för Pilkvist var hon allt fortfarande »lilla
rara gumman», och det var detta märkvärdiga
och säkert enastående fenomen, som gjorde fru-
arnas besök hos den beundransvärde skräddaren
till sannskyldiga andakts- och och uppbyggelse-
stunder.
Då de återkommo från en dylik visit, voro de
alltid mycket tankfulla.
Träffade de då herrarne samlade på den ena
eller andra familjens veranda, föll det liksom af
sig själft, att fruarna började sig emellan tala
om Pilkvist.
»Tänk ändå, hvad han är uppoffrande och snäll
mot sin Lova. Han stiger upp och sätter på
kaffepannan, ännu medan gumman ligger — det
är bara knallkaffe de dricka, de stackars män-
niskorna — och middagsmaten kokar han själf;
och diskar gör han för att bespara henne be-
sväret! Och barnens kläder lappar och lagar han.
»Hvarför skulle inte jag hålla ungarne hela, när
jag ändå är skräddare?» säger han. »Och hvar-
för skulle inte jag sätta på potatisen, när jag
ändå mest alltid är hemma?» Han gör allt, med
ett ord — sköter hushållet och sörjer för utkom-
sten. Allt bara af kärlek till sin lilla rara gum-
ma — och ändå är hon femton år äldre än han
och ful och gammal. Det är någonting stort i
detta.»
»Någonting stort och tillika sällsynt.»
»Ja, han är verkligen aktningsvärd, denna Pil-
kvist; det är sanning, det »
»Ja, han är verkligen aktningsvärd.»
Sådana samtal upprepas litet emellan i herrar-
nes närvaro, och de höra under tystnad på. Men
deras ögonbryn sammandragas, ty de känna sig
som orm i myrstack; de veta att läsa mellan
raderna; de känna, att berömmet öfver Pilkvist
innebär en anklagelse emot dem själfva och de
vända mot sitt eget bröst den udd de ana i det
stereotypt återkommande: »Ja, han är verkligen
aktningsvärd.»
De kunna icke undgå att i viss mån finna sig
träffade, ty de måste erkänna för sig själfva, att
de hvarken äro så uppmärksamma eller så kär-
leksfulla mot sina hustrur, som de skulle kunna
vara och som de — varit en gång. Men om de
således måste tigande åhöra dessa ständigt upp-
repade förtäckta förebråelser, därför att de icke
kunna helt försvara sig, så finna de dem likväl
öfvervägande orättvisa och veta med sig, att de
tiga endast af det skäl, att de icke skulle, om
de talade, kunna göra sig fullt förstådde.
Den ene af dem skulle skulle vilja säga till
sin hustru:
»Kära vän, det är sant, att vi icke älska hvar-
andra längre med den ungdomliga passionens
hela glöd. " Men vi äro ju inte heller unga längre,
1 alla händelser inte lika unga som föi: tio år
sedan, då vi gifte oss. Vi kunna icke undgå
det oundvikliga. Låt oss sörja gemensamt öf-
ver att ungdom förgår och att dagligt umgänge
trivialiserar, men låt oss icke anklaga hvarandra,
då vi ju ändå akta hvarandra så högt och äro
hvarandras sannaste vänner.»
Den andra skulle vilja säga:
»Det är sant, min kära vän, att du icke en-
sam fyller hela mitt behof af kvinna, liksom du,
om du reflekterade lika mycket som jag, skulle
vara på det klara med, att jag icke gifver dig
allt, hvad ditt väsen behöfver af manlig motsva-
righet. Det var en illusion, om vi engång trodde
att vi ömsesidigt skulle räcka till för hvarandra
hela lifvet igenom. Det var en illusion. Må vi
finna oss i det oundvikliga! Låt mig fritt be-
undra ungdom och fägring, och gör du samma-
ledes på ditt håll! Låt oss icke af vårt äkten-
skaj) göra en graf, där vi bägge begrafva oss,
ännu lefvande.»
