Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 30. 24 juli 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 289
1896
notes, en artikel, författad af Gerda Meyerson,
välbekant för Iduns läsekrets. Artikeln berör
kvinnorörelsens uppkomst genom Fredrika Bre-
mer samt den af Ellen Key i vinter väckta stri-
den om kvinnans arbete och uppgift.
–––- *–––-
Teater och musik.
Djurgårdsteatern, vidhvilken hr Sophus Neumann
nu afslutat sitt intressanta gästspel, gaf i onsdags
för första gången »Spökhotellet» af Georges Fey-
deau, Paris’ populäraste farsförfattare. Angående
stycket och dess utförande å denna scen få vi
nämna vidare i nästa nummer. Stycket har öf-
verallt, hvar det uppförts, vunnit den mest af-
gjorda framgång. Hufvudrollen innehafves här
af hr Eliasson. Bland de öfriga uppträdande må
nämnas fröknarna Kustan och Borgström samt
hrr V. Lundberg och Lavén m. fl.
*
Arenateatern uppförde i går för första gången
utstyrselstycket »På hafvets botten». Afven här-
till få vi återkomma i nästa nummer.
–––––*–––––
3 ro.
Berättelse för Idun
af Vera Vinge.
(Forts. o. slut.)
»God afton, Felix! Det är ju flere dagar sedan
jag sist såg dig. Jag var visserligen uppe hös
ditt ett slag i går, men det var skoltid, så jag
träffade endast Emma och barnen. Lilla Kosa
var riktigt söt och vänlig mot farfar.»
Någon klappade herr Grunder på axeln; det
var värden.
»Det är riktigt roligt att se er här hos oss i
afton, herr Gründer. Det är så underligt att
numera se er så sällan.»
»Ja, herr Ekegren, det känns också underligt
att nu ha slagit sig till ro. Jag kom som en
olycklig skeppsbruten man till detta land, och
här hafva nu jag och min famij funnit lycka och
välstånd. Jag känner också en djup tacksamhet
mot det samhälle och den familj, som upptagit
mig; mot er salig herr fader i främsta rummet.»
»Och min far ansåg sig alltid stå i skuld hos
er för ert outtröttliga nit och er plikttrohet, herr
Grunder.»
»Er far var också en mycket vänlig man. Jag
minns så väl första året vi bodde här. Vi hade
inte lätt att få det gå ihop för oss, ty jag hade
i Tyskland en del skulder, som hängde efter.
Och första julen såg det riktigt bedröfligt ut för
oss, när Felix — som ju nu är så stor och stark
som trots någon — sjuknade och i många veckor
var så illa däran, att vi knappast trodde, att vi
skulle få behålla honom. Minna höll på att all-
deles slita ut sig med sjukvård, nattvak och alla
sina andra göromål. Läkare måste vi ju också
anlita. Och hvarje oförutsedd utgift vållade oss
då för tiden stora svårigheter. Jag var nykommen
och okänd, ville därför inte bedja om förskott,
för att inte väcka misstroende och möta svårig-
heter i min nya ställning. Men hur det var, hade
grosshandlaren väl fått veta, att vi hade det be-
kymmersamt, och en vacker dag erbjöd han mig
själf förskott. Och till julen skickade er fru mor
oss en hel del matvaror samt kläder till barnen ;
och det var en stor hjälp för oss på den tiden,
det kan ni vara öfvertygad om.»
Adjunkten skrufvade besvärad på sig. Fadern
fortsatte dock lika ogeneradt att tala om sina
minnen och erfarenheter, medan sonen då och
då — med sin själfsäkra ton — sökte förbättra
ett och annat af faderns yttranden, livilket denne
var alltför upplifvad och förtroendefull för att
ens lägga märke till.
Grosshandlare Ekegren kastade en flyktig, halft
ironisk blick på adjunkten, där han stod bred-
vid sin gamle öppenhjärtige fader, djupt med-
veten — som det tycktes — om sin öfverlägsen-
het och sin större världserfarenhet.
Gubben Gründer var inte ofta ute på festlig-
heter; men när det inträffade, deltog han »con
amore». Och denna kväll var han riktigt i sitt
esse; ännu inte van vid förändringen i sitt eget
lif, värmd af dagens betydelse och af nöjet att
vara tillsammans med alla dessa vänliga och
hyggliga människor — ty i sin egen människo-
vänlighet hänförde han nästan alla till denna
kategori. Såsom alltid, då han blef upprymd,
ville inte det svenska språket räcka till för ho-
nom, utan han måste äfven taga till hjälp det
språk, som varit hans uttrycksmedel i ungdomens
mera emfatiska dagar.
