Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 26 juni 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
200
Då vi slutligen kunna tillägga, att Idun
under det senare halfåret genom alla mmi-
mer och på, alla områden naturligtvis
skall sträfva att häfda sin erkända plats
som landets förnämsta familje- och kvinno-
tidning, våga vi hoppas på trofast stöd
af alla gamla vänner och många nyför-
värfvade därtill.
Verkställ nu alltså omedelbart postprenu-
meration för det senare haifåret!
på det intet afbrott eller dröjsmål i tid-
ningens regelbundna expedition må äga
rum.
Stockholm i juni 1896.
Hed. af Idun.
–––––––––-JKS––––––––––
Hågrct orE om slöjd
ocl| l^onsfslöjcl.
Af Mathilda Langlet.
III.
Antagligen torde hvad i det föregående
blifvit sagdt möta både motsägelser och kri-
tik. Yare det långt ifrån mig att vilja på-
stå, att ej denna kritik skulle vara rättvis,
men jag ber dock att med några exempel
få belysa mina, som det måhända synes,
dristiga påståenden.
Låtom oss tänka oss en familj, där hus-
fadern har en bestämd inkomst, som ej
med åren ökas, men den har han, så länge
han lefver. I början är den ju tillräcklig,
ja riklig, men allt som barnen växa till, ökas
utgifterna. Familjefadren ser det, men tröstar
sig med, att när en gång alla utgifter för
skolgång och undervisning upphört, skall
åtminstone af döttrarna kunna påräknas
någon hjälp i hemmet — det skall väl också
en gång bli slut på alla dessa utgifter för
lärdom. Men det dröjer.
När ändtligen det dryga skolarbetet blir
slut, kommer allt det andra. Det kommer
ej i fråga att med handledning af en kunni-
gare väninna sätta sig in i en eller två arter
af denna välsignade konstslöjd — nej, allt
skall man kunna, och då blir det att gå på
»kurser», där måhända själfva undervisnin-
gen ej är så dyr, men materialierna så mycket
dyrare. Och under allt detta komma räk-
ningar från sömmerskor och kappmagasin och
linnemagasin — ty huru skulle dessa este-
tiska och konstförståndiga unga damer kun-
na öda bort en dyrbar tid med att sy sina
klädningar och brodera sina chemisetter?
Och då kan det hända sig att när man köper
t. ex. ett bomullstyg till en hvardagklädning
för 8 kronor, till en arbetsblus för 4 och till
ett dito förkläde för 2 kronor, så gå sylön,
sybehör och »garnityr» till 15—20 kr. för
det första, 8—10 kr. för det andra och
3—4 kr. för det tredje plagget — för att
icke tala om, huru dyrt det är att köpa fär-
diga plagg af linne, dem. man fordom skulle
blygts både att låta sy och att bära så
illa sydda, som de äro, när de måste köpas
för måttliga priser.
Skulle det nu vara så obilligt begärdt af
en familjefader, om han önskade, att hans
vuxna döttrar skulle genom att sy sina egna
kläder minska hans utgifter och bereda ho-
nom åtminstone någon ersättning för hvad
han kostat på deras uppfostran. Skulle
det vara så obilligt begärdt, om han ön-
skade, att döttrarna skulle besörja lättare
hushållsgöromål och sålunda minska antalet
af dyrlegda tjänare? Skulle det ej vara för-
låtligt, om han föredroge detta framför alla
de prydnader på väggar och hyllor, som
väl äro vackra att se på, men icke så an-
genäma att betala?
Men ännu är icke det svåraste sagdt.
Det är detta, att vanan vid att bestän-
digt syssla med konstslöjd föder motvilja
mot den enklare, nyttigare slöjden — den
blir tråkig. Och då man finner sig kunna
med fördel utöfva en onekligen högre stå-
ende slöjd, är det förlåtligt, om man fin-
ner sig neddragen genom det simplare ar-
betet att sy koftor, förkläden, nattmössor
o. s. v.
Klädningar så som de nu utstyras, borde
snart nog kunna inregistreras under benäm-
ningen konstslöjd. Men det få de dock ej.
Klädsöm är handtverk, och därmed vill man
ej befatta sig. Dessutom får man ej stil
på den hemsydda klädningen eller kappan;
plagget ser »trulsigt» och »kluddigt» ut. Ja,
det kan nog hända, men hvarför? Därför
att man ej lärt sig sy det, icke genomgått
någon lärotid i dylika ämnen. Men det
skulle nog icke smaka så bra att i en så-
dan kurs genomgå graderna. Det skulle
dock icke skada, om de unga broderande
damerna finge en gång se hvad deras oeste-
tiska arbetande systrar få slita för alla de
pös och puffar, hvarmed de förras smakfulla
kostymer skola utstyras.
Den ofta hörda invändningen »hvar skall
man få mönster ifrån?» har nu förlorat all
kraft och verkan, då man i alla modetid-
ningar (Iduns bland annat!) kan få fullt till-
förlitliga mönster och dessutom på fiere
ställen i Stockholm köpa mönster till både
klädningar, kappor och barnkläder. Själf
har jag nyligen sett en vacker »cape», den
en ung flicka själf sytt efter dylika mön-
ster, och hvilken fullt uthärdade jämförelse
med kappmagasinets i allt, utom priset, som
betydligt understeg magasinets. Och den
gjorda besparingen är ju naturligtvis lika
god som en kontant lön för utfördt ar-
bete, men detta är en beräkning, som de
unga damerna ej ’ ha så lätt att få i sitt
hufvud.
