Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 26 juni 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18% IDUN 203
Själsstyrka utan kroppsstyrka.
För Idun af D:r Hugo Toll.
veta alla, hvad kroppsstyrka är ocli
* äfVen hvad själsstyrka. Jag tager or-
den i vanlig mening och vill ej ens bjuda
till att definiera dem. Vi veta också, hvad
kroppsstyrka utan själsstyrka är, och betona
tidt och ofta intigheten däraf. Men själsstyr-
ka utan kroppsstyrka talar man mera säl-
lan om. En föijd häraf är, att man så lätt
förbiser kroppslighetens betydelse i en del
afseenden, jag nedan vill nämna, och tän-
ker, att kan man blott andligen utveckla
sig t. ex. genom studier, så är allt godt
och väl.
I vårt land äro lyckligt nog sedan långa
tider gymnastik, sund sport och andra kropps-
öfningar vanliga och utöfva äfven ett hälso-
samt inflytande såväl lekamligen som äf-
ven pa vara tänkesätt. Icke för ty finner
man så ofta, hur en ung man eller kvinna
förbiser betydelsen af det kroppsliga som
ett oundgängligt underlag för intelligens el-
ler konstnärlig framgång i världen. Hvar-
för äro stora sångerskor och konstnärinnor
i allmänhet vackra? Om man med vacker
icke menar »mjölk och bär», utan det sundt,
kraftigt och harmoniskt verkande, så är sva-
ret lätt. Det är därför, att ingen annan än
den, som varit kroppsligt sund, kraftig och
harmonisk eller förstått att utveckla dessa
egenskaper samtidigt med sina öfriga spe-
ciella talanger, i regel kommit därhän att
bli mera bemärkt, bli »stor».
Då vi hört en sångerska sjunga i en stor
opera tre, fyra timmar så godt som i ett
sträck, kunna vi väl ibland säga: »stackare,
nu är hon väl bra trött», men sällan göra
vi oss dock fullt reda för, hvilken oerhörd
stor fysisk kraftutveckling hon därvid ådaga-
lagt. Sammalunda med en aktör, predikant,
talare, pianist, vetenskapsman, läkare, lite-
ratör, affärsman eller livad som helst. Har
ni sett en kirurg arbeta? Han står lugn och
stilla, trygg och leende, arbetar ögonskenli-
gen kroppsligt kanske ibland just så myc-
ket som den som är i färd med att utreda
en trasslig garnhärfva. Men svetten ström-
mar från hans panna ymnigare än från en
kroppsarbetare jjå fältet i sommarhettan.
Och detta händer icke blott med den ovane
operatören eller vid tillfällen af särdeles
ängsliga och farliga operationer, utan är sna-
rare regel än undantag äfven hos gamla star-
ka operatörer. Så stor är ansträngningen att
koncentrera sig på en viktig uppgift. Och dy-
lika ansträngningar kräfvas mer eller min-
dre af de flesta konstnärer, talare o. s v.,
icke en enstaka gång och för en kort stund,
utan dagligen och för många timmar åt
gången under loppet af ett helt lif. Och hvad
som nu kanske förvånar oss lika mycket
som att de stå ut, är, att lyckliga utöfvare
af nämnda konster dock sällan äro öfvergif-
vet trötta. Den som vid hvarje produktion
tömmer måttet af sina krafter till sista
droppen, gör knappt lycka. Bäst lyckas den,
som liksom blott ger öfverflödet af sin kraft.
Det fordras således en stor fond af fysisk
kraft att taga af, ett bredt underlag af
kroppslig styrka och utbildning för att upp-
bära och ge uttryck åt den andliga talangen.
Det är i vår tid på sätt och vis modernt
att tala om andlig makt öfver människor i
motsats till och med frånseende af fysiska
hjälpmedel till dess förverkligande, om fjärr-
verkan o.
intet. Och
s. v. Därom veta vi dock platt
analysera vi, hur vi verka på
andra elbr själfva påverkas, så är det ej
svårt att finna de materiella häfstängerna.
