- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1896 /
256

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 7 augusti 1896 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

256 I D U N iså
H

ÊS
£
p
p
w B
S- *
*6 M
s® S
h CD
d- Qi
HS U
0: “
*a
|8
Pj •
p
H
P
P
0
gjo
d
0

*


SD
%
s
-g
(fi

Xr p p
§»p
p,ps
S:p "
>< g,f
° w
55 »g
£î> h5
t5 £&
ZTjâî5
S2 *"i*S=
O « «
XJ £L:o
a" ©
Oog-W
p
■’»’d
i S’?5
1 *“i t-i
CCt?
SB
n P
,°5 g
&!*’„ -,
et) ■» a
«)îtJS
et « o n
üsr“°
üï g.
1)0
«3 S
» *
ï P
nen. »Västsömmerskanförtar sig,» brukade grann-
kvinnorna säga. »Hon måste unna sig en smula
Hvila.» Men hon unnade sig ingen hvila. Ja, när
lion fick tag på Kalle och hade makt att få ho-
nom att sitta stilla, då måste också han hjälpa
till. Det gick lättare, när det var vinter och kallt
och mörkt ute på gatan, då fick hon Kalle ned
på stolen med sprättknifven i hand och en väst
öfver knäna.
Och medan den lilla lampan, som alltid hade
sprucket och sotigt glas, osade och dess skrumpna
veke sög i sig den grumliga oljan, sutto mor och
son midt emot hvarandra tysta, endast symaski-
nen ljöd enformigt och söfvande surr-urr-surr-urr.
Då brukade Kalle släppa sin fantasi lös och hans
tankar togo färg och form.
De två små grefvefröknarna från palatset midt
emot, de voro ofta i Kalles tankar. I synnerhet,
när han om aftnarna satt stilla uppe i vinds-
rummet.
Deras små vackra pagehufvuden, som tittade
fram bak spegelrutan mellan sidengardiner och
spetsväfnader, hade brännt sig fast i hans fan-
tasi. Och det var för dessa små fina aristokrat-
hufvuden, som han gjorde sina högsta och djärf-
vaste volter där nere på gatan, det var för de-
ras skull, som han gick så länge på händerna
med hufvudet nedåt, tills blodet höll på att spricka
ut genom näsa och ögonhålor —• endast för de-
ras skull. Fastän det visste ingen af hela den
där gapande, beundrande pojkskaran, som vid
sådana tillfällen skockade sig omkring honom.
Den lilla västsömmerskan hade en gång för
länge sen i tiden varit ung, glad och täck; då
hade hon haft halfva hufvudet i stor bränd lugg.
Nu för tiden brändes aldrig luggen, utan stod rakt
ut, blandad medgrofva grå hårstrån. Mellan luggen
och det längre håret, som var slätt kammadt bakåt
och hopsnörpt nere i den magra nacken uti en hård
knut, hvarifrån rostiga hårnålar brukade stå ut,
gick en bena. Den hade blifvit så bred, den
hvita benan under alla dessa år, som maskinen
gått och Kalle växt upp. Luggen och det långa
håret liksom åkte allt mer ifrån hvarann, för
hvarje dag, som gick.
När Kalle satt där och sprättade, vanligtvis
på de sömmar han ej skulle sprätta, brukade
han sitta och se på den där benan, som lyste
livit i halfdunklet. Den blef i hans fantasi en
bred väg, som ledde till ett slott och slottet var
liårknuten i nacken och de rostiga nålarna, som
stodo ut, blefvo vakter med dragna svärd och
den raka, grå luggen bief en tät skog, hvarifrån
hotade tusen faror. Och Kalle själf vandrade på
den breda, hvita vägen och han trotsade och
öfvervann de tusende farorna och hindren, ty i
slottet sutto tvänne prinsessor med hängande
pagehår och sågo på med sina stora, allvarsamma
ögon, hur han stred för dem. —
Det var tidigt på våren. Då tilldrog sig en
mycket viktig händelse hos de små fröknarna
Kugge. Jacques — den ståtlige betjänten, som
brukade sitta bredvid kusken uppe på kuskboc-
ken, stram och styf med korslagda armar, då
grefveherrskapet skulle ut och åka i den lake-
rade vagnen efter de blanka, svarta hästarna, —
