Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 24 juli 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T
a
n
d
p
u
lv
er,
två
slag,
T
a
n
d
p
a
sta
,
T
a
n
d
tin
k
tu
r
Bendix,
Josephson
&
C
:o
24Ö IÜUN 1896
H
p S
v a
ES
«ä *k
H $
58 2
»i ©
s® Ä
ifr (a
H» M
O: “
*0
S:§
P. •
© ^
£ 8
© „s
=s I
fg
-B
@
3
B
’i
rov?
a B
>-i P
(Q ;
CD ft o
t -5* a
»a
b s*
CQ ©
CG >—
CQ ©
»r
«+.
9)
B
sin herr sons fåfänga liksom på sträckbänk, kunde
denne (irriterad, som han härigenom blifvit), se-
dan gästen aflägsnat sig, inte låta bli att gifva
sin otålighet luft och framkomma med några
vinkar, som voro alltför tydliga för att gubben
skulle kunna undgå att förstå dem.
Gubben brusade upp: »Alla veta, att jag är
en enkel man, och att det är mitt arbete, som
satt mig i stånd att ge mina barn en bättre upp-
fostran än jag själf erhållit. Det skäms jag inte
för, och gör du det, bevisar detta att du är en-
faldig ... och . .. och ... otacksam.» Gubben sade
intet mer. Hans ärliga, trovärdiga barnaögon
fingo ett fuktigt skimmer. Han vände ryggen
till sin herr son och gick med värdighet ut ur
rummet.
Då han kommit hem, sjöd dock harmen öfver.
Han slog näfven i bordet och sade: »Fastän han
är min son och en lärd man, så är han i alla
fal] en dumbom och därtill otacksam.»
Fru Gründer var ute i sitt kök och styrde med
middagen. När hon kom in, hade gubben lugnat
sig, och han berättade aldrig för henne sin sam-
mandrabbning med sonen.
Under den närmaste tiden blefvo de gamle
föremål för täta uppmärksamhetsgärder från de
ungas sida. Än kanske det kunde roa far och
mor att följa med ut och åka; än skulle de nöd-
vändigt hafva med af den salta laxen, som adjunk-
ten just tagit hem.
Gubben var inte långsint, och snart återtog
han sina täta besök och hade sin lust i sina
små barnbarn. Mellan farfar och de små rådde
också det bästa förhållande. Lilla Rosa skrek
af glädje, då hon fick gunga på farfars arm och
rida ranka på hans knä eller leka titt-ut med
honom. Den lille sonsonen tycktes också finna
sin farfar särdeles roande och angenäm att un-
derhålla sig med. Farfar var ej heller den som
inte i rikt mått återgäldade deras kärlek. Ro-
sas ömma omfamningar kommo hans hjärta att
smälta, och han betraktade med stolthet och för-
tjusning unga herr Karl, som — i motsats till
sin nappa — tycktes känna sig fullt hemmastadd
och trygg under alla förhållanden och fullkomligt
kommen på sin rätta plats i lifvet.
Herr Grlinder fick inte länge njuta af sin sorg-
fria ålderdom. Fram på våren började han då
och då lägga sin pipa. Han blef mindre språk-
sam, och ögonen mattades. Snart kunde han
inte göra rättvisa vare sig åt lefverkorfven eller
åt många andra anrättningar, som han annars
tyckt, att hans Minna lagat så förträffligt.
Han var inte frisk, det var tydligt. Fru Grun-
der och barnen voro oroliga och ville förmå ho-
nom att rådfråga läkare ; men det satt hårdt om,
innan de kunde öfvertala honom därtill.
Inom kort blef det klart, att han bar på ett
svårt inre lidande. Han hade inte — med sin
kroppskonstitution och efter sitt förra rörliga lif
— tålt vid detta stillasittande, overksamma lef-
nadssätt.
Hans hvila efter arbetsdagen blef inte lång.
Efter några månaders lidande låg han på bår.
Hans hustrus trofasta hand hade redt hans
sista hvilobädd. Hennes sorg hade inte gifvit
sig häftig luft, utan hon hade tyst gått omkring
och ordnat och ställt som vanligt.
Allt var färdigt, och hon tyckte sig intet mera
hafva att beställa i världen. Hon stod framför
sin makes lik, och genom hennes själ drogo
dunkla smärtfulla tankar öfver vanskligheten af
allt jordiskt och öfver fåfängligheten af planer
och förhoppningar här, hvarest vi inte hafva nå-
gon varaktig stad.
Det låg ett lidande drag kring hans mun, och
marmorblekheten hade bredt ett sublimt uttryck
öfver det vackra gamla anletet. Och där det nu
låg stelnadt i döden, hvilade däröfver liksom en
återspegling från ett rent, fromt sinnelag, ett
varmt, förtroendefullt hjärta och ett redbart,
plikttroget lif.
