Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 3 juli 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896
213
IDUN
Blommor och grönt ordnade hon smakfullt,
och den för dagen ämnade tårtan stod blom-
stersmyckad midt på bordlöparen. Hvarför
gjorde hon detta? Det ville hon ej ens till-
stå för sig själf, och en obestämd förhopp-
ning, som emellanåt ville tränga sig fram,
höll hon med makt tillbaka. Icke heller såg
hon nedåt sjön, och fast hon hörde, både
när båten kom och gick, kastade hon ej en
blick nedåt stranden.
Det var underligt, att Kristin och barnen
dröjde så länge, men hon stod hårdnackadt
kvar vid bordet, med ryggen mot dörren.
Hon ville ej gifva rum åt ens en skugga
af hopp, som skulle förbytas i missräkning.
Men något Ijtfff bakom henne skrämde he*i-
ne, och hon vände ofrivilligt på hufvudet.
»O !»
Mera förmådde hon ej, men hon sprang
emot honom, som stod där med utbredda
armar, och kastade sig om hans hals.
»Förlåt mig! Jag hade orätt!» sade han.
»Nej, nej! Det var jag, endast jag, som
hade orätt!» utbrast hon.
Han kysste henne.
»Jag är rädd, att vi hade orätt bägge
två,» sade han.
Hon svarade icke, men sedan, om kväl-
len, tyckte hon, att denna brölloppsdagen
varit den ljufligaste af alla hon hittills upp-
lefvat.
–––- *–––-
Çarnajoller.
en tid dä barnet börjar tala, eller som det kal-
las »jollra», hälsas af föräldrarne med jubel,
det första »mamma» eller »pappa» göra dem öf-
verlyckliga, och de ha i den lilles joller sin stör-
sta glädje. Men längre fram, om jollrandet öf-
vergår i pladdersjuka, blir det till en plåga i
både skolan och hemmet. Pratsjukan beror på en
inre rörelsedrift, på en viss liflighet i sinnet, på
en snabb känsloutveckling, och sålunda har man
rakt inte hjärta att göra den lilla pladdermakaren
någon förebråelse.
Det är emellertid mycket oriktigt att bygga
särskilda förhoppningar vid ett pratsjukt barn.
»Man bör taga sig till vara för det omdömet, att
talträngdhet skulle tyda på särskild intellektuell
begåfning,» säger en tysk psykolog. »Ofta har
den just sin grund i tomhet på föreställningar
och brist på inre lif, på inre själfständighet. Den
tomma tunnan ger från sig starkaste ljudet.»
Och rätt lugnande är det hvad han vidare säger:
»Man bör ej oroa sig, om barnen äro sena att
lära sig tala. Detta är kanske blott följden af
en mycket liflig mottaglighet, som först tager
i anspråk barnets själskrafter, eller af en redan
befintlig rikedom på intryck, som just på grund
af sin rikedom blott efter ett längre förarbete
kan taga sig uttryck i ord.»
Därför bör man ej påskynda barnets joller och
tal genom att prata för mycket med detsamma.
Dppfostrarinnor, hvilkas tunga aldrig står stilla,
äro ett verkligt ondt för barnen. Ofta förstår
barnen alls inte hvad som talas till dem, och
därigenom vänja de sig att tanklöst apa efter
hvad de stora säga. Häri kan man ofta söka
orsaken till att de s. k. underbarnen, då de växa
UPP> för det mesta icke alls öfverträffa andra,
utan till och med stå efter dem. Genom att in-
plugga hos dem en massa ord, siffror eller andra
saker har man icke lämnat deras unga själ tid
att vinna den rätta spänstigheten och att utveckla
sin tankeförmåga.
Man bör alltså ej öfverhopa barnen med ord-
svall och särskildt ej belamra deras minne med
inlärandet af obegripliga verser etc. Följden af
en dylik exercis skall sällan eller aldrig bli god.
