Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 31 juli 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1896
242
En bok är lifvet. Ödets vindar vända
dess växlande och tankerika blad.
Vi läsa — hvad som händt, hvad oss skall hända
förgängelse och lif på hvarje rad.
L. Höjer.
moders maktpåliggande kall, visste hon snart
att visa sig värdig det samma.
I det nutida samhället — säger den portu-
gisiske förf. Eamalho Ortigäo — med dess
hårda och förkväfvande demokratiska stats-
skick, som i själfva verket icke erkänner
någon annan måttstock på medborgerligt
värde än penningen, ger sig mera än nå-
gonsin känslan af eget värde till känna ge-
nom utbrott, som göra, att den bestående
samhällsordningen synes vackla inför de
maktsvages hat mot de maktstarke. Denna
svåra åkomma hos vårt århundrade afhjäl-
pes icke genom någon som helst lagstift-
ning, den hotas blott genom godhet och
utöfning af dygd, Det är ej längre nog
att likt furstinnan i legenden förvandla ro-
sor i bröd för att mätta de hungrande;
man måste dessutom förstå att smycka
brödet med rosor, att krydda almosan med
ömhet, kort sagdt, att med konsten att
gifva förena konsten att därvid le. Och att
Portugals drottning kan den konsten, där-
om vittnar den otvungna tillgifvenhet, hvar-
med folket på landsbygden skyndar att
kyssa handen på »sin rara flicka», då hen-
nes väg för förbi deras kojor.
Men icke blott till de små i samhället
sträcker sig hennes landsmoderliga intresse,
det räcker till för alla samhällsklasser. Sär-
skildt äro den inhemska konstens och konst-
industriens utöfvare föremål för hennes of-
fervilliga beskydd — hon är också själf,
likt sin höge make, en anspråkslös, men
talangfull amatörmålarinna. Och hvarhelst
det f. ö. kräfves att gifva prof på foster-
ländskhet, där finner man alltid drottningen
i främsta ledet, äfven om det gäller att af-
säga sig en del af civillistan.
Den allvarliga blick för sin maktpålig-
gande uppgift, som hon salunda visar sig
äga, i förening med den flärdlöshet, hon
ådagalägger i sitt yttre uppträdande, äro en
borgen för, att hennes bägge söner i sin
mor hafva en uppfostrarinna, som skall
kunna göra dem värdiga att ärfva den
kärlek, hon åtnjuter af sitt folk. Och hen-
nes höge make har säkerligen flere än en
gång med tillämpning på sig själf upprepat
det portugisiska ordspråket: Den som har
vunnit en god maka, han liar vunnit lyckan.
Göran Björkman.
A.ntonio Feijö*-
Som en dröm.
Det var den tid, da höet in blir bärgadt
och ängens doft förtros åt ladans vård . .
Med hy, som sommarsolen kopparfärgat,
rastade männen vid en gärdesgård.
* Senhor Antonio de Castro Feijö, Portugals
chargé d’affaires vid de skandinaviska hofven
och en af de främste bland sitt lands sam-
tida skalder, är född år 1860 och härstammar
från en med de sveviske konungarne befryn-
dad, urgammal, galicisk ätt, som skänkt den ibe-
riska halfön flere bemärkte män, bland dem
»Spaniens Bacon», den i förra århundradets för-
sta hälft verksamme benediktinermunken Padre
Benito Jerömino Feijöo samt den käcke artilleri-
officeren Don Miguel Feijöo y Pardinas, som i
Flickorna flinkt med sina räfsor förde
i vålmar hop den skörd, som lien gjort. . .
Solen, som sjönk, en vemodssträng berörde,
hvars klang jag blott i landets stillhet sport.
Då mötte, väna räfserska, mitt öga
ditt varma öga, i hvars djupa haf
jag än i minnet plär min ande löga,
då lifvets luft käns tyngande och kvaf. . .
Mins du den stunden, då min lefnads bana
korsade din ? Det var blott en sekund.
Hur kunde ett y>god afton h ekon dana,
som än jag dallra hör i hvarje stund?
Hur kunde i min själ din bild sig rista
så fast, att den jag ser, hvarhelst jag går9
Den är mitt stöd, då jag vill modet mista —
murgrönans stöd åt mur, som vittrad står.
Det var den tid, då höet in man bärgar . . .
Vi möttes, ljufva räfserska, ej mer.
Och där vi möttes, vinterns storm nu härjar ..
Hvem vet, i vår, hur lifvet då sig ter?
Göran Björkman.
Professor Kgen 5?
H
an bär ett annat namn, denne lärde
man, men i tysthet benämnes han
antingen »gubben mot strömmen» eller ock-
så »professor Egen». Detta kommer sig där-
af, att han förbehåller sig rättigheten att
ha sina egna själfständiga tankar och åsik-
ter om så väl stora ting som små, och fast-
än han förefaller tämligen fåordig, är han
känd för att vid påkallade tillfällen uttala
sig med den största oförbehållsamhet.