Gubben pratade med unga och gamla, och alla
uqde ett vänligt leende och några muntra ord
för denna gamla hederliga själ, som ovillkorligen
meddelade litet af sin egen stämning åt den han
talade med. Slutligen kunde han inte motstå
att taga del i ungdomens dans, utan uppsökte
sin gumma och drog henne in i den pågående
valsen.
Bortsåg man från herr Gründers tunga corpus
och hans hustrus arbetsböjda skuldror, då paret
— med lätta trippande danssteg och små sirliga
nigningar — i sakta svängningar framgled genom
salen, utgjorde de gamla ingen ofördelaktig kon-
trast mot den hastigt flängande ungdomen.
Så hade unge Gottlieb Gründer dansat med
sin unga Minna i »das grosse Vaterland» för ett
fyrtiotal år sedan. Det låg ett slags reminiscens
af ungdomssvärmeriet i det höfviskt varsamma
sätt, hvarpå han nu förde sin Minna i dansen.
Men hans lungor ville inte tillåta honom den
uthållighet, han i ungdomens dagar visat i dan-
sen. Han stannade i närheten af sin son, som
— helt chokerad af det sätt, hvarpå hans för-
äldrar drogo uppmärksamheten på sig — tillika
med sin hustru dragit sig undan i ett hörn af
rummet.
>Nå, skall inte du nu upp och dansa med din
Emma, liksom jag dansat med mutter?» frågade
gubben helt andfådd.
»Jag har verkligen lämnat dansen bakom mig
för längesedan,» svarade sonen med värdighet.
Det unga paret hade intet annat att göra än
att svälja sin förlägenhet och nöja sig med sin
tro, att de, i sitt ängsliga aktgifvande på etikett
och god ton, gjorde bättre figur än det gamla
paret i sin okonstlade giädtighet och naturliga
otvungna ledighet.
Vid supén — sedan den högtidliga skålen för
silfverbrudparet var drucken — nådde stämnin-
gen sin kulmen, och det ena talet aflöste det
andra. Gubben Gründer bief allt mera lifvad;
om af glädje ensamt eller af för mycken väl-
fägnad, var svårt att afgöra. Slutligen skred han
fram till bordet; han ville tydligen hålla tal, han
med. Sonen blef orolig, då han förstod hvad
meningen var, och ville träda emellan och söka
afleda gubbens tankar därifrån; men han hann inte
utföra sin afsikt, innan denne energiskt slog på
sitt glas. Adjunkten hade intet annat att göra
än att resigneradt afvakta utgången.
Med sin den aftonen ovanligt starkt tyska
brytning sade gubben med hög röst: »Jag vill
också föreslå en skål — die Gesundheit aller
derer, die wir lieben — för alla som vi älska!»
Gubbens glada stämning smittade sällskapet,
och man drack entusiastiskt den föreslagna
skålen.
Sonen drog en lättnadens suck öfver att det
ändå aflupit så pass lyckligt. I sin ängslan att
behöfva blygas för fadern, gjorde han det aldrig
klart för sig, om det verkligen fanns någon grun-
dad orsak till denna farhåga. Hade inte barnens
enda anledning att blygas för fadern hittills be-
stått i dennes förkärlek till nattrock och tofflor
samt hans egendomliga gammalmodiga snitt på
sina kläder?
Herrskapet Gründer var bland de sista gästerna
som aflägsnade sig. Gubbens upprymdhet och
glada lynne fortsatte på hemvägen, då han, med
sin gumma under armen, dryftade dagens hän-
delser. Men, enerverad som sonen varit hela
kvällen, lyckades fadern inte meddela honom
något af sin egen glada stämning, och adjunkten
började känna sig något lättare om hjärtat, först
sedan han sett föräldrarne försvinna genom por-
ten till deras bostad.
* *
ÎΖ
De gamle Gründers lefde sitt lif i stilla belå-
tenhet, ro och trefnad.
För fru Gründer hade öfvergången från strängt
arbete till stillhet och bvila inte varit så sxarp;
den hade skett småningom. Dessutom hade hon
sitt lilla hushåll, som fortfarande höll henne i
en verksamhet, hvilken hon för ingen del skulle
velat afstå ifrån. Men trots sina tyska begrepp
om allt hvad en husmor borde beställa i sitt hus,
fick hon ändå ett stort öfverskott af tid både
förmiddag, eftermiddag och de långa vinterkväl-
larna, och då kunde hon syssla med handarbete.
Nu skulle hon få tid att sy tapisseri — hon fröj-
dade sig riktigt däråt. Hon hade inte sytt något
sådant sedan det första året hon var gift — soff-
kudden, med kvistar af viöler och rosenknoppar,
i zigzag strödda öfver en ljusblå botten. Hon
tog fram sina gamla mönster, skaffade sig en
myckenhet sefirgarn, och under de långa höst-
kvällarna sydde hon kuddar och mattor af alla
slag till julklappar åt sina barn.
