Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 3 juli 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 IDUN 1896
Den sig för hvarje blomma tacksamt bockar,
Lätt nog vid öde stig en knippa plockar.
Julius Lohmeyer.
fogde Graan, en släkting till dr Ekholm, ocli
liär träffade hon för första gängen sin man,
då en nng filosofie kandidat.
Om detta första möte har hon själf en gång-
berättat följande : »Det var något ganska eget
med detta vårt sammanträffande. Jag minnes
det så väl, som hade det händt i går, och jag
har många gånger sedermera tänkt däröfver. Jag
’ satt med familjens öfriga medlemmar i salon-
gen och läste i en bok, då en herre träder in
genom dörren och går tram, hälsande på de
närvarande. Någon presenterade : »Kandidat
Ekholm — Fröken Bodén ! » I samma ögon-
blick erfor jag en förnimmelse som om nå-
gon hviskat i mitt öra, och jag hörde tydli-
gen dessa ord: »Han skall blifva din man.»
Jag minns väl, att jag tyckte det kändes myc-
ket obehagligt, ty jag ville alls icke gifta mig,
åtminstone icke med honom, som var dubbelt
så gammal som jag. Jag var ju också bara
femton år 1 »
I skolan gick det bra för den unga eleven,
ty hon hade en snabb uppfattning och lätt för
att lära, om man undantager matematiken, ty
den var en svår stötesten. Men betyg fick
hon äfven i detta ämne. »Och ser ni,» för-
klarade hon under ett samtal skrattande, »det
var därför att jag lät Nils räkna alla talen åt
mig. »
Musiken var dock hennes käraste ämne, och
det var under skoltiden som hennes musika-
liska anlag väcktes till fullt lif genom hennes
beröring med professor Josephson, som då ledde
musikundervisningen vid läroverket.
Sedan hon afslutat sin skolkurs, ville fadern,
att hon skulle komma hem och lära sig hus-
håll, men härmed var icke Agnes rätt belåten.
Hon ville fortsätta sina musikstudier. Efter
många om och men fick hon slutligen faderns
samtycke att fara till Stockholm. »Men du får
hjälpa dig själf, om du vill ägna dig åt musi-
ken,» så lydde hans dom. Detta var på hö-
sten 1884.
Med den okufliga energi, som alltid utmärkt
fru Ekholm, beslöt hon dock att på egen hand
söka taga sig fram. »Jag kunde icke annat,»
har hon därom sagt, »det var en oemotstånd-
lig makt inom mig, som dref mig. Jag måste
fram. Men svårt var det! Jag spelade minst
sex timmar om dagen för egen räkning, och
då jag ieke fick spela så mycket jag ville
hemma, gick jag ut på pianomagasin och spe-
lade där. Och så fick jag gå bort och gifva
lektioner — för SO öre i timmen. Men gick
gjorde det, tack vare i främsta rummet den
välvilja hr Richard Andersson visade mig ge-
nom att gifva mig kostnadsfri undervisning
och efter en tid taga mig till lärarinna vid
sin musikskola.»
Under 4 Vä år åtnjöt hon hans undervisning.
Sedan hon slutat hos honom, kom hon un-
der professor Nerudas ledning, hvarjämte hon
tog lektioner i ensemblespel för konsertmästare
Tor Aulin.
Samtidigt utbildade hon sig äfven i sång,
hvari fröken Signe Hebbe och professor Hall-
ström varit hennes lärare.
År 1892 företog hon en studieresa till Paris,
där hon spelade för prof. Marmontel och sjöng
för prof. Bax. Om sin vistelse i Paris har
hon yttrat sig med mycken hänförelse: »Det
var en odelad glädjetid, ty jag fick helt ägna I
mig åt min egen utbildning och behöfde icke
tänka på några elever. Ty huru intresserad
jag än är af att undervisa, har likväl detta,
att gifva så mycket lektioner, som jag verkli-
gen gjort, och hvilket för mig varit en nöd-
vändighet, känts som en tung hämsko på min
egen utveckling. Ty äfven om jag icke tänkt,
att det skulle kunna blifva någon »storhet» af
mig, så har jag likväl alltid inom mig närt ett
aldrig tillfredsstäldt begär efter kunskaper.»
Hennes mål har varit att utbilda sig till en
skicklig lärarinna, och att hon lyckats i denna
sin sträfvan, därom vittna bäst de elevuppvis-
ningar, som hon vid flere tillfällen under de
gångna åren tillställt. Det ligger helt och hål-
let utom ramen för denna framställning att
här ingå på något slags bedömande af dem, och
jag hänvisar därför angående denna sak till de
recensioner, hvilka Stockholms musikkritici re-
dan däröfver lämnat, recensioner affattade i de
mest berömmande ordalag.
Beträffande fru Ekholms yttre egenskaper
är det nog att framhålla, att ett naturligt,
hjärtevinnande sätt, ett lifligt temperament och
ett sympatiskt utseende aldrig förfela sin drag-
ningskraft. Jag talade om utseende. Ögonen
äro måhända det mest framträdande draget hos
henne, och den, som en gång sett dessa ögon,
glömmer dem icke gärna. Stora, själfulla, växla de
uttryck hvarje sekund. Och färgen — ja den
är egentligen brun, men ibland synes den sna-
rare svart. Det är ett helt studium att iakt-
taga dem; och om det är sant, att ögonen äro
själens spegel, så måste denna själ vara mäk-
tig af de mest skiftande stämningar, från det
vemodigaste allvar till den mest uppsluppna
glädtighet.