Men dock kunde icke hans egen köttsliga
syster, lektorskan Bern, ana, att hon denna
solklara sommardag skulle komma i konflikt
med honom i ett alldeles solklart ämne.
»Käre Svante,» säger hon pustande af
värme och ifver, »jag har hufvudstupa rest
in från vårt sommarnöje för att säga dig,
att vår svåger aflidit i natt; jag har fått
telegram.»
»Gud ske lof och tack, att hans lidande
förbytts till frid ! » säger professor Egen med
innerlig rörelse.
»Ja, det förstås, någon sorg kan det ju
ej vara för någon, men om något dödsfall
kommit olägligt, så är det väl detta, sorg-
dräkter — —»
»Hör nu, Malvina! Det kan väl ej falla
dig in att klä ut dig och dina flickor nu
igen?»
»Klä ut! Så du talar!»
»Ja, det är ju ej en månad, sedan Lilly
kläddes ut till rättvikskulla och din Maud
till — jag minnes ej hvad för något. Möj-
ligen kan detta vara rätt bra på landet,
fast jag ej förstår, hvad det kan ligga för
dessa dagar utmärkt sig i striderna mot Cubas
insurgenthorder. Namnet Feijö har uppkommit
af det galiciska fai sö (på latin : fac solus, d. ä. :
red dig ensam!), syftande på en hjältebragd af
ättens stamfader Don Tibalte, som vid en sam-
mandrabbning nära Compostela med arabhöf
dingen Almanzor ensam stred mot och beseg-
rade 6 moriske krigare.
behag uti att bära en frygisk vadmalsmössa
på nacken, då man kan få hattar, som äro
lätta och skydda ögonen mot allt för starkt
solljus och vågglitter. Men i den utklädna-
den ligger åtminstone ej något bedrägligt,
ty ingen människa i världen tar dina blod-
fattiga döttrar för annat än hyperfina stads-
barn ; annorlunda är det med det dn kallar
sorgdräkt. »
»Men Svante då! Det är ju alldeles
tvunget. »
»Hvem och hvilka tvinga dig till att stöka
ut er som hemska svarta spöken, ägnade
att skrämma hästar? Hvem och hvilka
kunna tvinga förnuftiga människor att någon-
sin — för att ej särskildt tala om som-
marhettan — svepa in sig i en massa svart
tungt tyg och i en hufvudbonad med bly-
bitar — —»
»Blybitarne sättas dit som motvikt för
den långa krusflorsslöjan och har ej något
afseende på sorgen,» afbryter fru Malvina.
»Således ingen tillökning i sorgdräktens
symbolik?» småler professorn med retsamt
lugn. »Men allvarsamt taladt, kära Malvina,
tycker du ej att mänskligheten vid det här
laget kunde ha framskridit så pass långt i
kultur, att vi vid dödsfall–––– »
»Kläda oss i högrödt eller kanske brand-
gult,» afbryter åter fru Malvina och slän-
ger af sig kappan; hetare är hon nu, än
då hon kom in.
»I Kina samt i en socken i Dalarne är
sorgdräkten gul,» upplyser professorn och
slår i ett glas vatten åt systern, »men min
tanke är, att vi hvarken genom den ena
eller andra färgen böra, vare sig annonsera
en verklig sorg eller hyckla en föregifven.»
»Vördnaden, pieteten för den aflidne, del-
tagandet för hans efterlämnade ...»
»Tycker du få ett värdigt uttryck
genom att ni kvinnor anlägga den mest fula
och olämpliga dräkt, man kan få se under
Guds blå himmel, eller genom att ni knyta
en florsremsa kring armen på edra män,
något som ovillkorligen påminner omH. C.
Andersens änkekråka, som sörjde med en
svart ullgarnstråd kring det ena benet. —
Jag har inte talat ut ännu, kära Malvina,
du får ha tålamod med ’gubben mot ström-
men’. — Om en eller annan utklädnad verk-
ligen är ett sant naturligt uttryck för sorg
och smärta, hvarför har då ej din äldsta
dotter hatt med blykulor och svart slöja,
när hennes käraste vän i fjol ljöt vådadöd?
De voro icke ’ringförlofvade’ vill du säga ; för-
bindelsen dem emellan hade ej hunnit blif-
va eklaterad; därför skulle stackars Martha
låtsa om ingenting, utan klä sig i rosenrödt,
gå på landshöfdingens bal och ingen män-
niska borde få visa henne annat slags del-
tagande än att se till, att hon jämt blef
uppbjuden 111 dans. Sammanställ nu detta
och så oändligt många liknande dödsfall
och andra ännu tyngre sorger och kval med
den maskers,d, du nu har i sinnet!»
»Här är ju ej fråga om den djupa sorg-
dräkten,» inrände fru Malvina retligt.
»Det är ju sant, bruket föreskrifver jn
en noga beteckning för sorgens olika gra-
der, liksom för dess aftagande efter vissa
förutbestämda veckor och månader.—Men,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