Så vackra dessa yppiga rosor och hvita liljor
voro, och hur väl hon mindes, då hon sydde
samma mönster på en matta, som hon i sin ung-
doms dagar gaf bort till bröllopsgåfva. De väckte
en hel här af gamla minnen och tankar till lif.
Det var just, när hon höll på med detta arbete,
som Gottlieb börjat slå sig ut för henne. Just
den där skära blomman hade hon sytt så fel-
aktigt, då Gottlieb en kväll suttit och pratat och
förvirrat henne, så att hon följande morgon måst
sprätta upp den. Nå, nu hade hon då sytt den
alldeles korrekt. Och ett lätt småleende lekte
ofta öfver de tunna läpparne, medan hon åter
genomlefde mången tilldragelse från ungdomen.
De många broderierna fingo inte precis de fram-
skjutna platser, som fru Gründer tänkt sig, fast
de mottogos med tacksamhet. Men, då hon efter
jul ånyo tog fram sitt garn och sina sybehör,
fick hon så många handräckningar af dotter och
svärdotter. De skaffade henne njra mönster och
gåfvo henne en mängd råd med afseende på garn
och färger, som numera voro moderna.
Nå, de voro mj’cket snälla, som så intresserade
sig för hennes arbete. Men, hur som helst, hon
fann det på långt när inte så roligt att sy dessa
moderna mönster, med ornamenter och stiliserade
blommor, som de gamla välkända blommorna
med de glada och leende färgerna efter fritt val.
Och inom kort tog hon till sin stickstrumpa igen.
Hennes strumpor voro af bästa beskaffenhet och
senterades alltid af barn och barnbarn. Och
strumpstickorna flögo mellan hennes flitiga fingrar
lika oförtröttadt som i forna dagar.
Gubben promenerade i sin nattrock med sin
oskiljaktiga långa pipa; läste sina tidningar och
drack regelbundet sin sejdel om aftnarna. Då
och då tog han sig en promenad i det fria.
Mutter var alldeles omöjlig att få med. Att gå
ut bara för att hämta frisk luft var något hon
inte förstod sig på — ett sådant ödande med
tiden kunde då alldeles inte falla henne in. Hon
var sin gubbe följaktig, endast då bon hade några
uppköp att göra, eller då de gingo för att hälsa
på sina barn.
Herr Gründer kände sig egentligen mera hem-
mastadd hos barnen än hans hustru. Hon mot-
tog dem helst i sitt eget lilla hem. Då kunde
hon känna liksom en reminiscens af förtrolighe-
ten från deras barndomsdagar. Men i deras egna
hem kom genast fläkten af något främmande
störande emellan. Barnen lefde i en annan värld,
med andra intressen, annan blick på lifvet, med
parvenyens böjelse för prål och ömtålighet om
sin ställning, litet dryga och kälkborgerliga som
de i grunden voro. Men de voro ömma och vän-
liga mot föräldrarna på sitt sätt, om också deras
egna omsorger och intressen något aflägsnat dem
från dessa.
Dottern hade knappt vuxit upp, innan hennes
blonda milda utseende slagit an på patron Lund-
gren, ägaren af en rätt ansenlig egendom en
kvarts mil från staden. Föräldrarna kunde blott
känna sig stolta och nöjda öfver det fördelaktiga
parti, som erbjöds henne. Outvecklad, som hon
var, och af en ljum passiv natur, hade hon snart
helt och hållet gått upp i sin mans familj och
omsorgerna om sitt hus. Hon var visserligen
alltid vänlig och kärleksfull mot föräldrarne; men
hon räckte så litet till för dem, och det föll henne
heller aldrig in, att hon möjligen borde försöka
att göra det mera.
Sonen sågo de oftare. Hederlig, godhjärtad
och välmenande, höll han uppriktigt af sina för
äldrar. Men han hade sitt hem och sina göro-
mål, som upptogo honom. Och emellanåt kunde
han, i sin inskränkthet, låta sin högfärd och öm-
tålighet om sin ställning löpa af med hans bättre
jag;
Öppen, omisstänksam och barnsligt förtroende-
full, hade fadern inte minsta förnimmelse af den
förlägenhet, hvaruti han ofta försatte sin son.
Och han kunde sällan motstå att, under sina
promenader, på ett litet slag kvista in till denne
för att se om lille Karl och lilla Rosa.
När fadern en gång — vid ett tillfälle, då so-
nen hade visit af en f. d. universitetskamrat,
som nu gjort sig ryktbar och berömd, och för
hvilken adjunkten gärna ville framstå från sin
mest imposanta sida — genom sitt okonstlade
småprat och sina förtroliga meddelanden hållit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:37 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1896/0243.html
