Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 7 augusti 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 I D U N 255
Pâ samma sätt som öfveransträngning med
arbete kan framkalla nervösa lidanden, sä kunna
äfven utsväfningar af olika slag, hvilka ock
kräfva en viss verksamhet i nervsystemet, göra
detsamma, och inan ser ibland sorgliga exempel
därpå.
Jag har redan förut nämnt, att vissa sinnes-
rörelser, såsom sorger, bekymmer, oro, ängslan
m. fl. äro medverkande orsaker till här afhand-
lade sjukdomars uppkomst. Man ser nog ganska
ofta, huru dessa orsaker i och för sig kunna
framkalla nervösa lidanden, och de göra det
så mycket lättare, ju mera utpräglad disposi-
tionen för nervsjukdomar är. Ibland ser man
t. o. m. huru personer i lycklig samhällsställ-
ning, och som ej behöfva arbeta och ej heller
göra det, få nervösa åkommor rent af utaf brist
på sysselsättning; d. v. s. det framkallande
momentet brukar då vara en känsla af leda
och tråkighet, förenad med oförmåga att rycka
upp sig och ta sig något arbete före.
Häftiga, akuta sinnesrörelser, särskildt för
skräckelse, framkalla ofta omedelbart nervösa
lidanden. Förskräckelsen kan väl knappast
verka såsom direkt öfveransträngande nervsy-
stemet, utan den verkar väl därigenom att den,
såsom ett abnormt starkt retmedel, bringar nerv-
systemet ur jemvikten, och hos en person med
nervös konstitution (och det är egentligon hos
sådana, som förskräckelsen framkallar sjukdo-
mar) är jämnvikten sedan ej så lätt att åter-
ställa. De nervösa åkommor, som så ofta ut-
veckla sig efter yttre skador, bero i allmänhet
på den sinnesrörelse, som åtföljt skadan.
En egendomlig sjukdomsorsak är härmnings-
begäret. Detta ligger, som bekant, djupt ro-
tadt i den mänskliga naturen, och ger t. ex.
upphof till de gängse moderna inom klädedräkt,
inom literatur och konst m. m. ; under vissa
förhållanden kan detta härmningsbegär, ifall
det uppträder hos redan förut nervöst dispo-
nerade individer, ge upphof till en del nervösa
åkommor. Så förekommer det ej sällan, att
sådana individer, ifall de få se en person, som
lider af t. ex. danssjuka eller af ett epileptiskt
anfall, själfva öfverfallas af hvarjehanda ryck-
ningar eller anfall och, hvad mera är, kunna
länge bibehålla dessa symtom. I större skala har
detta härmningsbegär ofta spelat en viss roll,
så t. ex. har det i forna tider framkallat de
s. k. hexeriepidemierna, och ända in i våra
dagar och äfven i vårt land har det orsakat
så besynnerliga saker som epidemierna af den
s. k. predikosjukan.
Jag nämnde förut, att nervösa lidanden kun-
na orsakas af en otillräcklig eller abnorm nä-
ring af nervsystemet, och detta kan komma
till stånd på hvarjehanda vis. Emellertid är
nervsystemet ganska segt och motståndskraftigt
gent emot sådana orsaket. Så t. ex. hänger
nervsvagheten ej direkt tillsammans med den
så vanliga blodbristen. Man ser ofta personer
med ytterligt höggradig blodbrist, som ej visa
spår af nervösa rubbningar, och å andra sidan
ser man ofta stora, starka, blodfulla karlar
med svåra symtom af nervösa lidanden. Dock
bör det påpekas, att båda åkommorna, blod-
brist och nervsvaghet, äro särdeles vanliga och
därför ofta förekomma tillsammans hos samme
individ.
Nervsystemet är för sin näring i behof af
en viss mängd fett, och vid dess arbete synes
det som om särskildt fettämnen skulle tagas i
anspråk. De s. k. dietkurerna begagnas för
tillfället särdeles mycket, och särskildt komma
ofta afmagringskurer till användning för hvarje-
handa åkommor. Om sådana afmagringskurer
ske hastigt, ser man ofta nervösa sjukdomar
efter desamma utveckla sig, och dessa kurer,
oförståndigt handhafda, ha just en sorglig rykt-
barhet såsom framkallande svår neurasteni.