Fysisk kraft sålunda för att göra den and-
liga fruktbärande!
Hvem kan icke bland sina vänner erinra
sig både en och flere »lofvande» unge mäns
eller älskliga talangfulla flickors totalt miss-
lyckade karriér uti ifrågavarande afseenden.
En ung flicka visar prof på verklig musi-
kalisk talang och gör stor lycka i små sa-
longer. Hon har en brinnande håg för stu-
dier och in krampaktigt energisk vilja att
slå sig fr^m som det heter. Och hon gör
det kansk|e till slutet af sina studier. Men
så kommer hon ej längre trots både lärdom
och talanger.
Både pä den lärda och på konstnärsbanan
sker gallringen visserligen till stor del redan
under studieåren. Den ena efter den andra
troppar a::, först och främst på grund af
bristande specialbegåfning och äfven ge-
nom flerfa.ldiga yttre omständigheter t. ex.
ekonomiska. (Mången erfarenhet lär oss
dock, att Jde sistnämnda ej äro så väsentliga
som man i allmänhet tror.) Men alla de
andra, soip också bli efter? I »kampen för
tillvaron» är det ju klart, att icke alla kun-
na sluta sjom segerherrar. Några måste bli
efter, bli jresegrade. Men granska vi återi-
gen orsakerna, de omständigheter, närmare
detaljer, under hvilka de blefvo efter, finna
vi lätt, att det var, emedan de icke ägt,
vetat bevara eller förstått genom träning
förvärfva också den nödiga fysiska styrka
och spänstighet, som i längden fordrades
för deras studier eller ett lyckligt utöfvande
af deras kall. Den ena är »öfveransträngd»,
alltså ett misshushållande med kraft. Den an-
dra har ej velat underkasta sig den måtta
i mat och dryck och nöjen, som utgör ett
oeftergifligt villkor för en sund harmonisk
och kraftig utveckling, såväl andlig som
lekamlig. Den tredjes andningsmuskler äro
för svaga, för att hans strupes välljud skall
kunna fylla en större sal o. s. v.
Jag menar förstås icke, att man nödvän-
digt skall vara sex fot och en tvärhand
lång och ha muskler som en smed för att
lyckas som konstnär, och icke heller att de
kroppsliga förutsättningarna äro de enda eller
ens de viktigaste. Jag har blott velat på-
peka, hvad man så ofta förbiser, att vår
andliga kraft behöfver ett bastant kropps-
ligt medium att verka genom. Att mena
väl och vilja så innerligt godt betyder föga
i denna värld. Knuten är att kunna utföra
hvad man menar och vill.
Benjamin Kidd visar, hur nationerna
»vittra bort i toppen». De andligen förfina-
de, för att ej tala om de öfverförfinade,
gå inom fler eller färre släktled under, troli-
gen och i stort sedt emedan den animala
människan lider genom den andligas öfver
kultur. Kulturens banérförare rekrytera:
emellertid oupphörligt från de djupa lagren
särskildt från landsbygden. Äfven om v:
anse, alt just det är vårt mål att »eterise-
ras», kan detta icke annat än vara sorgligt
att vi så ojämnt och med så mycket lidande
nå målet, att mänskligheten om och om
igen har att börja från början. Liksom vi
tro oss förstå, att det för en enskild indi-
vid är bäst, att den kroppsliga och den
andliga utvecklingen gå harmoniskt hand
i hand, så torde det ock vara bäst för en
nation, att hon icke blommar bort för fort
i toppen, att de öfre och undre klasserna
istället räcka hvarandra handen och så långt
som möjligt följas åt. Och från denna syn-
punkt vågar jag också, med risk att bli miss-
förstådd, säga att en viss urkraftig råhet,
uppskattandet af fysisk styrka och kroppslig
spänstighet är ett godt lifstecken hos en
nation.
