Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 3 juli 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 I D U N 211
med de namn, hvilka dem med rätta till-
kommer.
Antagligen har ordet pojkstreck en gång
varit beteckning för ystra upptåg, födda af
en frisk lifslust, upptåg, endast afsedda att
framkalla en harmlös munterhet, eller ock
att gifva dumheten, högfärden eller feg-
heten någon läxa. Man frestas åtminstone
till ett dylikt antagande genom att se, med
hvilken förkärlek detta ord användes äfven
af personer, som borde känna till nämnda
ords farliga urartning.
Huruvida brottningskamp, som slutas med
vilda slagsmål, är (som det allmänt tyckes
vara antaget) en ren naturnödvändighet för
pojkar, skall här ej undersökas, och ej heller
om det är möjligt att förlika en sådan na-
turdrift med nutidens fredssträfvanden, då
slagsmålet väl kan anses för ett frö till
krigiska böjelser. Men det är temligen tro-
ligt, att pojkslagsmål blifvit under krigiska
tider uppmuntrade som förspel till blifvande
hjältars bragder; då torde väl en lek, hvar-
est där vankades blodiga pannor, äfven ha
blifvit kallad pojkstreck.
Men hvad får icke nu gå och gälla för
dylika ?
Anmäl nu bara för målsmän och föräld-
rar, att en pojke under svordomar, öknamn
och andra okvädinsord öfverfallit någon per-
son med stenkastning eller ock med till-
hygge slagit en kamrat, och i nio fall af
tio blir svaret en axelryckning och ordet:
pojkstreck !
Hos vissa naturer blifva dylika våldsdåd
snart nog ett slags behof, en sport, som
ger dem öfvertaget inom deras kamrat-
krets, och på detta sätt utbildas vilda
slagskämpar och våldsverkare, som finna
en onaturlig lust i blodsutgjutelser och
andra brott.
Flere eller färre pojkar sluta sig tillsam-
man för att plundra en trädgård eller för
att på salutorgen stjäla ur frukt- och bär-
handlarnes vagnar och korgar. Trädgår-
dens ägare låter i de flesta fall de unga
tjufvarne löpa, föga skrämda af hans hotel-
ser, ty de hafva mer än en aning om, att
han vid ett försök att få dem straffade
skulle mötas af ett smålöje och ordet — pojk-
streck! Frukthandlarne, särskildt under
bärtiden, äro fullständigt rättslösa gent emot
plundrande pojkflockar, ty polisen inskrider
endast nödtvungen mot de unge vildarne
och allmänheten, som bevittnar ofoget, 1er
och säger — pojkstreck!
Så utbildas här flock efter flock, för
hvilka snatteri och tjufnad blir en verklig
sport, och då denna sport ej längre kan
få namn af pojkstreck, har man, för en
viss klass individer, fått tag i det främ-
mande ordet »kleptomani» för att därmed
ursäkta böjelser, uppvuxna ur blott och
bart ostraffadt själfsvåld.
Det är obehöfligt att här nämna de grym-
heter mot större eller mindre djur, nidings-
dåd sådana som nedbrytande af planterade
träd och andra växter, stenkastning mot
fönsterrutor, grafvårdar och andra monu-
ment jämte ännu svårare saker, hvilka den
stora allmänheten har en beklaglig tendens
att kalla för pojkstreck.
Ofvananförda exempel torde vara nog för
att belysa arten af de frukter, som mognat
under senaste årtionden, då hemmen från
sig skjutit besväret med och ansvaret för
det uppväxande släktets upptuktande, utan
att skolan förmått att upptaga de naturliga
uppfostrarnes skyldighet.
I de af våra breda folklager, hvarest
missförstådda frihetsläror eller samhälls-
upplösande teorier undergräft vördnaden
för hvarje myndighet, framträda naturligt-
vis följderna af nutidens »pojkstreck» mera
bjärt och rått än i andra klasser. Men
det hvarken kan eller bör förnekas, att
äfven bland de bildade klassernas unga
söner gå ofta mycket fula saker under den
förskönande benämningen.
De dåliga handlingarna kunna vara olika
till grad ; men brottens rot är dock af
samma art, och visst är, att mången yng-
ling och mången man skulle ha blifvit be-
varad från att räknas bland de urspårades
antal, om pojkarnes själfsvåld och oarter ej
blifvit öfverskylda med förskönande talesätt.*
Nu får hela samhället skörda frukterna
af don lättvindiga bollkastningen med ur-
artade språkbruk och dito med uppfostrings-
ansvaret. Bland de bildade klasserna måste
det väl nu vara alldeles klart, att detta
senare ej kan läggas på inrättningar, där
undervisningen, sådan som den nu kräfves,
måste, så att säga, drifvas fabriksmässigt.
Man måste väl nu inse nödvändigheten af,
att föräldrar eller målsmän, vid förekom-
mande fall, gifva pojkarne en kraftig •—•
handräckning för alt lära dem det person-
liga själfstyrandets svåra konst, som är
grunden för en god och sund karaktärs-
bildning.