Och den tredje har så ofta på tungan:
»Du vet ju, att vi aldrig ha älskat hvarandra.
Vi gifte oss af helt andra hänsyn. Och därför
att vi visste det båda, kunde vi ordna det så,
att vi ändå i en med åren tilltagande vänskap
vunnit en relativ lycka, som vi knappast gjort
oss räkning på. Hvarföre då riskera hvad vi
vunnit för det måttliga nöjet att få sörja som
förloradt hvad vi aldrig ägt?»
Detta allt och mycket mer skulle herrarne pa
Tallö vilja säga sina respektive; men orden kom-
ma aldrig öfver deras läppar, man vill icke såra,
och man afskyr scener. Man vet dessutom, att
fruarna i deras nuvarande tillstånd af öfverspän-
ning aldrig skola taga reson.
Men de evigt återkommande samtalen om den
aktningsvärde Pilkvist, den trofaste maken, som
håller sitt kärlekslöfte heligt, kunna icke undgå
att alldeles tråka ut de mindre aktningsvärda
herrarne till sist. Den exemplariske skräddaren ,
äcklar och förargar dem. De betrakta honom
som en toffelhjälte och ett kräk, som förtjänade
stryk och inte berömmelse, därför att han låter
sin lata, snuskiga käring kujonera sig.
Fruarna å sin sida förarga sig öfver herrarnes
tystnad, hvilken drar ett ledsamt streck öfver
deras beräkningar. Den tryckta stämningen blir
tröttande. Den kväfva luften behöfver rensas af
ett åskväder, och man börjar ändtligen söka sak
med sina envist tigande män för att framkalla
den åstundade urladdningen.
»Henriette lilla, mina fiskebyxor ha fått en
lucka; skulle du kanske vilja anförtro dem åt
den aktningsvärde Pilkvist.»
»Du behöfver inte se så jhonisk ut. Om alla
äkta män liknade mäster ...»
»Jag kallar honom ju därför också den akt-
ningsvärde.»
»Men du menar det inte.»
»Jo, jag erkänner i alla afseenden min under-
lägsenhet.»
Man kommer, ingen vart med dem.
Men ett martyrskap, som aldrig leder ens till
den allrä minsta lilla ordväxling, kan ju ingen
människa stå ut med i längden. Herrarne ha
blifvit så outhärdligt snälla och fogliga! Det finns
ingen möjlighet att få i gång en liten uppfrisk-
ande tvist, med utbrott och förlöpningar, tårar
och försoningskyss — hvart skall detta taga vä-
gen till sist?
»Jag undrar,» säger en af fruarna till de andra
en dag, »om inte vår kära Pilkvist ända har en
liten räf bakom örat. Han har lagt märke till
vår beundran; han vet, att den gäller hans ut-
hålliga kärlek till sin gamla galanta, och jag
misstänker nästan,- att...»
»... han spelar komedi med oss? ! »
»Inte precis, men ändå...»
Misstanken är väckt, och fruarna börja på all-
var att fundera. De fundera och de spionera.
De göra täta expeditioner till kojan i skogs-
kanten, draga sig undan i bersåerna, hviska och
prata, tissla och tassla. Men på sina ännu en-
vist tigande män kasta de blickar, mer stolta och
förtörnade än någonsin förr.
Ve de stackars herrarne, om fruarna skulle
ha misstagit sig!
Så stå sakerna, då det en mörk augustikväll
hörs skrik och väsen uppifrån skogen-
»Hör, hvad är det?» säga damerna på en gång,
där de sitta samlade kring aftonlampan. Men i
samma ögonblick störta alla tre herrarne in,
ropande i halsen på hvarandra:
» Skynda, skynda! Den aktningsvärde Pilkvist!»
Så rusa de ut igen — och fruarna .efter.
