Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 3 juli 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 I D ü N 1896
på Iduns- bild, ömsom på oss, som hade hon
velat anställa en jämförelse mellan båda.
Alla lyssnade vi, såsom vore det i denna
hop blott ett enda öra för en enda mun.
Och från denna mun föllo ord af kärlek,
sympati, uppmuntran, såsom när daggens
droppar falla ned på törstig äng. Fredrika
talade i denna stund till en ungdom, åt
hvilken hon som minne öfverlämnade Iduns
bild. Orden ha nog de flesta af oss för-
glömt, men stunden, intrycket, det står
kvar. Och kvar står väl också Iduns bild
i något hörn af den präktiga byggnad, dit
Seminariet för bildande af lärarinnor sedan
flyttades.
Fredrika Bremer slutade sitt tal med att
säga, det hon nu ville lämna hvar och en
af oss ett af Iduns äpplen, och så aftäckte
hon korgen, hvari de allra präktigaste mes-
sinaapelsiner lyste så gula mellan klasar
af vackra blommar och gröna blad. En
och en gingo vi nu fram och mottogo ur
hennes händer en apelsin och en blomma.
Ack, huru hon log och nickade och nickade
och log! Den stora respekten förbjöd oss
att sluta den lilla gestalten i famn, men
vi nego djupt, och i mångens öga darrade
en tår, från allas läppar hördes ett tack.
Mycket mer kunde jag berätta dig, Idun,
från denna tid. Huru man studerade och
arbetade för brinnande lifvet! Hvad mindre
begåfning icke förmådde uträtta, det fick
fliten ersätta. Ingenting var för svårt för
dessa vetgiriga flickor. Inga problem hade
gamle Euklides uppställt, som icke lyckligt
löstes. Uppför logikens höjder klättrade
några så behändigt, medan andra åter för-
djupade sig i kemiska experimenter under
prof. Lovéns öfverinseende. Prof. Fock,
liten till kroppen, men med en stor själ,
exakt som de lagar han talade om, lyssnade
förnöjd till sina flitiga elevers beskrifningar
om tyngdlagarna, om ljusets hastighet och
ljudets vågor. I den zoologiska klassen
förde prof. Sundevall ordet, medan prof.
von Düben ett par timmar i veckan förde
oss med sig ett litet stycke in på anato-
miens och fysiologiens område. Rektor Silje-
ström var vår vägvisare på pedagogikens
fält. »Mina damer,» sade han en gång,
»kommen ihåg, att när läraren träder in i
lärosalen skall det för eleverna synas som
Efter tre års kurs utexaminerades de flesta
af oss och, för så vidt jag vet, blefvo vi
alla använda i nyttans tjänst, den ena på
ett, den andra på ett annat sätt. De far-
hågor, som uttalats, att svåra följder skulle
drabba snart sagdt hela samhället, att
hemmen skulle lida m. m. för att nu kvin-
nor tillätes befatta sig med studium af så-
dana ämnen, som männen ensamt haft mo-
nopol på, ha icke besannats. Första för-
söket aflöpte väl, och ingen tänker nu-
mera på återgång till forna tiders kvinnliga
uppfostran, om ock en och annan lofvar
den gamla goda tiden, då kvinnan var kvinn-
ligast, när hon ingenting visste och tänkte
mycket litet.
Så har du väckt minnen från fordom,
Idun, alltsedan du gjorde ditt första besök
hos mig. Lusten att tala om detta ung-
domsminne har växt alltjämt, till dess den
i dag blef mig öfvermäktig. Tack för ditt
tålamod! Tag en hälsning med dig rundt
kring Sveas bygder från en af dess döttrar,
som i ett fjärran land och under tidens
växlingar aldrig upphört att älska sitt eget.
Här bland Minnesotas skogar och många
sjöar finnes mycket som påminner om Sve-
rige, men intet som kan ersätla dess plats
i ett fosterlandsälskande hjärta.
–––-*–––- -
Runebergs kvinnliga anför-
vandter.
För Idun af Hellen Lindgren.
(Slut från föreg. nummer.)
ag tycker visst, att jag sträfvar och
bjuder till, men ändå . . .» Hon var,
säger hon själf med en drastisk liknelse,
som den gamla gumman, hvilken låg drucken
under ett bord. Käringen säger: »härskall
jag ligga och krafsa och stuta och kommer ej
ändå dess längre.» I en af sina skrifter säger
hon : hvad skall den gamla ? Här ger hon sin
bitterher luft. Evad skall den gamla? »Tyst,
tyst du är en gammal kvinna, sof, sof, god
natt!» ...» Hvarför vill äfven den gamla
lefva, hvarför har äfven hon känslor, hvar-
för vill hon titta utom sin dörr?»
när solen går upp på himlahvalfvet»,— och
de orden ljuda än. Botaniken blef inga-
lunda en förseglad vetenskap, när prof. An-
dersson ledde vägen dit in. I världshisto-
rien tog lektor Tham från Karlberg oss
med sig, och vi fingo höra så mycket om
krig och krigsrustningar, att vi tyckte oss för-
nimma vapenskrammel i hvarje hörn. »Och,
mina herrar, detta var det minnesvärda året
1632,» sade han, förgätande att han nu
hade seminarieflickor framför sig i stället
för sina kadetter vid Karlberg. Det var
blott skuggan af ett löje, som for öfver
våra ansikten, då vi ofta fingo heta »mina
herrar», ty vi voro alltför intresserade att
fästa oss vid småsaker.