Men om vi ha alla skäl för att bland
de bildade klasserna hoppas på en hälso-
sam reaktion mot den slappa moral, som
skapat en så slapp föräldramyndighet, så
torde det dröja en människoålder, innan
denna reaktion inträder i de bredare folk-
lagren, och i hvarje fall ha vi nu att göra
med ungdomsskaror, som hota att blifva
en stor fara för samhället. Därför måste
nu hvarje verklig fosterlands- och folkvän.
hvarje bildad svensk man och kvinna göra
sin insats i det mer än nödvändiga arbetet
på att få denne nutidens unge Fenrisulf
lagd i andliga band.
Om det då är meningen, att äfven bil-
dade kvinnor skola inlåta sig på försöket
att stäfja några af de grofva ofog, som nu
— företrädesvis i städerna —- föröfvas af
större eller mindre oupptuktade pojkar?
Ja, icke blott äfven, utan i vissa afseen-
den främst bör den sant bildade kvinnan
ställa sig i detta visserligen oangenäma,
men högst nödvändiga samhällsskyddande
arbete.
Ännu finnes nemligen äfven hos de mest
förvildade ungdomar en rest af vördnad
och respekt för det moraliska modet, isyn-
nerhet när detta visas af en kvinna med
bildning. En sådan inskrider med lugn
och bestämdhet och begår ej uppretade
mäns vanliga fel att möta de ungas rå-
heter och okynne med vanmäktiga hotelser.
Hon endast pekar rakt på sak, nämner
öfverträdelsen med dess rätta namn och
viker ej, förrän hon blir åtlydd, skall detta
så än ske genom polismyndigheternas mel-
lankomst.
Om jag då själf har försökt att utföra
något dylikt?
Naturligtvis. Hur skulle jag eljes drista
mig till att framställa ett sådant förslag?
I denna sak måste man ju stödja sig på
erfarenhet. Visserligen måste man någon
gång hålla stånd mot en skur glåpord, men
saken är allt för maktpåliggande för att
vi få lof att skygga för några obetydliga
obehag, och jag håller detta dessutom för
en enkel plikt mot vårt samhälle, i hvilket
vi kvinnor ju hoppas att en gång erhålla
alla en medborgares rättigheter.
Blir det bara så småningom sed för den
bildade kvinnan att uppträda mot de unge
vildarnes oseder, så går naturligtvis ej hel-
ler någon enda bildad man likgiltigt ur vä-
gen, där hans ord och inskridande äfven
äro en af de medborgerliga plikter, som han
är skyldig samhället.
Det är endast genom en sammanslutning
af alla goda krafter i de olika samhälls-
lagren, som här kan åvägabringas en re-
form i det nuvarande uppfostringssättet, så
att föräldramyndigheten åter tager i besitt-
ning både sina rättigheter och skyldigheter
och att vårt språk aflägger hvarje för rå-
heten, brotten och själfsvåldet skyddande
förklädnad och förskönande uttryck.
Oegentligheter i uttryckssätten skapa
»oegentligheter» i tankar och handlingar;
härpå hafva vi fått mer än nog af sorgliga
exempel i våra dagar.
Aue.
^..*–––-
”Litet gnabb ibiand.”
En sommarskiss af Mathilda Langtet.
K
on satt inne i sängkammaren och grät;
han gick med stormsteg därute i salen
och stod då och då ute på verandan för att
höra efter, om ångbåten »blåste». Ty han
skulle fara in till staden, det hade han be-
slutat. Hon fick komma efter när hon be-
hagade — han skulle visst inte tvinga hen-
ne. Frågade hon ej mera än så efter hans
bekvämlighet och trefnad, så — fick hon
göra som hon ville: han skulle nog reda sig
ändå. Men här kunde han inte dröja längre;
han kunde inte arbeta, han vantrifdes, han
måste härifrån.
Hon satt vid fönstret därinne och såg
också efter ångbåten. Hon grät ej längre,
men det var icke för det att smärtan var
mindre. Tvärtom. Ju mera hon tänkte på
deras tvist, dess svårare blef det. Deras första
tvist på fem år! Små meningsskiljaktigheter
hade nog förekommit, ett och annat litet
moln hade ju någon gång sett något hotan-
de ut, men aldrig hade något oväder bru-
tit ut, aldrig förrän nu! Och af en sådan
orsak ! Och det var hon, som hade rätt —
alldeles bestämdt hon! Flytta in till sta-
den den tjugonde augusti, när hyran var
betalad till medlet af september! Nära på
en hel månad till på landet, och doktorn
hade ju sagt, att september vore den hälso-
sammaste tiden, om vädret är vackert ! Visst
hade hon rätt — i alla fall kunde man väl
ej ge sig af burdus utan alla förberedelser,
och det var så mycket, som skulle göras
och som kunde göras med större fördel
härute — sprita fjäder, stoppa om madras-
ser med mera, att icke tala om stortvätten !
Nej, hon kunde icke gifva med sig. Han
måste inse, att hon hade rätt. Hans skäl
voro icke på långt när så tungt vägande
som hennes — det var bara för att hon
inte skulle få sin vilja fram, som han höll
i sig — det var hon viss på. Det hade
han nära på sagt henne rent ut, ty de hade
växlat hårda och bittra ord, för första gån-
gen sedan fem år. Och nu skulle han en-
sam flytta in till staden, skulle resa strax
— månne han verkligen skulle göra det?
Jo, det skulle han. Just uu öppnade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
