Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 21 augusti 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2G6 IDUN 1896
§883558
Se lifvet splittrar, skiljer, förstör Men sanningens lycka mot seger går,
Hvad icke är äkta; det bleknar och dör Det verkliga lif, som mot lifvet trår,
Och döms att i sanden förrinna. Skall vägen till frihet finna!
Ellen Lundberg.
konst skall kallas till större och mera väx-
lande verksamhetsfält än förhållandena här
hemma förmå erbjuda den?»
Med dessa framtidsfrågor afslutade för
sex år tillhaka biografen i Idun sin essay.
En sannsiare förde visserligen den gången
pennan. I dag kunna vi gifva svar ■— den
kontinentala kritikens oförbehållsamt gyn-
nande domslut.
Yi lyssna då först till "Wiener Tageblatt,
där den högt ansedde d:r Schoenaich, en af
samtidens mest betydande musikkritiska
auktoriteter, i en längre anmälan af fru G:s
Brynnhilde bland annat yttrar;
»Hon har till fullo rättfärdigat festspelsdirek-
tionens förtroende och vann redan första afto-
nen i »Walküre» en genomgående framgång.
Hon betog genom ungdom, röst, poesi, tempera-
ment och apparition. Hennes organ utmärker
sig för stort omfång, vekhet och egalisering i
alla lägen och genom en särskildt ädel klang-
karaktär. En högrest gestalt af äkta germa-
nisk typ, rör hon sig på scenen med sparsam-
ma, nobelt måttfulla gester, men kan i de af-
görande ögonblicken bryta ut i en af situationen
omedelbart framkallad häftighet af stor skönhet.
Fru Gulbranson betonar i sin Brynnhilde mer
den älskande och lidande kvinnan än det vilda
naturbarnet, stridsjungfrun. Men öfver gestal-
ten breder hon en så rörande grundton, utan att
låta den förlora något af sin skönhet, att man ej
för ett ögonblick upphör att fängslas af förtroll-
ningen i en framställning, hvars kännetecken är
enkelhet. Det är som om skogens doft strömma-
de en till mötes därur. — — — — —–––—
I Bayreuth har man alltid haft säker blick för
krafter och individualiteter och därifrån har myc-
ket af det högsta värde tillförts den tyska skå-
debanan. Fru Materna är utgången från Bay-
reuth, Scaria utvecklade sig där till en stor konst-
när, van Dyck gjordes där till en tysk sångare.
Fru Gulbranson är i år också ej den enda, väl
däremot den utan jämförelse dyrbaraste skatt
som Bayreuth bragt i dagen.»
Den välkände Dresdenkritikern Arthur
Seidl har i flere högeligen lofordande artiklar
sysselsatt sig med fru Gulbransons Wagner-
framställning och i en af dessa samman-
fattar han på följande vis sina intryck:
»Många af dem som i år besökt festspelen —-
bland dem äfven den som skrifver detta — älska
att samla sina Bayreuth-intryck, allt hvad de där
upplefvat, i namnet Gulbranson. Sällan har på
någon skådebana personlig adel i apparitionen så
harmoniskt förenats med öfvertygande innerlig-
het i känslan till en verklig sångstorhet och be-
redt en så hög och ren scenisk njutning; sällan
har man väl också haft tillfälle att hos någon,
än så begåfvad framställarinna i det musikaliska
dramat se ett så vältaligt, rikt nyanseradt spel,
som det man kunde följa moment för moment
hos denna idealiska Brynnhilde. Jag vet ju myc-
ket väl, att jag här begagnat starka uttryck. Och
jag är ej heller blind för det missförhållandet,
att den tyska musikvärlden, när den nästa vin-
ter möter fru Gulbranson i konsertsalen eller på
operascenen midt uppe i en stilförvirrad och stil-
förvirrande repertoar, skall med ett skeptiskt: Du
rasar, Paulus1 öfvergå till slentrianens dagord-
ning och med en betänksam skakning på hufvu-
det ha svårt att riktigt begripa, hvad denna märk-
värdiga konstnärinna under dessa festdagar varit
och blifvit för oss. Men jag skulle begå en för-
brytelse mot sanningen, om jag af försiktighet
skrefve annat, än mitt hjärta bjuder mig.»
Och i Frankfurter Zeitung yttrar E. Hum-
perdinck, den kände operakompositören,
»Hans och Gretas» mästare:
»Fru Ellen Gulbranson utmärker sig genom ett
präktigt röstmateriel och genom en ursprunglig
enkelhet och sanning i framställningen, som man
förgäfves söker hos våra i konventionella teater-
vanor uppvuxna primadonnor. Hade jag att välja
mellan fru Gulbranson och fru Lilli Lehmann,
skulle mitt val gifvet falla på fru Gulbranson,
då ùennes prestation synes mig stilriktigare, att
icke säga mer bayreuthisk.»