kom en dag in i de nådiga fröknarnas rum le-
dande vid en silfverkedja en hund — en vacker
dogg af oblandad ras. Han var grå med fina,
mörka tigerstrimmor — kraftigt bröst — smärta,
smidiga lemmar. Hufvudet litet mörkare med
svart, uppfläkt nos, hvars underkäk sköt en smula
utanför öfverkäken med uppstående, skarpa, bländ-
hvita tänder, öron och svans korthuggna —
ögonen små, svarta och lifliga i ett helt fång
af mjuka rynkor.
Isa och Mag visste om intet. De hade suttit
och lekt — nätt och stilla. Isa hade bjudit Mags
dockor på en »låtsad» fest, hvarvid dockorna
sutto raka och stela och »låtsade» äta från små
silfvertallrikar, hvarpå låg »låtsad» mat, som Isa
»låtsat» koka på silfverspisen. Det var just icke
så roligt. Men de små fröknarna »låtsade» hafva
roligt och sökte inbilla hvarann det i största
sämja och endräkt. Då stod en lefvande, riktig
hund i rummet. Isa släppte Mags vackraste
docka handlöst i golfvet. Mag märkte det icke
fast det sade »knack» helt hårdt.
De hade båda sprungit fram. »Min!» ropade
Isa. »Min!» ljöd i samma ögonblick Mags röst,
hvilken hade nästan samma klang och tonfall
som Isas, endast en smula ljusare, något sprödare.
De två små flickornas ögon möttes tvärs öfver
doggens mörka hufvud. De voro så lika hvarann,
dessa fyra, vackra ögon med en färgton midt
emellan blått och grått och med smala, fina strim-
mor af svart i den glänsande, blanka iris. Endast
Mags ögon voro blekare i färgen, hennes långa,
uppåtböjda ögonhår ljusare.
»Hans nåd grefven sade, att de nådiga frök-
narna skulle hafva honom tillsammans,» anmärkte
betjänten vördnadsfullt.
»Tillsammans!» ljöd det på en gång från två
röda munnar. Det låg ett uns af begynnande
afund och en stor portion ovilja i detta rop. Så
stodo de båda en stund och endast sågo på hun-
den, stilla och allvarsamma. Då sträckte doggen
litet på kedjan och nosade på de två korta kläd-
ningarna och så utefter de fyra välformade benen
i svarta sidenstrumpor.
»Han är snäll, han bits inte,» sade Isa och lade
försiktigt pin lilla, hvita hand på doggens lena
hufvud. Ögonblickligen låg också Mags hand,
som var lika liten och hvit, på hundens breda
hufvud invid systerns.
Betjänten hade gått. De två små grefve-
fröknarna lågo på knä invid hunden och under-
sökte honom försiktigt och varligt, såsom de bru-
kade med sina nya’ leksaker. Doggen stod stilla
med halfslutna ögon. Det kittlade så skönt lik-
som till sömn, när de små fina frökenfingrarna
gledo öfver hans glatta, snagghåriga skinn. Isa
läste högt på det breda silfverhalsbandet, där
det stod något graveradt under greflig krona.
(Slut i nästa n:r.)
–––––*–––––
Innehållsförteckning.
Maria Brodin ; af L. S. (Med porträtt). — »En pas-
sant»; poem af Daniel Fallström. — Kvinnan i publicite-
tens tjänst ; af Ej. Cassel. — Tre flickor på vandring; från
en turistfärd i Dalarne, af Mabel. (Forts. o. slut). — »Hof-
fröken»; en Djurgårdsbild från 70-talet, af Ebba. — I
»klädpenningfrägan». — Iduns läkarartiklar: IX. Några
ord om nervositet af prof. F. Lennmalm. (Forts.). — »Tvä
små prinsessor»; skiss af Elsa Lindberg. — Tidsfördrif.
––––-*––––-
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Från söderns länder säges att jag
stammar,
Där solen är så het och luften ljum;
Men nu jag flyttat hit min lilla kam-
- mar,
Och mången vänlig boning gett mig
rum.
Jag är en prydnad som rätt mån-
gen äger,
Som rikedom och välstånd fått till
lott.
Förundrad blir du väl, när dock jag
säger,
Att jag ej finnes uppå Stockholms
slott.