Och hvad skall jag säga om de stunder, då
magister Pallin slog upp dörrarne till Sve-
riges Panteon på vid gafvel och lät de store
hjältarnes skuggor glida förbi, medan han
förtäljde deras underbara lefnadssaga? Nog
tyckte vi då, att intet land på jorden kunde
jämföras med vårt Sverige, »ärans och hjäl-
tarnes land».
Men tiden räcker icke till att tala om
allt, som hände och skedde i de dagarne
däruppe i salarne i n:r 1 Östra Bangatan.
År 1863 drabbades som bekant Runeberg
af slag. Han blef sedermera en invalid,
fängslad vid sin rullstol inom hemmets fyra
väggar. Fru Runeberg säges knappt under
dessa sista år ha visat sig utom husknuten.
Man känner likväl, att man tycker synd om
henne, enkelt och uppriktigt sagdt, ty huru
trött är hon ej! I skissen om »Den gamla»
visar det sig, hur hon absolut kände sig ur-
ståndsatt att lefva i lifvets gladaste sfer, de
unga förhoppningarnas lifslust — den gamla
hör icke till denna krets. I ett bref från
1865 ber hon om ursäkt för att hon ger
en inblick i sitt inre:
»Förlåt, att jag skrifvit ett underligt, ett
fantastiskt bref, men kom ihåg, hur jag al-
drig en stund talar med någon människa
fritt så, att jag kunde uttala min inre män-
niska, och undra icke, att det blåser en
litet underlig vind, när man någon gång
gläntar litet på dörren till den kvafva hjärte-
kammaren. Och dock borde man vid snart
sextio år icke mer känna blodet så häftigt
svalla inom sig.»
Aldrig förstod hon konsten att låta detta
blod, som så gärna ville svalla, lägga sina
oroliga böljor till ro. Alltid ung, utbrister
hon i ett bref: »Jag vet ej rätt, hvad jag
behöfver för att bli frisk — luft, men — jag
tror mest — vänlighet. » Det var i samma
bref, hon klagade öfver sin känsla af öfver-
gifvenhet på en fest för Runeberg. »Ja,
det skulle i sanning gjort mig godt, om
jag trott, att på festen en enda skulle
med en vänlig tanke komma ihåg »den store
mannens» ringa stackars hustru. —––––-
Och dock är jag icke ett sådant egoismens
barn, att jag vill draga honom ned till
mig» o. s. v.
Denna vänliga tanke, denna för henne
själf spcielt afsedda uppmuntran var hen-
nes ärelystnad, om man så vill kalla det.
Hon vill vara stor, äfven hon, på sitt sätt,
hon misstänker alltid, att kärlekens kapital
höll på att sina och dess svalare nyanser
vill hon naturligt nog ej hålla till godo med
lika litet som med sällskapsartighetens all-
mosa. Hellre än att finna sig i denna käns-
lornas konkursrealisation, vill hon sluta sig
som snäckan i sitt skal, men på samma
gång känner hon en saknad, ett behof att
lefva mer personligt, mera rikt. Men det
går henne som så mången annan man eller
kvinna, lifvets fröjd bleknar fortare än lusten
att lefva det dör. Hennes tröst-blir att
hon får göra nytta vid denna sjukbädd, vid
denna Runebergs solnedgång, som med hen-
nes hjälp blef så lugn och så vacker. Som
hans sjuksköterska finner hon, att hon kan
göra nytta och, när hon oaflåtligt vakar på
mannens minsta önskningar, vet hon, att
hon fyller en mission. Någon gång kan hon
smärtsamt känna, att man ej förstår, huru
stor hennes mission är, huru ädelt uppoff-
rande hon uppfattar den, huru kraftigt äf-
ven hon kunnat utveckla hvad Almqvist
kallar sitt väsens blomma. Då kunde hon
i ett bref med hjärtegrämelse tala om, hur
hon i hemmet betraktades som en under-
ordnad, därför att hon själf tagit en tjäna-
res skepelse. En vän gaf henne exempelvis
en vacker kaffekopp och hon besvarade gåf-
van med följande ord:
—- — •— »tack, käraste, för din vänlighet att sän-
da mig den granna koppen, men vet du, nog
skall jag småningom göra den till Runebergs,
ehuru mitt namn står på den, ty att ba något
så där enkom för mig, det passar alls ej, går ej
ens ihop med mitt vanliga sätt. Marie fnyste
ock strax, när jag sade det skulle bli min kopp,
och slog knyck på nacken med ett: nåja, om det
vore åt professorn, kunde det så vara, och icke
ställer hon heller fram den åt mig. Aldrig har
jag varit en person, för hvars skull något
gjorts.» ——
Ej fullkomlig, ej utan ett grubblande, nå-
got svartsjukt lynnes egenheter och äresju-
ka, är fru Runeberg likväl ett sådant kvin-
nonamn, som man älskar och som man
minns. Hon är älskad, därför att hon har
så mycket af kvinnan, ja, man kunde till-
lägga, så mycket af den unga kvinnan, hon
är ädelmodig, uppoffrande, passioneradt
varm, melankolisktgrubblande, rättsifrande—
och ur alla dessa egenskaper framblickar
slutligen intelligensen hos den öfverlägsna
begåfningen.
När hon talar om Runeberg i ett af sina
bref, huru hängifven och stolt är hon icke
öfver hans väsens klara kraft och stolta
lugn. Det är som om man möttes af den
vackra blicken från ett par älskande kvin-
noögon, när man läser ord sådana som dessa
i ett bref från 1836.
––––––-Nu först har jag fullt rätt och
fullt lärt inse, hvad jag äger i min man.
Hvilken ljus, sig och världen begripande
ande bor ej hos honom ! Det är härligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