För öfrigt genljuder nu vidt om hela den
kontinentala pressen af den svenska konst-
närinnans lofprisande. »Ellen Gulbransons
Brynnhilde är jämbördig med fru Maternas
af 1876. Hennes framgång var sensatio-
nell,» heter det i Neue freie Presse, och
Bayreuther Tageblatt konstaterar den all-
männa meningen vara, »att man i henne
funnit en kraft, som ieke kan skattas nog
högt. Hela hennes konstnärliga väsen har
något inspireradt, vi kunde säga gudom-
ligt ! »
Hvad göres oss vidare vittne behof?
* *
Redan då Ellen Nordgren växte upp i sitt
hem i Stockholm, där hennes fader ännu är ■
verksam i en sockerbruksaffär, visade sig
hennes utpräglade begåfning och intresse
för musik. Ar 1880 gjorde hon sitt inträde
vid Musikaliska akademiens konservatorium,
och på hösten 1883 begaf hon sig till Paris
och började studera först för fru Marchesi,
sedermera för fru Kenneth.
Här hemma hörde vi under dessa år föga
af den unga sångerskan. En och annan
gång meddelade Paristidningarna, att hon
låtit höra sig på privata soaréer, alltid med
bifall, men därvid stannade också under-
rättelserna. Men en vacker dag på hösten
1886 kom fröken N. tillbaka till Stockholm,
och den 5 oktober samma år trädde hon
fram för allmänheten såsom konsertsånger-
ska. Redan 1887, då hon hland annat bi-
trädde vid Filharmoniska sällskapets och
Cäciliaföreningens konserter, hade hon tagit
fatt på större och allvarligare uppgifter.
Hon började allt mera närma sig den dra-
matiska musiken och upptog på sin reper-
toar flere moderna och klassiska operaarier.
Det dröjde dock någon tid, innan sånger-
skan lät höra sig från scenen. Detta skedde
för första gången den 10 januari 1889 då
hon på Operan i Stockholm återgaf prin-
sessan Amneris i Verdis »Alda». Äfven i
de då ovanligt debutrika tiderna framstod
detta fröken Nordgrens första uppträdande
såsom synnerligen vackert och lofvande.
På våren samma år grep sig fröken N. an
med en vokalt och dramatiskt ännu mer
betydande uppgift, hennes första Wagner-
parti: Ortrud i »Lohengrin», och hon gaf
oss en Ortrud, lika imponerande genom sin
gestalt som genom det breda, lidelsefulla
sångföredraget, den kraftiga dramatiska
framställningen. En framstående musik-
kritiker yttrade då på tal om hennes Or-
trud: »Den enhet i vokal och dramatisk
aktion, som Wagner mer än någon annan
kräfver, har fröken Nordgren medfödd,» och
han uttalade såsom sin åsikt, att fröken
Nordgrens begåfning särskildt lämpade sig
för Wagnerpartier.
Under de senare åren — efter hennes
giftermål — har fru Nordgren-Gulbransons
konstnärskap hufvudsakligen kommit vårt
broderland och den köpenhamnska.lyriska sce-
nen till godo, till dess hon nu, som sagdt, i
sommar kallats till bayreuthspelens ännu
mera bemärkta plats och kräfvande upp-
gift.
–––- *––––
/ månsken.
tyjfcer vikens kornblå vatten
^ Stiger sval augustinatten.
Snöhvitt fullmånsanlet ser
Genom lätta strömoln ner.
Blomstergruppens vackra röda
Georginer mörka glöda.
Kolsvart tecknas lönnens gren
I det silfverbleka sken.
Vinden sofver, daggen faller
I små skimrande kristaller
Öfver gräset. Pårlbesatt,
Blir hvar spindeltråd i natt.
Då och då från andra stranden
Skriar spofoen, klagar anden,
Men på skugglätt vingepar
Läderlappen ljudlöst far.
Från en våt resedatufva
Strömma dofter, rika, ljufva.
Från spalierens veka bukt
Faller doft en mognad frukt.
Öfver marmorfiorans fina,
Fagra anlet strålar skina,
Glimra i fantastisk lek
Öfver panna sorgset blek.
Glimra, skimra, tanken draga
Till antikens hulda saga
Om en vek, odödlig mö,
Sänd att jorden blomsterströ.
Anna Knutson.
Tafatta oeh glömska döttrar.
För Idun af Johanna Kurfel.
||ltjjär konsulinnan steg in i salen hos sin
Jpf- goda vän, mötte henne vänliga ögon,
och hon hälsades af glada röster från flere
damer, som redan församlat sig kring ett
välförsedt älfvakaffebord.
Efter konsulinnan följde hennes sexton-
åriga fröken dotter.
» Min söta, » hviskade en fru till en
annan, »förklara mig den som kan, hur
den lilla gåsen kan vara dotter till en så
utsökt personlighet som vår kära konsul-
inna!» Och hon följde med beundran mo-
dern, som med stor ledighet hälsande gled
ur den ena famnen i den andra, alltjämt
talande, svarande, frågande, småleende, och
dock ägde ett öga att följa dottern, som gjorde
sin komplimang för tanterna med en täm-
ligen ograciös förening af fullväxta damens
bugning och barnets häftiga knix, samt all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
