Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 21 augusti 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 267
tid var till hands att på en fråga till dot-
tern gifva ett gladt och hurtigt svar.
Nu till exempel, när den gamla vänliga
doktorinnan började tala vid den unga flic-
kan om hur hon tillbragt sommaren, så
svarade genast konsulinnan. »Jo, Gärda
hade haft så trefligt. Gärda glömde alldeles
af, att hon var en fullväxt flicka, när hon
kom ut på landet och var tillsammans med
alla kusinerna. Doktorinnan skulle se henne
springa omkring alldeles som en pojke, eller
som en katt flyga i och ur båtarna.» Och
doktorinnan följde med undran och en smula
vemod den långa gängliga flickan, som efter
att hafva sluppit svara belåten smög sig
in i ett annat rum, där ungdomen höll
till, medan konsulinnan riktigt fick till-
fälle att lätta sitt betryckta hjärta. »Ingen,
som såg Gärda borta, kunde tro, att flickan
kunde vara så glad och liflig, som hon var
i hemmet.» Det var verkligen konsulinnans
stora bekymmer, att flickan var omöjlig i
sällskap, så ytterligt blyg och tafatt.
»Det kan nu visserligen vara tråkigt,»
sade en liten liflig hofrättsrådinna, som
själf stod för rusthållet i sitt hem, »men
man behöfver ej taga sig allt för djupt af,
om de unga flickorna till en början äro
en smula tafatta ute i sällskapslifvet, utan
hoppas, det skall nötas bort med tiden,
men ack, sådana små våp de kunna vara
med de enklaste saker i hemmet. Hur har
ej min Berta snart sagdt från första stun-
den fått vara med om hvarjehanda sysslor,
ty» — och här såg hofrättsrådinnan sig
utmanande omkring med kaffekoppen ut-
sträckt på rak arm efter påtåren — »det
hör nu engång till mina principer, hur
gammalmodiga de än må vara, att en
kvinna icke skall vara som bocken till
trädgårdsmästare, om hon släppes på egen
hand i köket. Nej, det är min mening,
och den håller jag på, att liksom det skulle
stå i lagen, att hvarje gosse, om han också
icke skall blifva snickare, skall lära sig sköta
hyfvel och såg för att få begrepp om, att
han på lediga stunder kan taga annat i
hand än cigarrstumpen, så skall hvarje
flicka, hon må sedan få eget hem eller ej,
kunna göra upp eld i spisen och koka
kaffe. — Ja, ni skratta för att jag just
nämner kaffe, men tro mig, mycket slarf
med maten får mången gång en man, en
far, en bror tåla och gör det också, men
gif honom icke för ofta dåligt kaffe. Det
där tunna okokta skvalpet eller det där
svarta grumset, som hotande blickar mot
honom från koppens botten, gör på längden
ingen människa glad, och just den där
trefliga eftermiddagsstunden strax på ma-
ten har mången gång förbittrats, då man-
nen slungat ut sin mening om det elän-
diga kaffet och hustrun varit nog oklok
att upptaga stridshandsken.
»Nå, det var nu ett kapitel för sig, nu
skulle jag tala om Berta, den kära flickan.
Hon satt häromdagen under flere timmar
alldeles fördjupad i sina böcker, och som
jag nu tror, att den där forcerade läsnin-
gen till slut måste göra vissa flickor all-
deles för abstrakta, brukar jag bryta af
den en eller annan gång för att i stället
låta min flicka syssla med något praktiskt.
Därför ropar jag ut henne i köket, där jag
just skulle laga en sockerkaka och ber
henne hjälpa mig — allt var ändå utmätt,
det var bara äggen, som skulle slås sön-
der och vispas i. Nå, där står hon och
fumlar och fumlar, och innan hon kraschat
fyra ägg — naturligtvis så, att gulorna
gått sönder — har jag i en blink slagit
sönder resten — det är ändå tolf till sat-
sen. Så tar hon några tag med vispen,
utan ordning, än med- och än motsols.
Det kunde ingen människa stå och vänta
ut, tills hon blef färdig, utan till slut må-
ste jag naturligtvis själf slå några slag,
så att smeten gick upp.»
»Ack ja, mina vänner,» suckade den
gamla hennes nåd Svalstjärna och skakade
sitt gråa hufvud, så att de äkta struts-
fjädrarne i hårklädseln behagfullt vajade
af och an. »Hofrättsrådinnan har alldeles
rätt: vår tids unga flickor äro ofta alldeles
bortkomna i de enklaste praktiska saker,
som det i vår ungdom hade varit en skam
att ej känna till, att ej äga talang i. Men
dessutom har jag tyckt mig finna, att de
i allmänhet hafva synnerligen lätt för att
glömma, så att, om man också vet, att de
verkligen kunna en sak, vågar man sällan
alldeles säkert lita på, att den blir ordent-
ligt utförd, och jag nekar icke för, att jag
anser, att skolorna hafva sin icke ringa
skuld i denna minnesslöhet, detta mång-
läseri, som gör, att alla möjliga ämnen
surra rundt i våra stackars flickors hjärnor
som bin i en kupa. •
»De skola lära sig så mycket, att intet
blir grundligt, de skola läppja på så myc
ket vetande, att intet hinner fastna ordent-
ligt. Deras fattiga hjärnor måste oupphör-
ligt stå redo att mottaga nya intryck; däraf
blir förmågan att mottaga och hastigt smälta
i hög grad uppdrifven, men de kunna ej
länge bevara sitt vetande, — jag skulle
vilja säga, att de unga flickorna i våra
dagar hafva riktiga hönsminnen.»
