Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 17 juli 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 î DU N 1896
Mänska, vill du lifvets vishet lära,
O, sâ hör mig! Tvänne lagar styra
Detta lif. Förmågan att begära
Är den första. Tvånget att försaka
Är den andra. Adla du till frihet
Detta tvång och, helgad och försonad,
Öfver stoftets kretsande planeter
Skall du ingå genom ärans portar.
Siagnelius.
Också var den förras önskan, att den senare
efter hennes död finge komma till Sverige
och där studera trädgårdskötseln för att
sedermera kunna öfvertaga och sköta de
storartade trädgårdsanläggningarna å Saarela
gård. Planen blef också delvis verklighet,
men märk blott delvis.
Året efter grefvinnans död 1873 reste
fröken S. öfver till nämnda land, där hon
hade lyckan komma till grefve Trolle-Bondes
vidsträckte egendomar i Södermanland och
här stifta bekantskap med ställets storartade
orangerier och fruktträdgårdar.
Här lärde han äfven känna Sveriges po-
molog, doktor Olof Eneroth, hvilken där grun-
dat en stor exemplarisk ympningsanstalt.
Doktor Eneroth uppmanade henne att helt
och hållet ägna sig åt pomologien.
Hon blef nu den nämnde vetenskapsman-
nens lärjunge och fick till sin uppgift att
hufvudsakligastordna de ryska fruktsorterna,
hvilket för honom själf erbjöd svårighet för
språkets skull. Här arbetade Alexandra Smir-
noff i tre år. Doktor Eneroth var sjuklig, och
därför fick hon utföra en hel hop af anstal-
tens göromål, och d ärigenom utvidgades hen-
nes kunskaper i större mån, än de kanske
annars hade gjort. Doktor Eneroth om-
nämner i företalet till sitt pomologiska verk
med tacksamhet fröken S:s namn.
Vid afskedet från sin elev yttrade dr. E. :
»Jag är öfvertygad om, att ni med finsk
ihärdighet och kvinnans tålamod kan ut-
rätta något för ert lands bästa!» — Detta
var hennes orlofsedel.
»Ingen är profet i sitt fädernesland», heter
det emellertid. Detta fick fröken S. snart ef-
ter hemkomsten erfara. Hennes goda afsik-
ter att i hemlandet realisera de lärdomar, hon
i det gamla broderlandet inhöstat, möttes af
allehanda motgångar. Sålunda afslogs en
af henne gjord anhållan om reseunderstöd
för att sättas i tillfälle att undersöka lan-
dets trädgårdsförhållanden, och då hon t. ex.
i en socken föreslog, att hon utan någon
som helst ersättning skulle lära folkskoleele-
verna fruktträdgårdsskötseln och dessutom
själf anskaffa alla tillbehör och trädgårds-
redskap, afslog kommunalnämden detta från
all egoism fria erbjudande.
Mången skulle med dylika motgångar för
ögonen förlorat modet, men fröken S. lät
sig ej förskräckas ; med tålamod och ihärdig-
het sträfvade hon vidare.
Då det allmänna ej ville tillgodogöra sig
hennes insikter, delade hon af sina håfvor
åt de enskilda och deltog med sådan ifver
i sitt arbete, att hon mången gång glömde
att taga lönen för sin möda. Helsingfors
trädgårdsförening har bl. a. haft lyckan få
del af hennes rika insikter på det arbets-
fält, hvaråt hon ägnar sig.
Att fröken S. dock ej helt varit förgäten
af staten, därom vittnar bl. a. att hon åt-
njutit fribiljett å järnvägarna under sina re-
sor i pomologiens tjänst.
Fröken Smirnoff har gjort sina insikter
och åsikter på det område, hvarå hon verkar,
för en större allmänhet tillgängliga äfven i
bokform, bl. a. i arbetet: »Några ord om träd-
fruktsodling och dess framtida ordnande i
Finland».
Att fröken S. fått uppdrag att fullända
sin framstående lärares verk, länder lienne
till rättmätig heder, och att hon med sam-
vetsgrannhet och pietet för den bortgångne
kommer att fullgöra sin uppgift, är visst
och fast.
Helsingfors i juli 1896.
V. Lindman.
–––-*––––
Olika synpunkter.