»Har ni någonsin sett en sådan miniatyrvå-
ning som denna?» frågade hon småleende, då
jag häromdagen gjorde henne ett besök. »Men
ser ni,» fortsatte hon, »förhållandet är att jag-
hyrde denna våning för mig och min lilla sys-
ter, och när sedan ballongfärden blef defini-
tivt afgjord och vi på den grund gifte oss
tidigare än ämnadt var, så beslöto vi, min
man och jag, att för den korta tiden behålla
våningen. Och det har gått så bra. Här har
jag upplefvat min lyckligaste tid, en tid vis-
serligen blandad med ett oändligt vemod, men
dock så lycklig, att endast den, som själf känt
hvad orden hem och harmoni innebära, kan
till fullo fatta det. Och måhända är det till
stor del minnet af denna lycka som gör, att
jag med sådan bäfvan tänker på expeditionens
utgång. »
Rummen voro visserligen små, men ovan-
ligt liemtrefliga. Det låg något personligt öf-
ver det hela. Jag skulle vilja uttrycka det
så : konst och vetenskap i harmonisk förening.
Här ett notskåp och ett piano, där ett skrif-
bord och ett bokskåp fullt af lärda arbeten.
Ofvanpå detsamma stod en byst i kroppsstor-
lek af hennes man, hvilken hon fått till
skänks af direktionen för Svenska panoptikon, och
på notskåpet bredvid en statyett af Beetho-
ven i en förgylld ram en kabinettsfotografi af
konungen med h. mt:s egenhändiga, välkända
namnteckning.
Här blefvo vi afbrutna af brefbäraren, som
kom med bref från Tromsö. Det var från dr
Ekholm.
»Ni ursäktar väl, att jag läser det,» sade
hon, i det hon bröt brefvet.
Jag bugade mig. Behöfdes det väl någon
ursäkt härvidlag!
Och så satte hon sig i soffhörnet och läste,
medan jag bläddrade i en bok för tidningsur-
klipp, som jag fann på divansbordet, innehål-
lande notiser och uppsatser angående Andrées
polarexpedition från dess allra första början
till nuvarande stund.
»Så rysligt vänligt!» utropade hon, i det
hon vände sig till mig. »Här har jag också
fått egenhändigt skrifna hälsningar från Andrée,
Strindberg, kapten Zachau och mr. Lachambre. »
Det syntes tydligt, att det gladde henne att
blifva så ihåglcommen.
»För öfrigt skrifver min man,» fortsatte
hon, »att de haft en förtjusande färd och må
förträffligt. Att de slutat de magnetiska mät-
ningarna och en del andra arbeten samt att
brefdufvorna kommit ombord. Att han gläder
sig mycket att få återse Spetsbergen, där han
för fjorton år sedan stred sin strid för den
vetenskapliga forskningen. Samt ber mig först
och sist att icke vara orolig. »
Och så kommo vi in på expeditionen och
hvad hon tänkte därom.
Härpå svarade hon, att hon naturligtvis tänkt
mycket däröfver och, så vidt hon kunnat,
sökt att sätta sig in i dess detaljer. »Om
energi, kunskaper och förutseende äro nog,»
yttrade hon, »så måste de komma tillbaka,
men det Jean ju inträffa omständigheter, hvilka
man icke på förhand kan fullt beräkna eller
sedan ser sig i stånd att behärska, och där-
för kan jag icke frigöra mig från en stor
ängslan, så snart jag tänker därpå. Och tän-
ker på dem gör jag ständigt.»
Hon satt en stund tyst, och det kom ett
fuktigt skimmer i hennes ögon.
Slutligen sade hon: »Skulle någon olycka
hända, så har jag åtminstone med mig genom
lifvet minnet af den ädlaste make, af den
mest trofasta hängifvenhet. Men,» tilläde hon
med en suck, »det är icke roligt att vara
hustru till en nordpolsfarare ...»
G. S.
”P ojkstreck.”
/ Jrdet, det allmänna språkbruket, är ett
andligt utsäde, hvilket, när det ej är
af ädlaste innebörd, stundom urartar under
tidernas lopp till ett snärjgräs för tänke-
sätten och då i sina slingor neddrager och
förkväfver mången spirande andlig brodd,
som kunde ha bringat gyllne korn till ljuset,
och så i stället alstrar svamp - och förrutt-
nelse i den växande grödan.
Ordet pojkstreck har blifvit till ett sådant
snärjande ogräs genom den elasticitet, som
det nu fått, en uttänjning, som gör, att
det användes som ett försköningsmedel för
många fula saker.
Yi lefva för öfrigt i försköningsmedlens
tid, detta icke minst i hvad som rör språk-
bruk, och vi gjorde väl om vi samvetsgran-
nare, än som nu sker, kallade fula ting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
