Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 17 juli 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 227
Jag kan ej hjälpa, att jag tror, att dessa oupp-
hörliga ombyten i dockskåpet äfven kunna alstra
en viss lätthet i karaktären. »Den där dockan,
som vrakats, därför att toaletten är solkig och
ena benet afbrutet,» säger Erny. Tänk om mamma
skulle handla på samma sätt, när lillan kommer
inspringande, storgråtande, med klädningen sön-
derrifven, våt och smutsig. »Hvad är det där för
en smutsig, våt och trasig unge? Henne vilja vi
ej ha något att göra med.» Nej, så säger hon
icke, utan hon hjälper kärleksfullt till rätta, tor-
kar tårarne, tvättar bort fiäckarne, lagar refvan.
Och hvarje litet ämne till en sann kvinna borde
väl handla på samma sätt vis à vis dockan. »Kära
mitt lilla barn, så smutsig din klädning har blif-
vit. Din mamma måste visst ge dig en ny.»
Eller: »stackars liten, som brutit af sig benet! Vi
ska’ be doktorn spjäla det.» Och alltid funnes
där väl någon i familjen, som ville tjänstgöra som
doktor åt den skadade dockan. Ju flere farlig-
heter ett barn blifvit räddadt ur, desto dyrbarare
brukar det vara för föräldrahjärtat. Så har man
också förr hört sägas, att just ett sådant dock-
barn, som man mer än en gång gifvit förloradt,
men som en skicklig »doktor» lappat ihop igen,
blifvit det käraste för sin lilla ägarinna.
Likasom det går till i de små flickornas lek-
saksvärld, så också i gossarnes — där är för stor
omsättning. Gunghäst och piskor och snurror etc.
älskas med passion en liten tid för att sedan vra-
kas och ersättas af nya föremål. Så växa barnen
upp och komma i beröring med en hel del män-
niskor, och där knytas vänskapsband och kärleks-
band, ack, mången gång allt för litet fasta — man
är ju så van att byta om leksaker.
Ingen må nu af ofvanstående få den uppfatt-
ningen, att jag söker motarbeta, hvad Erny så
varmt förordar. Ack! det vill jag för ingen del.
Men jag skulle vilja säga till hvarje fader och
moder: för dina barns, »de små gifvarnes» skull,
låt icke högfärd råda i dina handlingar eller ord,
ty hon är en begynnelse till allt fördärf! Öfver-
flöd i leksaker, liksom i fråga om godsaker och
toaletter, är ett fördärf för barnen. Tids nog
vaknar fåfängan — ej vill väl du vara den, som
väcker henne till lif.
Vis à vis leksaksgifvandet till barnhem och
enskilda fattiga barn skulle jag ock vilja anföra
några af den gamle Tobie ord till sin son: »Hafver
du mycket, så gif rikligt; hafver du litet, så gif
ock af det lilla med godt hjärta!» Leksakerna
kunna vara gamla eller nya, allt efter råd och
lägenhet — må de blott gifvas i kärlek, med fin-
känslighet och urskillning!
Det är ju klart, att om redan gamla leksaker
äro kärkomna för barnhemmen, en sändning nya
dylika skulle hälsas med jubel. Därför här till
sist ett förslag! Tänk, om en eller annan af de
familjefäder, hvilka årligen ge ut stora summor
till julklappar åt sina barn, någon jul då och då
skulle föreslå småfolket att dela med sig åt ett
barnhem, d. v. s. att en fjärdedel, en tredjedel,
eller kanske t. o. m. hälften af den summa, pappa
tänkt köpa upp för barnens räkning, i stället finge
komma de små barnhemsbarnen till godo. Där
köptes t. ex. några enkla, men välgjorda dockor,
dito trähästar, några vackra bilderböcker, tenn-
soldater, byggbitar och hvad öfrigt, som kunde
passa. Lades nu härtill något namnam, hvad be-
höfdes väl mera för att få de fattiga barnens
hjärtan att klappa af glädje och deras ögon att
stråla? De små gifvarne finge naturligtvis själfva
gå till barnhemmet och dela ut sina håfvor. Hvad
de skulle hafva mycket att berätta om, då de
komme tillbaka. Troligen hade pappas och mam-
mas älsklingar aldrig känt sig så förnöjda, som
de då skulle göra, aldrig erfarit en rikare, skö-
nare julglädje, ty »det är saligare att gifva än
att taga.» S—m.