Från den synpunkten kan man heller icke
utan oro höra några välmenande reformato-
rers ideliga predikningar till vårt lands mö-
drar att ängsligt vaka öfver och från bör-
jan kväfva hvarje yttring hos gossen af
krigisk anda, oförväget mod och brutal kraft.
Jag tror dock bättre både om vårt lands
mödrar och små söner än att detta i en hast
skulle lyckas. Låt den fysiska kraften växa.
Den behöfs nog, och ingen nödvändighet
fordrar därför, att den dränker sig i Mod
en gång. Icke heller är den, som så mången
tror, ovillkorligen en fiende till våra själs-
krafters utveckling. Nej, låt den växa sig
stor och stark, men led den i tid i rätta
banor, tygla den och gör den till intelligen-
sens tjänare!
–––- ––––-
Den aktningsvärde Pilkvist.
Humoresk af Efraim Bosenius.
JHruarna pä Tallö började sin sommar med små
r missförstånd med ty åtföljande uppgörelser,
hvarpå följde nya missförstånd och nya förkla-
ringar, till dess att en fattig skräddares ädla ka-
raktär ocb exemplariska husliga förhållanden
öppnade deras ögon för allt hvad de själfva
måste sakna och den gemensamma olyckan knöt
dem tillsammans i den intimaste vänskap.
Under senare hälften af sommaren voro de tre
fruarna absolut oskiljaktiga. Konstrikt ihopflä-
tade, med armarne om hvarandras lif och hufvu-
dena lutade tillsammans — och detta dag efter
dag och vecka efter vecka — gjorde de intryck
af siamesiska trillingar, och det kunde icke falla
någon in att tänka på dem eller tilltala dem an-
nat än kollektivt: »Ha fruarne badat i dag?» —
»Vänta fruarna sina män med ångbåten?» Själfva
talade de endast i första person pluralis.
Kom någon af herrarne och föreslog sin gumma
t. ex. en seglats, när det blåste lagom fruntim-
mersbris, blef svaret hvarken ja eller nej, utan
»vi ha tänkt gå till skogen i afton» eller något
dylikt. Och i detta »vi» och i tonen, hvarmed
det uttalades, låg någonting så afvisande, att
herrarne snart förlorade lusten att komma med
vidare framställningar. Till en början undrade
de hit och dit, hvad allt detta hade att betyda,
men småningom upphörde de att undra, togo
saken kallt, seglade ensamma, ägnade sig åt
fiske, blandade sig en grogg eller drogo en spa-
der, allt på tre man hand och utan att fråga ef-
ter, hvad »de» hade för sig —■ de, fruarna.
Snart nog kommo emellertid herrarne under-
fund med, hvar skon klämde. Fruarna hade
börjat bedöma dem »opartiskt», göra jämförelser
och mäta dem med främmande mått, och måt-
tet, hvarmed herrarne mättes, var skräddaren
Filkvists mått.
Nästan hvarje morgon sågs den med armarne
sammanflätade hustrutrion långsamt skrida upp-
för backen till skogskanten, där några linhåriga,
osnutna ungar lekte på förstukvisten till en moss-
grå koja, omgifven af ett arsenikgrönt potatis-
land. Bakom de små trasiga, regnbågsskimrande
fönsterrutorna blommade röda geranier, och ba-
kom geranierna framtittade ett blekt litet an-
sikte med plirande ögon under en gulröd lugg.
»God morgon, Pilkvist!» hälsade fruarna, då
de trädde öfver den höga tröskeln in i det låga
rummet.
Och det bleka ansiktet sken och nickade, och
de plirande ögonen plirade vänligt, och den lille
skräddaren försökte att bocka på öfverkroppen,
där han satt med benen i kors som en kinesisk
docka på sitt stora omålade skräddarbord.
»Hvar har mäster gjort af sin gumma i dag?»
Detta var en stående fråga, ty mor Pilkvist
syntes sällan hemma vid de tider på dagen, då
det kokades och dracks kaffe i de närbelägna
sommarvillorna, där hon stod väl till boks hos
köksorna, tack vare sin talande tunga och sitt
glada humör .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