Emellertid må man ju gärna medgifva,
att dyrbarare tyger och toaletter helst böra
anförtros åt mera erfarna händer. Men att
icke själf kunna sy en billig hvardagskläd-
ning, en kamkofta, ett välsydt linne, —
det är något som hvarje ung kvinna med
förstånd och samvete borde blygas öfver!
Och huru skulle icke en sådan färdighet
komma till nytta, när den unga flickan blif-
vit en ung hustru och moder! Hvilka be-
sparingar kan hon icke då göra genom att
själf sy barnens kläder — icke blott genom
själfva arbetet, utan ock genom att, då hon
därtill har god tid, kunna bättre än sömmer-
skan beräkna användningen af tyget, helst
symaskinen gör att hon ej behöfver sky
några skarfver.
Till sist blott den lilla upplysningen, att
detta ej är skrifvet i den mening att från
våra bostäder och vårt arbete bannlysa den
goda smaken och den uppfriskande pryd-
ligheten —■ långt därifrån! Meningen är
blott att påvisa skadligheten af öfverdrifter
i sådant, faran af att göra det sköna till
en modesak och låta det angenäma utträn-
ga det nyttiga. Det skulle också vara me-
ningen att låta de unga förstå, att det dock
är deras plikt att, när och hvar de kunna,
189U
söka lätta den börda, som fader och moder
för deras skull i många år burit. Och icke
blott detta, utan ock att de kunna, under
vissa, rätt vanliga förhållanden, åstadkom-
ma denna lättnad genom kanske förbisedda
arbeten i hemmet lika väl som genom, ofta
föga inkomstbringande arbete utom det-
samma.
––- &––-
Runebergs kvinnliga anför-
vandter.
För Idun af Hellen Lindgren.
(Forts.)
Ett långt lifs gränsmärken ligga för des-
sa bägge makar mellan början och slutet af
deras lif och deras äktenskapliga samvaro.
Fredrika Tengström ingick 1831 äktenskap
med magister Runeberg. Hon var född 1807
och var således vid den tiden 24 år gam-
mal, Runeberg var som bekant född 1804;
det var ej mycket, som skilde deras födel-
seår, ej mycket blef det, som skilde deras
dödsår, då ju Runeberg gick bort 1877 och
hans maka 1879.
Första gången Runeberg presenterade sig
för sin blifvande fästmö var det barfota.
Han var gymnasist då och på sommaren går
det an med halfvuxna pojkar, friluftslif och
så vidare. När hon och hennes mor kom-
mo på besök, kröp gymnasisten helt skam-
sen bakom en dörr, men — förargligt nog —
tårna stucko fram, hvilket han ej beräknat,
och han blef upptäckt och tvungen att läm-
na sitt gömställe.
Efter Åbo brand 1827, när hela univer-
sitetet öfverflyttades till Helsingfors, kon-
vojerade studenten Runeberg sin blifvande
svärmor vid hennes flyttning till Helsing-
fors. Bakom dessa två skjutsades den hulda
Fredrika. Kanske var Runebergs hjärta re-
dan nu fästadt vid henne. Skjutsbonden
körde den backiga vägen än fort, än lång-
samt, och trots upprepade tillsägelser och
varningar fortsatte han med sin pojkaktiga
skjuts. Runeberg steg af, i ett nu var han
framme vid skjutsbondens schäs, bonden såg,
att här skulle antagligen vankas smörj eller
fordras att falla till bönboken, han valde
det senare, och den sköna Fredrika begrep
kanske nu i ett ögonblick, att det starka,
som Tegnér säger, är det sköna värdt.
När Runeberg och hans fästmö förlofvade
sig, hemlighölls detta till en början. Fredri-
kas syster, professorskan Bergbom, var som
professorsfru naturligtvis bättre situerad och
Fredrikas val gillades ej bland andra af den
gamla trotjänarinnan Lisette, som var fa-
miljens inventarium och kanske därjämte
hade vissa egenskaper af huskors. När hon
uppmanades till tystlåtenhet, genmälte hon
hon bistert: »Jag brukar inte tala illa om
mitt herrskap, jag skall nog tiga!»
Yill ni se in i det hem, i hvilket dessa
bägge inflyttade? Det går godt an genom
de uppgifter, som lämnas i Strömborgs vid-
lyftiga biografi. Detta hem var hufvudsak-
ligen anordnadt genom Fredrikas försorg.
Pretentionerna då för tiden voro så små i
förhållande till nutidens. En f. d. snickar-
verkstad förhyrdes. Golfvet var det värsta
att upphjälpa. Det hade sina fläckar af
fernissa, lim och sot, som ej ville gå bort.
Men den unga fästmön ville bilda ett hem
och fäste sig ej vid sådana småsaker. Hon
försåg själf väggar och tak med papper,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