––- ®––-
(Jstricl.
Skiss för Idun af
Gerda Meyerson.
f
å ett staffli i den finska målarinnan
Märta Hjälms atelier stod den tafla,
för hvilkon hon på senaste salongen hedrats
med »mention honorable». Det var en
rätt stor, fint utförd ocli i läckra färger må-
lad genre, kallad »Astrid», föreställande
en ung, sjuk flicka, som låg till sängs.
Väggens mörkblåa tapeter bildade en för-
IDUN
träfflig bakgrund till det vaxbleka ansiktet
med dess ram af glänsande gult hår, som
i en tjock fläta hängde ned öfver det hvita
nattlinnet, hvars öfversta knapp var upp-
knäppt, så att en del af den magra hal-
sen blottades. Med ena armbågen stödd
mot kudden och hakan mot handen reste
hon sig i sängen, under det hon med den
andra handen — en förträffligt lefvande
målad, genomskinligt mager och späd hand
— drog upp den brokiga filt, som låg öf-
ver bädden. På bordet bredvid henne stod
ett glas med ängsblommor, vallmo, blåklint
och prästkragar, och en uppslagen bok hade
halkat ner på golfvet bredvid ett par små
broderade tofflor.
Det låg en djupt vemodig stämning öf-
ver denna tafla trots de lätta, ljusa färgerna,
och solskenet, som föll in genom fönstret,
förgyllde den unga flickans hår samt spe-
lade på det hvita lakanet och den mörka
tapeten. Hela taflan behärskades af de
stora mörka ögon, som blickade fram ur
det lilla magra ansiktet på kudden, och
dessa ögon hade ett obeskrifligt rörande
uttryck. Det låg i deras blick något midt
emellan fruktan och hopp, de talade om den
dödsdömdes resignation på samma gång som
om ungdomens ovillkorliga fasa för döden
och oförmåga att tro på dess närhet, så
länge blodet ännu pulserar varmt i ådrorna.
De talade orh den lidandes trötthet och läng-
tan efter ro på samma gång som om hen-
nes sorg öfver att ej få lefva lifvet, och de
gåfvo intryck af något på en gång barns-
ligt och brådmoget.
Man kunde se, att denna tafla varett stycke
verklighet, målad med känsla och talang,
en bild, gripen direkt ur lifvet, och den
unga, förut så godt som okända finskan
hade genom den med ens förskaffat sig ett
namn som konstnärinna.
Märta Hjälm hade lofvat berätta för oss
om hur hon kom att måla »Astrid». Me-
dan tevattnet porlade i samovaren och elden
i den öppna spiseln ökade trefnaden i hen-
nes präktiga atelier, började hon:
»Det var förra sommaren, som jag allde-
les af en händelse köm att slå mig ned på
Trollåsens lilla turisthotell i Småland. Jag
hade rest ett par veckor i Sverige och äm-
nade mig till danska kusten för att vistas
där någon tid med en kamrat, innan vi
mot hösten tillsammans begåfvo oss af till
Paris. Men då min kamrat blef hindrad
att möta mig, som bestämdt var, stannade
jag kvar på Trollåsen, där brefvet med åter-
budet just träffade mig; jag ville begagna
tillfället att taga skisser i den vackra trakten.
Jag var också ute och målade från mor-
gon till kväll och jag hade bott flere dagar
på stället, utan att ha gjort bekantskap med
någon af de öfriga gästerna. Ej heller
visste jag, att värdinnan hade en dotter.
En förmiddag, när det regnade, så att jag
icke kunde gå ut och måla, utan hade satt
mi på öfre verandan och arbetade på ett
litet stilleben, fick jag plötsligt genom ett
af de fönster, som vette utåt verandan, se
ett blekt flickansikte med ett par stora mörka
ögon, som betraktade mig. Det var jalusier
för fönstret, men den ena måtte af blåsten
ha ryckts loss, den hade snott sig kring
fönsterbågens midtpelare, och genom den så-
lunda uppkomna öppningen var det, som
jag såg Astrid.