Och nn jag några gåtor små och
lätta,
Till litet tidsfördrif vill dig berätta.
En man af patriarken Jakobs söner.
Ett djur helt eget för vår höga nord.
Hur’dan är den som ej beveks af
böner?
En sak som ju består af blotta ord.
Hvad är som litet sår kan dödligt
göra?
IIvad gifver värme uti vinter kall?
En fru som sägs med sjömän ofta
föra
En farlig lek och bringa dem på
fall.
En fågel, hvilken flyttar hit om vå-
ren
Och bygger bo och häckar invid
strand.
PfERQTH & Co.
Tekniska Fabriken ”GÖTA LEJON”
* » • aÖTKiiona.
livad bör man göra den, i ungdoms-
åren
Ej vill på sina lustar lägga band?
En gammal, som blir mycket lätt
vår herre.
Hvart faller stenen, slungad högt
mot sky?
IIvad sägs vi göra hvarje dag dess
värre,
Mot egen graf, i stället för att fly?
livad heter Sveas syster bortom
sunden ?
Hvad man båd’ vinna och förlora
kan.
Hvad är som växer ymnigt där i
lunden ?
Ett väsen, hvarken kvinna eller
man.
Tre namn på flickor, alla söta, rara,
Det bästa ju till slut man jämt bör
spara.
Apollonia.
Charad.
Om med mitt andra
Du tar mitt första,
Hvad händer då?
Jo, mången gång,
Om du ut skall vandra,
Du efter sådant har svårt att gå.
Ja, hvar och en som mitt hela gjort,
Rätt ofta obehag däraf sport.
Vokalförändringsgåta.
Med a.
Fast fågel ej, jag ändock vingar har,
Med hvilkas hjälp jag öfver hafven
far;
De bära mig ej högt, men utan dem
Jag aldrig skulle åter hitta hem.
Med e.
Hvad den som saknar föda gärna såg,
Om det uppå hans egen tallrik låg,
Ehuru olycksbrodern strax intill
Om samma förmån gärna bedja vill.
rekommendera sitt allmänt erkänaa
LX7TPULVEH
Med i.
Ett ondt som hvarje sjöman pröf-
vat på,
När som hans färd gått öfver bölja
blå;
Ibland mer fruktansvärdt än storm
och sjö,
Det kommit mången tapper buss
att dö.
Med w.
Med »w» jag vara kan af många slag,
Men alltid närande och till behag.
På landtmans panna slätas vecken ut,
När efter väntan han mig får till slut.
S. L.
Ifyllningsgåta.
Lutpulvret begagnas vid lak eller tyatt i stallet
för bästa och renaste aska. Användningssättet
alldeles aamma som med vanlig asklut och
sAp-pulveb
Orden äro : 1) rotfrukt, 2) pre-
sident i Frankrike, 3) stad i Tysk-
land, 4) enastående fabrik inom Sve-
rige, 5) stad i Spanien, 6) landskap
i Preussen, 7) sjukdom, 8) ytmått,
9) flod i England, 10) mansnamn,
11) stad i Finland, 12) köping i
Sverige, 13) karpfisk, 14) stad i Dan-
mark, 15) sjö i Finland, 16) stad i
Sverige, 17) fruntimmersnamn.
De med stjärna försedda rntorna
bilda namnet på en svensk här-
förare.
Beda.
Lösningar.
Länkcharaden: Lovisa; lo- ovis—vi—vis—
is—isa.
Ordgåtan: Landskrona; 1) la, 2) aln, 3)
Nero, 4) dalar, 5) sork, 6) kors, 7) rad, 8)
orkan, 9) Nora, 10) al.
_Sifferlogogryfen: Hänglås; häl, näs, slän,
gås, äng, sälg, säng, hål, nål, ås.
Diamantgåtan: Lysekil; Sya, Kosta, Lö-
kom, Kil.
Stafvetsegåtan: Kleopatra — Semiramis.
1) Kaukasus, 2) Linde, 3) Edam, 4) O. Taiti,
5) Pamur, 6) Altona, 7) Tbum, 8) Rigi, 9)
Arbois.
Ordspråksgåtan: »Nya kvastar sopa väl.»
1) Nansen, 2) nyckel, 3) Blanka, 4) nickel,
5) drufva, 6) reseda, 7) batist. 8) pastor, 9)
Amanda, 10) Andrée, 11) Ulfàsa, 12) Alba-
no, 13) Aleppo, 14; ankare, 15) Arvika, 16)
väfnad, 17) lingon.
Fyrkantsgåtan : Aska, stol, Komo, aloe.
bparar penningrar*–––––––
" Sparar ––––––– –-
................Sparar kläder och––––- –-
–––––––––- ––-ejvAtte» kApo «11«r i råj
-V” fritt frAu ta tor —Au- ftritt fyfcp ktori

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1896/0260.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free