Sjukdomar af hvarjehanda slag, isynnerhet
om de äro svåra och långvariga, kunna nu
under för öfrigt lämpliga förhållanden fram-
kalla nervösa lidanden, men i allmänhet be-
höfvas dock därtill medvärkan af öfriga här
nämnda orsaker, särskildt den nervösa disposi-
tionen. De sjukdomar, som äro mest illa be-
ryktade såsom framkallande nervösa lidanden,
äro en del infektionssjukdomar, såsom tyfoid-
feber och i all synnerhet influensa. Denna
sistnämnda åkomma har på sitt syndaregister
uppkomsten af en otalig massa nervösa sym-
tom.
Bland sjukdomar, som orsaka nervösa rubb-
ningar, få vi ej förglömma en del själfför-
vållade förgiftningssjukdomar. Isynnerhet al-
koholismen spelar härvidlag en stor roll, så
mycket viktigare som den ej blott värkar på
den individ, som är direkt utsatt därför, utan
ock värkar i samma riktning på hans afkom-
lingar. Äfven den kroniska morfinförgiftnin-
gen värkar på samma sätt, men härvid är
dock att ihågkomma, att de fleste morfinister
redan förut äro nervösa, och att de börja an-
vända morfin för sina nervösa krämpor; mor-
finet värkar dock i dessa fall i hög grad för-
sämrande på de nervösa symtomen.
Äfven andra gifter, såsom kaffe, te och
tobak, kunna, om de höggradigt missbrukas,
ge upphof åt nervösa åkommor.
Alla dessa nu nämnda orsaker, hvilka alle-
sammans äro särdeles vanliga, kunna nu, isyn-
nerhet om flera af dem verka samtidigt,
framkalla mer eller mindre svåra funktionella
nervlidanden.
(Forts.)
–––-*––––
”Två små prinsessor”.
Skiss af
Elsa Lindberg.
Æfïidt emot hvarandra tvärs öfver gatan lågo
ej+I två höga stenhus. Det ena var som ett
paiats, stort, tungt och präktigt, nästan som ett
medeltidsslott med burspråk, tornbyggnader, spet-
siga gaflar och förgyllda gallerverk. Det andra
var smalt, högt — fönster vid fönster tätt vid
hvarandra — en sådan där kasernlik byggnad,
där små, osunda lägenheter hyras ut åt fattigt
folk. Öfver palatsets breda port, skulpterad i
svart, var ett grefligt vapen uthugget i blekröd
granit. I första våningen ofvanför vapnet, bak
glänsande spegelfönster, frasande sidendraperier
och fina spetsväfnader, bodde grefve Kugge, äga-
ren till palatset och vapnet öfver den svarta
porten.
Från första våningen sågos ibland två små
runda flickhufvuden blicka ned på gatan mot
det fattiga huset — det fattiga huset, som gref-
ven tänkte köpa för att rifva ned. Grefve Kugge
tycke ej om utsikten. Men hans små döttrar
sågo gärna ditåt, sågo, hur barnen därifrån lekte
sina vilda lekar på gatan, sågo på tyst och still-
samt, smått förnämt, med stora, allvarsamma
ögon.
De voro så fina och sirliga, de två små gref-
vefröknarna — nästan jämnåriga, lika långa, lika
smala och nätta. Båda hade ljust hår; hvarje
hårstrå så fint, glänsande och välskött. Den enas
var endast en nyans mörkare än den andras,
men på bägge hängde det ned öfver den höga,
smala pannan, tvärklippt intill de raka ögonbry-
nen och ned på ryggen tvärklippt intill midjan,
liksom på två små medeltidspager. De hade
granna namn, de två små grefvefröknarna, tunga,
stora drottninganamn, släktnamn inom Kugge-
släkten.
Lovisa Ulrika — det var hon med en nyans
mörkare hår och ögon. Magdalena Kristina —
det var hon den ljusa, något yngre systern.
Grefven och grefvinnan kallade dem alltid vid
dessa stolta namn. Men sinsemellan hade de för-
kortat dem. Isa och Mag — det var lättare att
hviska under små, näpna dockhemligheter och
ömsesidiga kyssar och omfamningar. De voro
tvänne stillsamma, en smula lillgamla barn, som
aldrig rasade och aldrig skreko högt och gällt,
vare sig af sorg eller glädje. De endast lekte
fint, nätt och förståndigt. Under dessa små täcka
lekar kifvades de aldrig, de hade ju också af alla
dessa fina, ömtåliga leksaker hvar sin. Då Isa
fick en pariserdocka med blå ögon, hvilken kunde
sofva, så fick genast Mag en likadan. Då Mag
fick en liten silfverspis, i hvilken man kunde
»låtsa» koka med sirliga, fina silfverkärl, hvilka
voro mindre än fingerborgar, så fick Isa strax en
likadan. Hvad skulle de väl då näbbas och kifvas
om? Därför älskade de hvarandra i stället. Och
slösade all kärlek, som kunde rymmas i deras
•små hjärtan, på hvarandra och kysste hvarandras
små röda mumnar, som voro alldeles lika mjuka,
fina och kysstäcka — kysstes hvarje morgon —
hvarje afton och dessemellan hela dagen. Grefven
och grefvinnan Kugge voro alldeles för »mondäna»
att sysselsätta sig med sina barn. Men de höllo
af dem på sitt »mondäna» sätt — en smula på
afstånd — liksom genom en spegelruta. De sågo
hvarann, talade vid hvarann, voro tillsammans,
men alltid med spegelrutan emellan; de kommo
hvarann ej närmare — glaset var i vägen. Och
när Lovisa Ulrika och Magdalena Kristina kysste
sina föräldrar — grefven och grefvinnan — då sked-
de det också genom glaset och därför kändes det
så kallt på läpparna.