Måhända var det detta uttryck af renhet, barna-
fromhet och oskuld, som hos Minna väckte en
föreställning af ungdom och för minnet manade
fram en bild, hvilken, midt under hennes sorgsna
betraktelser, kom henne att ofrivilligt tänka: »Så
vacker han är! Alldeles som i ungdomens dagar.»
Fru Gründer kunde inte bli sig riktigt lik igen
efter sin gamle makes död. Det var som om
hon med ens känt tryck af främlingskapet, som
lede hon af hemlängtan. Men det var inte till
det tyska hemlandet hon längtade — hon skulle
inte känt sig mindre främmande där — det var
till det land, där hon skalle återförenas med sin
Gottlieb.
Hon satt ensam i det svagt upplysta rummet.
Gungstolen stod tom, tillbakaskjuten i ett hörn;
tidningarna lågo bortglömda och olästa. Där kän-
des så kyligt och obebodt. Ingen värmande svag
tobaksdoft, som för henne liksom hörde till hem
atmosfären; ingen att samspråka med, ingen att
ägna några omsorger.
Hon hade just nyss i skymningen kommit hem
från sin son och svärdotter, hos hvilka hon ätit
sin söndagsmiddag. Ännu tyckte hon sig känna
trycket af lilla Rosas varma arm kring sin hals,
höra lille Karls betänksamma frågor: hvarför far-
far dött; om han aldrig, aldrig mer ville komma
tillbaka ner ifrån Gud. — Men detta kunde inte
dämpa hennes känsla af ensamhet och öfver-
gifvenhet.
Hon framtog sina gamla andaktsböcker på det
kära modersmålet, det enda språk hvarpå hon
kunde tala med sin Gud. Men det var något
från middagens gudstjänst — hvilken hon bevistat
trots sin oförmåga att förstå svenska tillräckligt
för att följa med under en hel predikan — som
funnit genklang i hennes själ, och som nu åter
kom för henne och blef det ämne, hvartill hen-
nes betraktelser egentligen knöto sig, oaktadt
ögonen följde raderna i hennes bok:
»Och när det som bäst varit hafver, hafver
det möda och arbete varit.»
–––––- *––––––
Innehållsförteckning.
Vilhelmina Schück (med porträtt); af —s —n. — Ett
sommarminne; poem af Emil Klétn. — Falska etiketter, af
Emy. — — Astrid; skiss för Idun af Gerda Meyerson (slut
fr. föreg. n:r). — På rundresa; några korta bref från frö-
ken Eva, uppsnappade och afskrifna af Georg Nordensvan.
(Forts.) — »Jungfrun»; ett kvinnligt handelsgeni, skil-
dradt för Idun af Chicot. — Ur notisboken. — Teater. —
I ro; berättelse för Idun af Vera Vinge (slut fr. föreg. n.-r).
— Tidsfördrif.
w &
Eedigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Jag räknar anor från hedenhös
Och mycket har jag erfarit.
När blodig, mördande kamp bröt lös,
Jag första vittnet har varit.
Och stålklädd har jag i striden dra-
git,
Och hugg jag gifvit och hugg jag
tagit
På ärans fält.
I borg och kungsgård jag präktig
var
I silkesömmade skruden;
Juveler äfven jag stundom bar
Så festligt smyckad som bruden,—
En järnhård kämpe i strid och fara —
En smidig hofman i fredstid bara —■
Så var mitt sätt.
Men annan tid fordrar annan sed,
Den satsen ingen bestrider:
Bland världens store jag blott var
med
I goda, gammaldags tider;
Men se’n om jämlikhet nu man
talar,
Från samhällshöjderna till dess dalar
Jag har mig sänkt.
Med mjukt behag vet jag forma
mig
Fullkomligt efter personen:
Är med i fred och är med i krig,
I kojan liksom vid tronen;
NEROTH & C«.
Tekniska Fabriken "GÖTA LEJON”
» ? « OÖTKBOFtO.
Och deltar gärna i enkla kretsar
Fast ut i yttersta fingerspetsar
Aristokrat.
Så där jag tvungits att efter hand
Mig enligt tidsandan skicka.
Men nog behandlar man mig ibland,
Att jag af vrede må spricka:
Ser du ej ofta hur uppå torgen
Jag bär och knogar den tunga kor-
gen?
Hå, hå, ja-ja!
Jag är — ja, påtagligt vet du hvem ! —
(Presentation ej nödvändig.)
Ty min historia på dina fem
Du har, om äfven knapphändig.