S
idun för den 22 maj förekommer en högst
behjärtansvärd uppsats: »Barnaglädje», hvil-
ken — jag hoppas det — i vida kretsar skall
blifva läst och beaktad. Emellertid må det till-
låtas mig att med anledning af uppsatsen i fråga
yttra några ord. Ämnet är af för stor vikt att
ej tåla vid att ännu en gång framdragas.
Om vi tänka på de fattiga barnen och särskildt
småttingarna på välgörenhetsinrättningarna, där
väl knappast någon bitterhet med anledning af
ståndsskillnad o. d. bör kunna tränga sig in för
att grumla barnasinnena, så är allt godt och väl.
Få fattiga barn äro väl så bortskämda, att de ej
med fröjd skola emottaga de gamla, upplagade
leksakerna. Likvisst vore det ju möjligt, att en
liten fattig flicka kunde drömma om och af hela
sitt hjärta önska att en gång få en alldeles ny,
fin docka, eller en fattig pys uppställa som sitt
högsta önskningsmål — en ask nya tennsoldater,
hvilka skulle kunna »stå på benen». Här vill jag
dock nu egentligen orda om de små gifvarne af
gamla leksaker. Det tyckes mig nämligen, som
om just för dem en och annan fara vore förbun-
den med det där gifvandet.
Erny framhåller, hurusom en moder, genom
sitt personliga ingripande i en fråga som den
föreliggande, kan tillföra sina barn mycket godt
vid daningen af deras karaktär. Javäl, moders-
ögat måste äfven här vara vaksamt. Om anlag
till högmod och öfversitteri förefinnas hos barnen,
ligger det ju så nära till hands, att den tanken
faller dem in: »Vi äro någonting bättre än de fat-
tiga barnen. Vi ska’ ha nya, fina leksaker, men
åt de där stackrarne duger skräpet.» Och dess-
utom — skola barnen vinna i hjärtegodhet och
gifmildhet, måste väl gifvandet vara förenadt med
åtminstone någon liten försakelse. Skänker man
bort endast hvad som för en själf är värdelöst,
då kan det knappast blifva tal om välgörenhet,
ännu mindre om något karaktärens danande till
det goda i och med gifvandet.
Det finnes ju förmögna hem, där pappa och
mamma bokstafligen öfverösa sina älsklingar med
leksaker af alla slag. Eller också händer det, och
det ofta nog, att en hel del tanter och farbröder
för att visa föräldrarne en artighet begåfva barnen.
Eesultatet blir detsamma — barnen blifva rika på
leksaker. Huru skulle det vara, ifall lilla Mia,
då en och samma julafton tillfört henne en hel
rad dockor, tillfrågades, om hon ej skulle vilja
gifva en af de nya dockorna åt t. ex. tvätthustruns
lilla bleka, sjukliga flicka, som ingen docka fått
— alltid känner man väl till någon fattig familj
— eller hvarför icke åt en liten tös på Eugenia-
hemrnet eller annat barnhem? Och lille Olle
se’n, som fått en sådan mängd af tennsoldater,
piskor och snurror och roliga gubbar m. m. —
visst kunde också han dela med sig! Kanske
tycka de små att börja med, att det där är en
orimlig begäran, men då vädjar man till deras
goda hjärta. Något tvång bör icke komma i fråga,
nej, af fri vilja bör offret göras — då bortfaller
också dess egenskap af offer. Visst kan det hända,
att liten Mia väljer både länge och väl bland sina
nya dockbarn, och att hon till slut kommer med
den dockan, hon tycker minst om, men det får
man ej undra så mycket på — äro vi, äldre, vil-
liga att offra det vi ha kärast? För Olle blir
valet troligen ändå svårare, men också han kom-
mer slutligen med sin tribut. Om så något af
barnens gamla leksaksförråd — där öfverflöd fin-
nes, behöfver man väl ej däribland uteslutande
välja kasserade saker — lades till de nya gåf-
vorna, kunde man få ihop en julsändning, som
säkert skulle göra stor glädje, där den hamnade-
Vårsändningen behöfde därför ej uteslutas.
I likhet med den lille gosse, som gaf den fat-
tige Fritz sin upplagade porslinsgubbe, borde alla
små gifvare — detta ville jag varmt förorda —
åtminstone en eller annan gång själfva öfverbringa
gåfvorna. Mamma, moster, »stora syster» eller
en pålitlig tjänare kan ju ledsaga dem, om de ej
äro stora nog att sändas ut på egen hand.