Då de små runda flickhufvudena, som liknade
hvarandra så mycket, omramade af det hängande
pagehåret lutade sig intill hvarandra i fönstret,
var det isynnerhet en af gatans pojkar de tvänne
stora ögonparen följde med ett intresse, som de
båda — Isa och Mag — smått blygdes för och
gömde djupt innerst, utan att yppa för hvarandra.
Det var en mager byting, utsvulten och gänglig
—• en liten gatpojke full af påhitt och odygd,
men så morsk, stark och kavat. Han hette na-
turligt?is Kalle. Isa trodde att. Mag icke visste
det och Mag trodde det samma om Isa. Men
båda visste de det. Det namnet hade trängt ända
in i grefvepalatset buret af hvassa pojkröster,
som ropade det högt och gällt på gatan.
Kalles mamma var västsömmerska — liten, ma-
ger och torr. Symaskinens surr gick hela
dagen, ja, ibland också om natten. Det måste
gå — oafbrutet gå — surr’-urr ; på det lefde Kalle
och hans mamma. Annars lefde Kalle »som fågel
på kvist» — fritt och ledigt; i hans yttre låg
också mycket af detta »fria — lediga». Ett
par byxor, som ursprungligen tillhört en fullvuxen
karl; om lifvet en rem, som höll dem uppe, en
tröja mycket urvuxen och mycket sliten, bar i
halsen och kort i ärmarna. Sådan var Kalle och
så såg han ut, där han stod i sin portgång, bred-
bent och »katig» med händerna stuckna ned i
byxfickorna, ögonen plirande i det muntra pojk-
ansiktet, som var fräknigt om sommaren och röd-
fruset om vintern.
Utefter hela gatan var han den morskaste och
kavataste pojken. Ingen kunde hvissla som han,
jublande och skärande, med två förkylda fingrar
instuckna mellan läpparna. Ingen kunde slå volt
och hoppa som han. Ingen kunde hjula och gå
på händerna som han. Ingen kunde finna på
sådana upptåg och odygder som han, och ingen
kunde slåss som han: en puff i magen, en i sidan,
krokben och hvarje pojke låg i gatan. Nej, ingen
i hela kvarteret var som Kalle och därför var
också Kalle »gatans kung».
Det säges, att äfven under den gladaste yta
finnes en mörk sorg. Äfven Kalle bar på en sorg
— en sorg, som han gömde innerst i sitt pojk-
hjärta — en hemlighet som ingen visste af —
en hemlighet, hvilken om den yppades, ohjälpligt
skulle hafva sänkt honom i de andra pojkarnes
ögon. Kalle saknade det, som äfven kvarterets
oansenligaste »puttefnask» ägde. Kalle hade ingen
skjorta. Han måste gå i mammas linne. Han ,
—- gatans »katigaste» pojke i ett dekolleteradt frun-
timmerslinne med korta ärmar och spetsuddar!
Spetsuddarne hade han naturligtvis genast rifvit
af,, men det faktum kvarstod, — han hade ingen
skjorta •— bara mammas linne.
Kalle och hans mamma bodde i det fattiga
huset, men icke i någon af de små våningarna,
nej, högst uppe på vinden var det. Rummet
hade egentligen varit ett vindskontor, afbalkadt
med träplankor, öfver hvilka man klistrat tapeter.
Västsömmerskan kokade i kakelugnen. Då rökte
det alltid in. Fönstret måste upp och dörren
måste upp för att bilda drag. Midt i draget satte
hon sig så att sy och trampa på maskinen. Då
brukade det ibland komma öfver henne som en
häftig hostattack. Det sorlade i bröst och hals.
Och hon fick som en salt smak af blod i mun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