»Det var ett sant ord, Konstance,» —
den gamla hennes nåd mötte fröken Hele-
nas sympatiserande ögon tvärs öfver bordet
■— »det är verkligen så. Jag kan le nu,
men i sanning var jag ej grundligt för-
argad på min systerdotter Metta härom-
dagen. Jag sitter och stoppar duktyg, fina
damastservietter, som skulle med på man-
geln dagen därpå, och då jag just tar sista
trådänden, ber jag henne, som i alla fall
skulle ut i några ärenden, att skaffa mig
mera tråd. Det vill hon mycket gärna, —
bevars, villig är hon nog, men som jag
känner till, att fröken är litet glömsk af
sig, påminner jag icke en gång, utan fyra,
och då hon redan är i förstugan, springer
jag efter och ropar: »Glöm för all del icke
min tråd ! » Nej bevars, tycker någon det
skulle vara möjligt, att hon skulle glömma
bort något! Nej visst! •— När hon kom-
mer hem : •—■ hvar har hon nu tråden ? —
»Tråden, hvilken tråd?» — »Stoppgarnet till
servietterna, som du skulle köpa.» — »Ack
det, det var så rätt, det har jag glömt,
men det skall jag skaffa på ett ögonblick ! »
— och som en pil är hon utför trapporna.
— »Finaste kinesiska linnetråd,» ropar jag
efter, men hon var redan utom hörhåll.
Nå, en halftimme gick, en timme gick och
ett godt stycke in på den andra. Jag sä-
ger icke, det var synnerligen varmt möte
från min sida, då hon ändtligen kom till-
baka. Hon hade träffat ett par kamrater,
som hade så mycket nytt att förkunna,
som de inhämtat på de timmar de varit
skilda från Metta, och just som Metta som
bäst fått hufvudet fullt af deras historier,
slår klockan åtta och med ett: »nu stängs
bodarna» rusar hon i väg för att hinna
skaffa tråd, tråd — hvad för tråd — det
har fröken glömt, och på vinst och förlust
köper hon i första bod ett nystan — kan
ni gissa hvad — ankartråd n:r 40. »Det
blir väl alltid nyttigt till något,» tröstade
hon mig med, där jag sitter med tre ser-
vietter, som för hennes skull komma ola-
gade på mangeln.» ■— —- — —––––––-
»Min vän,» sade den gamla fru dokto-
rinnan på hemvägen från kafferepet till sin
sonhustru, »du som har två unga döttrar
att uppfostra, skall bland annat akta dig
för att göra dem tafatta och glömska.»
»Hvad menar svärmor,» sade den unga
frun, »icke är det väl mödrarnas fel?»
»Understundom, min vän. Ic.ke med af-
sikt, naturligtvis, men mången gång kunna
vi föräldrar och uppfostrare omedvetet hos
de unga lägga hyende under lasten, som
vi af hela vår själ tro oss i stället i färd
med att arbeta bort. Till exempel konsul-
innan. Hon äger själf ett ovanligt ledigt
och behagligt sätt samt har en förundrans-
värd förmåga att med hvem som helst
tala om hvad som helst. Jag brukar skämta
med henne och säga, att komme hon till-
sammans med ett sällskap vildinnor, skulle
hon ändå inom tre minuter hafva en liflig
konversation i gång, och de skulle skiljas
från henne fullt öfvertygade, att de träffat
den angenämaste person under solen. Ett
godt sätt är en stor och lycklig gåfva, och
det är ej underligt, att konsulinnan varit
angelägen att söka bibringa den åt sin
dotter Gärda. Hon har därför hållit en
mängd tal för flickan, hur hon bör göra,
hvad hon bör säga, hur hon skall skicka
sig o. s. v. och det kan nu till en viss
gräns vara i sin ordning; hon öfvervakar
dessutom på det noggrannaste att Gärda
efterlefver hennes ordinationer, men ser du,
just därmed får man vara en smula för-
siktig. Den stackars ungen är af naturen
litet blyg, och den där känslan af att be-
ständigt stå under en annans kontroll gör
henne tafatt och förvirrad. Och så det allra
sämsta. Säger man något åt henne, flickan,
glömmer mamma, som alltjämt är van att
föra ordet, att flickan för länge sedan vuxit
ur kolten och är genast färdig att svara i
hennes ställe. Jag förstår så väl, hvilka
själskriser en sådan där tillbakasatt, and-
ligt omyndig flicka går igenom. Först måste
det förtryta henne, att hon ej får svara för
sig själf, sedan resignerar hon med slö lik-
giltighet, och till slut blir det henne en
riktig lättnad, att hon slipper från ett svar.
»Men kära du, hvart skall sådant taga
vägen, ty hon kan väl ej bestädigt segla
i kära mors kölvatten? Hon blir olycklig
för hela sitt lif, ty mycket är svårt att
kämpa mot här i världen, men bland det
svåraste är dock att vid minsta kollision
med något nytt, något främmande, tvingas
att göra våld på sin natur, som helst vill,
att man skall gömma sig i den mörkaste
vrån och icke säga ett ord af fruktan för,
att det skall låta dumt. Nej, det är bättre
att icke genast söka dana sina unga skat-
ter till några mönsterupplagor. Ett ord då
och då, en liten vink, en liten hjälp, om
så behöfs, och så får man hoppas, att de
smärre kantigheterna nötas bort så små-
ningom. Hufvudsaken är, att vi fostra dem
som barn så, att vi kunna lita på de upp-
växte, ty känslan af, att vi lita på dem,
gifver dem förtroende för sig själfva, och
detta är dem en stor hjälp, en i vår tid
nödvändig hjälp, då kvinnan mera sällan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