Man bör ej själf uppmuntra dem till att oupp-
hörligt prata. Om man icke blott med tålamod
hör på barnens myckna prat, utan genom frågor
eller särskilda yttringar af välbehag sätter deras
lilla tunga i en alltjämt ökad fart, måste till sist
hos barnet utvecklas en riktig mani att prata.
Men pratsjukan förleder barnen endast alltför
ofta till falska omdömen, till öfverdrifter, lögner
och ofta äfven till slarf i språkets form. Ofta
har redan mången liten pratmakare varit orsaken
till. split och tvister af bittraste slag inom fa-
miljerna. Det har händt mer än en gång att
bara genom att pladdra om sina husliga förhål-
landen gjort föräldrarne skada eller gifvit tjufvar
anledning till inbrott, såsom den lilla flickan,
som på gatan talade om för sin vänninna, att hen-
nes far hade skåpet fullt med pengar, men att
han înte alls var rädd om dem, utan många
gånger lät nyckeln sitta i. Detta hörde en lös-
drifvare, och då barnet äfven berättade, att ingen
var hemma, gick han direkt och plundrade skå-
pet.
Man bör sålunda ej tillåta barnen prata för
mycket, man bör ej låta dem berätta, hvad andra
människor säga eller göra, man bör ej göra dem
några onödiga frågor, man bör befalla dem att
tiga, om de prata utan eftertanke, eller om de
äro näsvisa och lillgamla, man bör föra alla deras
öfverdrifter tillbaka till den rätta måttstocken
och lära dem betänka, att de hafva två ögon och
två öron, men blott en mun, att de alltså kunna
se och höra mycket, men att de böra tala litet
därom, och att tala är silfver, men tiga är guld.
J. F.
–––-*–––––
I ”röda salongen”.
Ett ungdomsminne.
Skildradt för Idun af Linnea.
Idun! — Hvilka minnen »frän längst
försvunna tider» dyka icke upp vid detta
namn ! Du lilla tidning, som råkat för-
irra dig hit till denna undangömda vrå
af Minnesota i det fjärran nordvästern, sven-
skarnes Sverige på amerikansk jord, huru
snäll du var som sökte dig fram ända hit
till en landsflyktig dotter från Sveas barr-
skogar! Huru egendomligt ljuda icke »Helgs-
målskloekans» toner häruppe, och hvilka
minnen mana de icke fram från fordom,
från det kära hemmet i Norrland, där den,
som nu skrifver dessa rader, en gång i
tiden lärde sig taga de första stegen på en
lefnadsväg, som oförtänkt skulle leda så
vida. Idun, du lilla framlockerska af sköna
minnen från ett fjärran fosterland, jag håller
af dig både för detta och för mycket annat.
När man blir öfvermätt af den myckna
söta maten, detta krimskrams, hvaraf ame-
rikansk literatur är så full, då är det så
uppfriskande att få lyssna till ditt enkla
språk. Det gör sinnet ungt på nytt att
få del af dina äpplen, och den där fått
smak på dem, kan icke vara dem förutan.
Men nu ville jag berätta dig något, som
du gärna, om du så vill, i din tur får tala
om för andra, någon gång när du gör din
rund kring Sveas bygder. Det är blott ett
enkelt ungdomsminne, men kanske skall
det dock väcka en genklang i några minnes-
goda och tacksamma kvinnohjärtan.
Det var sista dagen i maj månad år 1862.