Och om detaljer du önskar finna
Så se här nedan. — Men väl be-
sinna —
Min tid är knapp!
livad ju högst sällan är verklighet —
Men stundom motsatsen riktigt ;
Hvad kan din Brunte, så yr och het,
Om ej han handba’s försiktigt?
Ett medel just, som befordrar maten
Till munnen din från de fyllda fa-
ten ;
Vår sols härold.
Hvad man får taga, det är då visst,
Dit man i världen kan komma ;
Hvarpå ej växten får lida brist,
Om den skall frodas och blomma;
Hvad ofta glänsande bärs på brö-
sten ;
Hur blef du under den råa hösten,
Så våt och kall?
Hvad stackars gumman nu dåligt
kan
(Hon hårdt behandlats af åren);
Hur sitter mössan därför, minsann
På silfverfärgade håren?
Hvad till hvar hyska ju borde höra
Såvidt den nytta skall kunna göra;
Har jag ej rätt?
rekommendera sitt aiiiuänl eraanua
LTJTPÏÏLVER
■-)»- fritt frön klor -
Ett ord som innebär sorg och skam —
Du kanske kommer ihåg det?
Hvem nyss på insjön så vackert sam;
Hvari du satt, när du såg det;
Hvad präktigt klädes af röda ljungen;
Och hvem, bestämdt, är den stolta
kungen
Bland svenska träd.
Hvad, se’n du kärestans hjärta fått,
Du äfven önskar att vinna;
Pronomen, som man begagnar blott
Om man, men aldrig om kvinna;
Hvarmed man fordomdags mätte ti-
den,
Ooh som, när timman var helt för-
liden,
Just runnit ut.
De dödas rike, du vet dess namn,
Såvida minnet ej brister;
Hvad jagas upp ur dess kalla famn
Utaf vår tids spiritister?
Hvad från Iduna man nog vill stjäla,
Men som det tillfälle jämt lär fela,
Hon har den kvar.
Hvad gästen svär där på källaren
(Han fasligt väsen hörs hålla);
Hvad är det då uti biffsteken,
Som slikt spektakel kan vålla?
Ett bland de Napoleonska fälten;
Hvad du bör finna just där du ställt
den,
Om den ej rörts.
Hvari man skeppet ju borradt fann
Att allt därinom förstöra;
Ett verb i infinitiv, minsann !
Två utropsord man får höra;
Flur gick nu solljusets sista strimma?
Hvad är nog därföre dygnets timma
Förmodar jag?
En don Juan, fast en landtlig fyr,
Som kom hvar »tösa» att darra;
Hvari sin tärna så käckt han styr,
Att alla golftiljor knarra;
På muntra visor han aldrig prutar —
Refrängen, hvarmed han gärna slu-
tar,
Hur låter den?
En buske som du i skog såg stå;
Och så pronomen, jämnt paret;
I imperfektum nämn verben två!
I presens ett — månn du har ’et?
Nn på detaljerna in jag knappar,
Ty tålamodet totalt du tappar,
Befarar jag!
L—a.
Namngåta.
Sammansätt af följande bokstäf-
ver och stafvelser 7 mansnamn så
uppställda, att de båda sista bokstäf-
verna i ett föregående namn äro lika
med de båda första i ett efterföl-
jande :
Os, rea, ar, sto, sa, am, s, ne, a, os,
sia, and, ss, r, ne, ar, m, n.
Lösningar.
Logogryfen: Flyktig; klyftig, tig, fly, lif,
fy, gift, gli, fil, tyg, gikt, kylig, lik, il, filt.
Geografiska gåtan: Altona — Madrid. Fig.
1: 1) Anjala, 2) Tabor, 3) Bagdad. Fig. 2:
1) Parma, 2) Waadt, 3) Turin.
Aritmoremet : Mälareprovinserna : spolar,
läsare, Sven, Per, Anna, Elsa, Elise, Lars,
Lisa, Pcosa, sil, svin, marsvin, mal, vin,
svamp, svala, piano, ask, alm, prins, polis,
vänner, servera.
Förvandlingsgåtan: Louise Michaeli —
Fredrika Bremer : ljusalf, oktober, utbyte,
individ, silkesvantar, ekonomi, marskalk, in-
laga, cab, honorar, anlete, eldskärm, lofkvä-
de, infödingar.
Lutpulvret begagnas vid lak eller lv<&u • staiiöt
för bästa och renaste aska. Användningssättet
alldeles samma som mod vanlig asklut ocb
sAp-pulveh (Wf, ,ri„ kIpr)
bparar penningar.
..... Sparar arbete.
Sparar kläder och————
«U»/ tvAJ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