Det kan vara nyttigt för barnen att få en liten
inblick i hvad fattigdom och lidande vilja säga.
När de se de fattiga barnens glädje öfver de upp-
lappade leksakerna, måste de ovillkorligen komma
att tänka på, huru oförnöjda de själfva mången
gång äro och huru knotande, då de icke få sin
vilja fram. Och månne icke mammas lille rosen-
kindade, ostyrige gosse, som knappast kan stå
stilla ett ögonblick^ får åtskilligt att fundera på,
då han på Eugeniahemmet ser några små pysar,
hvilka äro lama i benen, liggande rak långa på
golfvet hasa sig fram så godt de kunna för att
få litet motion. Skall det nu gå så till år efter
år, att ett stadsbud, en betjänt eller tjänarinna skic-
kas bort med leksakskorgen och barnen ej få
följa med, tycker jag att »det blir klent med va-
lutan» för de små gifvarne, åtminstone förlora de
mycket därpå. Ivärt borde det också vara för
småttingarne att, så vidt förmågan räcker, fiffa
upp de gamla leksaker, som skola skänkas bort.
Ju mera barnen intresseras för detta »kärleks-
verk i det lilla», ju mera de själfva befatta sig
därmed, desto nyttigare för dem. Nu händer det
nog, hvad barnhemmen beträffar, att deras små
invånare skulle finna en kär sysselsättning i att
laga sina nya tillhörigheter, och det vore ju synd
att beröfva dem detta nöje. Man bör därför först
meddela sig med det »hem», man vill begåfva.
I hvad fall som helst få de barn, hvilka vilja
visa vänlighet mot fattiga likar, många tillfällen
att utöfva små kärleksgärningar, då de gifva åt
enskilda. Den där lilla sjuka flickan t. ex., som
hela dagen ligger ensam i det skumma rummet
nere på bakgården — föräldrarne äro borta på
dagsverke — huru skulle hon kunna ha vare sig
krafter eller förmåga att laga en docka eller sy
kläder åt henne. Men, o, hvad det skulle vara
för en tröst i ensamheten, om hon hade en docka,
som kunde ligga på hennes arm och sofva och
vaka med sin lilla mamma.
»När medkänslan en gång väckts hos barn,
känner den snart sagdt inga gränser,» säger Erny.
Ja, äfven häri ligger en fara — att barnen äro så
lättrörda. -Kanske äro de i dag färdiga att ge
bort sin käraste leksak — finge de göra det, skulle
de i morgon ångra sig och bedja att få en ny.
Men så får det ej gå till. Därför måste modern
förmana småfolket att först något betänka sig
på saken.
För att nu ej tala om de ömhjartade, utan i
stället om de själfsvåldiga och bortskämda bar-
nen, fruktar jag att mer än ett af dessa kommer
att tänka som så: »Det gör ingenting, om jag bry-
ter sönder leksakerna, då få barnhemsbar’na dom,
och jag får nya.» Jag såg en gång, hurusom en
gosse, hvilken likvisst ej var hvad man kallar
elak, utan endast bortskämd, med sin knif gjorde
skåror i pärmen på en skolbok, och jag förebrådde
honom det. Svaret blef: »Hvad gör det? Den
är så gammal och ful. När den här blir slut, får
jag en ny.» Jag frågar: är icke detta ett sätt
att bedraga föräldrarne? Kanske rå emeller-
tid dessa själfva för, då barnen résonnera på
ett dylikt sätt. Barnen få aldrig bannor, då
de förstöra sina tillhörigheter, och det går allt
för lätt att få nytt, nytt, nytt, bara man pekar
på en sak. Så länge man har pappa och mamma,
är det godt och väl. Men en gång sändes man
ut i världen på egen hand — den som då från
barndomen är van att få hvarje önskan tillfreds-
ställd, vill att det så skall fortfara hela lifvet ige-
nom. Finnas där tillgångar, nekar man sig ingen-
ting, blir slösande och kanske utsväfvande —
hvem vet, hur en sådan existens slutar? Har man
åter litet eller intet att komma med, försöker man
sig kanske på hvilka utvägar som helst för att
ej behöfva ålägga sig någon försakelse, eller —
om man icke blir vinglare, så blir man i stället
djupt olycklig, känner sig orättvist behandlad »af
Gud och hela världen», blir bitter och stygg till
sinnes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