Stockholm, kungligt skönt såsom alltid, låg
leende på sina sju holmar, medan våren hand
det en ram af grönska, oändligt skiftande,
späd och fin. Uppför Östra Beridarbansgatan
— jag vet alls icke, om den nu har samma
namn, ty Stockholms styrespinnar, de van-
dalerna, pläga icke ha någon försyn för
urgamla namn och kära minnen, då det
gäller att kristna om stadens gator och torg
— syntes en mängd unga flickor med snabba
steg ila fram. Man kunde se på dem, att
det gällde något viktigt den dagen. För
dem alla var denna väg så väl bekant. De
hade under hela den flydda vintern med
sina böcker under armen eller i en väska
vid sidan knogat i ur och skur, i solsken
och vackert väder fram till huset n:r 1,
Louis de Geers f. d. ministerhotell. Där-
uppe i öfre våningen med dess stora präk-
tiga salar, där fordom damer och herrar
från de allra högsta samhällslagren hade
samlats vid större fester, där samlades nu
en del af det unga kvinnliga Sverige för
att, ledd af de bäste lärare hufvudstaden
kunde prestera, taga sina första steg på
på vetandets väg, hittills för dem så okänd
och mystisk. Biksdagen hade anslagit 10,000
kronor till »Seminariet för bildandet af sven-
ska lärarinnor» och Sveriges statsminister,
den ädle och högsinnade Louis de Geer, hade
kostnadsfritt öppnat sitt hotell till semina-
riets förfogande.*
Som ordförande i semineriestyrelsen satt
nordens arkiater, han som såg så långt och
tänkte så högt, så vidt och stort om allt
och alla, en kristen i ordets fullaste och mest
helgjutna betydelse, generaldirektör Huss.
Näst efter honom i förtjänst, men fullt jäm-
sides i intresse för saken, satt rektor Silje-
1 ström, han hvars ord för kvinnans bildning
vägde så tungt, när det gällde att börja
företaget. Och sedan kom en hel mängd
af eminente män, utmärkta på vetenskapens
och kulturens fält.
Ej underligt, att det första läsårets kur-
ser blifvit afslutade med en sådan glans.
Med sådana lärare och ett sådant mål kunde
det omöjliga bli en möjlighet. Dessa unga
borde ju nu gifva sådana prof på duglig-
het och förmåga att tillägna sig en högre
bildning än den, som hittills varit kvinnan
tillåten, att man icke behöfde ångra ett
statsanslag eller beklaga följderna af ett i
mångas tanke vågadt experiment. Och prof-
ven hade utfallit öfver, men icke under all
förväntan. Examina voro aflagda, lärarne
voro nöjda, eleverna — ja, hvar finna ord
att tolka, hvad de kände?
Men den här dagen, om hvilken vi nu
tala, var det en alldeles särskild fest, som
skulle hållas i »röda salongen», så kallad
för sina prässade röda sammetstapeter. In
skynda de unga och taga sina platser. Ögo-
nen stråla och hjärtat klappar. Det är ju
sista dagen på detta läsår, sista tillfället
att råkas, sista gången att se dessa rum,
där »de mångvisa orden» ljudit från älskade
lärares läppar.
Där i ena hörnet, längst hort till vänster,
är en märklig grupp. På en piedestal står
en i gips utförd kopia af Qvarnströms präk-
tiga mästerverk — Idun. Huru skön står icke
sinnebilden af den eviga ungdomen där med
sin korg af äpplen! Bredvid fotställningen
står på ett bord en stor, öfvertäckt korg,
och bredvid den står hon, som under det
gångna året så ofta gladt seminariets elever
med sina besök, då hon kom för att lyssna
på någon föreläsning eller säga några upp-
muntrande ord till oss. Mild som Idun
själf, förskönad genom den själens ungdom,
som lyste fram genom årens märken, stod
Fredrika Bremer och log sitt obeskrifligt inta-
gande leende, medan snille och godhet stråla-
de ur hennes ögon, hvilka hon riktade ömsom
* Gamla Östra Beridare-Bangatan är den nu-
varande Sergelgatan. Exc. de Geer bodde 1862
— enligt Stockholms adresskalender för det året
— Arsenalsgatan 5, men där var naturligtvis ej
den lokal, här afses. I nämnda kalender upp-
tages »Seminarium för bild. af svenska lärarinnor»
till Östra Beridarbansgatan 1. Nu ha vi, som
bekant, två dylika seminarier: Norra och Södra,
men om Fredrika Bremers Idun hamnat i någon
af dem, är oss icke bekant. Kanhända kan någon
af våra läsarinnor, som är bättre underkunnig,
välvilligt lämna upplysning härom.
Red. af Idun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