Jag kunde förstå, att hon hade väntat
att jag skulle se upp och varseblifva henne,
ty så snart jag mötte hennes blick, rodnade
hon till, nickade och ropade helt ifrigt: »Ah
förlåt, men kan jag få se, hvad ni målar
för vackert?»
I detsamma gjorde hon en rörelse, och då
först märkte jag, att hon låg till sängs
därinne.
»Är ni sjuk?» frågade jag och gick fram
till fönstret.
»Ånej,» svarade hon stilla och reste sig
litet, just såsom jag har henne på taflan.
»Inte är jag sjuk precis, men jag har inte
orkat vara uppe på ett par dagar nu igen.
Det kommer på litet emellan, värst är att
jag så väl behöfde hjälpa till i hushållet nu,
när vi ha så fullt med gäster.»
»Är ni dotter här i huset?» frågade jag
helt öfverraskad.
»Visste ni inte det?» smålog hon. »Jag
är Astrid, har ingen talat med er om mig?
Jag vet mycket väl, att ni är fröken Hjälm,
den finska målarinnan, och jag skall bli så
förfärligt glad att få se era tafior.» Och
med en bedjande åtbörd sträckte hon han-
den mot mitt stilleben på staffliet.
Jag hämtade det åt henne, hon låg så
nära fönstret, att jag mycket väl kunde
räcka henne den lilla taflan. Den föreställde
några rosor i en vas. Astrid såg på dem
ett par minuter under tystnad. »Så vackra
de äro, » utbrast hon slutligen med en suck,
»de se alldeles lefvande ut!»
Sällan hade något beröm synts mig så
uppriktigt som dessa den sjuka flickans ord.
Naturligtvis förstod hon sig icke alls på
konst, men hon betraktade min lilla obe-
tydliga målning med en riktigt hänryckt blick.
»Omni visste, hvad jag gärna skulle vilja
kunna måla,» fortfor hon. »Jag har nog
försökt att kludda litet för mig själf, men
det blir så dåligt. Jag har ju aldrig lärt
mig, och nu är det inte värdt att börja.»
Det låg något obeskrifligt vemodigt i hen-
nes röst, när hon yttrade detta, som väckte
min uppmärksamhet.
»Hvarför skulle ni inte kunna lära er
måla?» frågade jag.
Astrid svarade icke strax, det ryckte
nervöst kring hennes läppar och hon vände
sig till hälften bort. När hon åter såg upp,
hade hennes blick ett uttryck af tillkämpad
undergifvenhet. »Nej,» sade hon helt sakta,
»det skulle inte tjäna till något. Jag kom-
mer inte att lefva så länge. » Men i nästa
ögonblick upplystes hennes ansikte af ett
hoppfullt leende. »Ja, doktorn säger det,»
tilläde hon, »men jag tycker inte, att jag
är sämre nu än jag varit i flere år. Ser
ni, jag är född med ett svårt hjärtfel, och
alla läkare, som undersökt mig, ha sagt att
jag kommer att dö ung. Härom året sade
en doktor, att jag omöjligt kan bli mer än
sjutton, år; får jag lefva så länge, så är det
märkvärdigt. Jag är nära sjutton nu, det
är min födelsedag om ett par veckor.»
Märta Hjälm höll upp ett ögonblick i sin
berättelse och kastade en tårfylld blick bort
mot staffliet. ’ »Jag kan inte beskrifva, hur
Astrid sade det där,» fortfor hon, »men jag
kan höra tonfallet i hennes röst, när helst
jag tänker på det. Det var tydligt, att hon
icke riktigt kunde förmå sig att tro på lä-
karens utsago, att hon på botten af sitt
hjärta hoppades, att han misstagit sig, ehuru
hon försökte vara modig och undergifven.
Medan jag, helt upprörd, letade efter något
att säga, som kunde uttrycka det medli-
dande jag kände för henne, började hon
åter beundra rosorna, som jag målat. »Hvad
de se lefvande ut!» sade hon igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