Andfådt, lyssnande, stannar hela sällskapet i
kolmörkret utanför skräddarens bostad. Barnen
skrika, mäster skriker, gumman skriker. Det är
ett buller och oväsen af ramlande stolar, tjut och
vrål, så man kan mista hörseln. Svordomar och
skällsord, hvirflande hexdans i fladdrande ljus-
sken. Som en jagad dufva flaxar skräddaren om-
kring väggarne, och efter honom som en hök är
käringen med klorna i hans gula hår.
»Den aktningsvärde Pilkvist får ett kok stryk
af sin lilla rara gumma» — »det enda kok för
resten, som hon serverar,» anmärker en af her-
rarne triumferande.
Med farten af en afskjuten pil flyger en liten
flåsande varelse ut ur stugan och upp i skogen,
och där — först där, tillräckligt långt från stri-
den och faran — lättar sig ett öfverfullt hjärta
med en ström af okvädingsord.
Damerna rysa, men herrarne’ låta höra en
stilla, hjärtlig gnäggning.
»Den aktningsvärde Pilkvist!»
Åskvädret uppe i skogskanten spred sina luft-
renande verkningar ända ned till villorna vid sjö-
stranden. Efter det vidriga uppträde man ge-
mensamt bevittnat, behöfvas inga vidlyftiga för-
klaringar för att allt igen skulle bli som det
varit, innan skräddarns inställsamt plirande ögon
hade bringat förvirring i förhållandena. Och
innan kvällen gått till ända, var den siamesiska
hustrutrion upplöst, och armar och medjor hade
förenat sig i helt andra kombinationer.
–––- *––––-
Är det sommarvärmen?
som gör våra annars alltid tillmötesgå-
ende läsarinnor så oföretagsamma, eller
skulle verkligen icke en enda intressera
sig för den tillämnade pristäfiing, hvarom
läses i vårt n:r 24 under rubriken » Våra
damers kläd,penningar» ? Till vår öfver-
raskuing har nämligen ännu ingen hör-
sammat vår där framställda begäran att
yttra sig i frågan — en fråga den vi
dock, i likhet med insändarinnan, trodde
skulle ligga många af våra praktiska da-
mer nära om hjärtat. Vi upprepa där-
för i dag vår bön, på nytt hänvisande till
nämnda uppsats, och vilja så tåligt för-
bida ännu en vecka i hopp, att likväl
våra läsarinnors vänliga hjälpsamhet på
sistone ej skall svika oss.
–––- *–––-
”’©dra gamla”.
»När jag blir stor», det är en fras som
barnet snart nog, så fort det lärt sig tala
och tänka på allvar, ofta använder, och att
den skall blifva sanning en gång, om de
få lefva, det förstå de så godt. Men att
mamma, gamla farmor eller mormor en gång
varit harnet, som drömde drömmen att blifva
stor, att växa bort från skola och läxor,
det är hardt när omöjligt att fatta! Att den
gode guden satte dem hit som gamla och
grå till arbete och omtanka, så tro de unga
nästan alltid. Mormor har aldrig varit ung
och fager med ros på kind. Mamma har
aldrig lekt barnets glada lek eller svärmat
med någon ungersven under lummig ek.
Kommer så fram något gammalt kläd-
ningslif, så smalt och nätt, och mamma
säger : »så smärt var jag, när jag var ung. »
Då blir förvåningen stor, för att ej säga
ofattlig! — Jag fördes till tanken på att
»de gamla» en gång varit »de unga» vid
genombläddrandeL af vår senaste, nyligen
utkomna adelskalender. Låt oss göra be-
kantskap med några, som nu äro kvar af
dem, hvilka enligt densamma i slutet på förra
och i början på detta århundrade skådade
dagens ljus och samtidigt från skilda hem
gått ut i lifvet att älska och älskas — och
att pröfvas mer eller mindre, ty olika falla
ödets lotter. Men vi skola hoppas och tro,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
