Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 28 augusti 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274 IDUN 1896
Ju mer för sanning blicken klarna hinner, Fast, i oändliga grader, man nalkas
I oändligheten hvarje gräns försvinner, Sanningen blott med förintelsens kval.
M. A. Goldschmidt.
till nykterhet och vacker sång npplifvade
sinnet. Efter någon tid lämnade Kvinnornas
nykterhetsförening detta sätt att verka. De
vände sig i stället till olika kårer af arbetare,
soldater, spårvägs- och järnvägspersonalm. fl.,
hvarefter de sinsemellan fördelade arbetet,
som bestod i att de inbjödo sina skydds-
lingar till möten, besökte dem i hemmen
och hulpo dem med råd och dåd. Detta
arbetssätt har krönts med sådan framgång,
att Kvinnornas nykterhetsförening blifvit till
ett möns! er för annan dylik verksamhet. Men
icke nog med detta! Från chefer för åtskilli-
ga kårer har föreningen fått mottaga bref
med anhållan om, att hennes arbete också
måtte utsträckas äfven till deras underhaf-
vande.
Inom denna förening har fru Andersson
inlagt den största förtjänst. Utom sina egna
skyddslingar, spårvägspersonalen, har hon
under vakanser skött snart sagdt allt kår-
arbete. Och hur hon gjort det sedan! Hon
öfvervakar icke endast, att konduktörer och
kuskar hålla sina nykterhetslöften, hon göm-
mer deras besparingar, hjälper dem att hyra
rum, köpa kläder, med ett ord griper som
en riktig vän in öfverallt, hvarest hon kan
hjälpa, och gör det på ett sådant sätt, att
hon vinner förtroende.
Den glada hurtiga kvinnan, hvilken lika
vänligt gör den fattige som rike en tjänst,
och hvars hem åtminstone alltid en gång
om året gästfritt öppnar sina dörrar för de
fattiga gummorna och de uniformerade
spårvägstjänarne, har på detta sätt fått
ett inflytande, hvilket hon visat sig med
klokhet och kärlek kunna begagna.
För några år sedan utbröt i Göteborg en
spårvägsstrejk, hvilken var lika obehaglig
för trafikanterna som riskabel för bolaget och
de strejkandes familjer. Fru Andersson tog
reda på orsaken och ställde sig medlande
mellan arbetsgifvare och arbetstagare. Med
de senare hade hon långa öfverläggningar, och
då bolaget ovillkorligen fordrade, att de
strejkande skulle skilja sig från upphofs-
mannen, förmådde hon denne att lämna or-
ten. Strejken upphörde, spårvägstrafiken
sattes åter i gång, man skulle snart ha
glömt hela historien, om ej vid denna varit
fästad erfarenheten af hvad en klok, bildad
och praktisk kvinna vid ett sådant tillfälle
kan uträtta.
Fru Anderssons omtanke för sina konduk-
törer och kuskar sträcker sig än längre. Hon
sörjer icke endast för hostad och kläder, hon
tänker äfven därpå, att skola nykterhetslöfte-
na hållas,måste löftesgifvarne skyddas för fre-
stelse Vid en af den göteborgska spårvägslini-
ens ändpunkter, Stigbergsliden, Annas flere öl-
stugor, dit, isynnerhet om vintrarne, väntande
konduktörer och kuskar gärnatagasintillflykt.
Nu har fru Andersson där inrättat ett mycket
besökt kaffehus, där utom kaffe flere an-
dra icke alkoholhaltiga drycker jämte smörgå
sar för mycket billigt pris serveras. Fru An-
dersson är på alla områden den prakti-
ska husmodern, och som sådan sköter hon
kassorna äfven i åtskilliga andra företag, af-
sedda att gagna nykterhetsverksamheten.
Se där en kvinna, som glad och trogen
vandrar fram i sin kallelse, som ock-
rar med sitt pund, så att det varder till
välsignelse! Och lyckligt i mer än ett afseen-
de skulle vårt land vara, om många kvin-
nor i samma ställning ville följa hennes
exempel. Det egna hemmet skulle visst ej
bli lidande; eu blick på fru Anderssons hem
öfvertygar oss lätt om, att husmoderns ögon
här vaka och vaka vänligare och med
mera glädje, än om blicken aldrig gått öf-
ver hemmets och umgängeslifvets trånga syn-
vidd, om sinnet endast fyllts af omsorgen
för den egna familjen och deltagandet en-
dast sträckt sig till denna.
Amanda Leffler.
––––- *––––-
I publicitetens tjänst.
å ogärna jag eljes talar om mig själf
och min verksamhet, tror jag mig
dock nu — i anledning af Hj. Cassels
tänkvärda artikel i Idun n:r 32 — höra
yttra några ord om mina erfarenheter i
publicitetens tjänst.
Uppvuxen i den åsikt, att hvarje heder-
ligt arbete, som är förenligt med en män-
niskas kroppskrafter och själsanlag, är pas-
sande för henne, utan afseende på kön,
fann jag helt naturligt, att jag borde
»skrifva i tidningarna», sedan mina första
små arbeten blifvit välvilligt antagna i en
ansedd tidskrift. Men det bör kanske sä-
gas, att jag då öfverskridit trettiotalet, lärt
känna åtskilligt af lifvets både ljusa och
mörka sidor, var ej utan all kännedom om
vårt folk och våra samhällsförhållanden och
var fullt förtrogen med landtallmogens tänke-
och lefnadssätt. Dessutom kunde jag nu
med godt samvete ägna mera af min tid åt
författareskap, ty våra barn, som hittills
blifvit undervisade i hemmet, voro nu i den
ålder att de, med hopp om gagn, kunde
sändas till en berömd flickpension i samma
stad, där vi då bodde.
Det hade ej undgått mig, att man i vårt
land ej kan tala till en stor allmänhet ge-
nom böcker, ej ens genom romaner och
noveller. Håg och tid för att läsa en bok
saknas ännu för massan af vårt folk, och
dessutom ha jämförelsevis få råd att köpa
en sådan, som går upp till en krona. Soc-
kenbiblioteken, hvilkas innehåll så sällan
förnyas, utöfva jämförelsevis ringa infly-
tande på folkets läslust och upplysning och
kunde ej på 1870-talet på minsta vis kon-
kurrera med de bloddrypande romaner, hvil-
ka, med tillhjälp af lottsedlar och tioöres-
priset per häfte, vunno en så stor och för-
därflig spridning i vida kretsar, medan an-
dra däremot öfversvämmades af s. k. trak-
tater. Tanken på att sprida goda original-
arbeten till samma pris som de usla tjuf-
och mordromanerna afvisades af sakkunniga
som omöjlig att genomföra; hvad under
då, att den, som ej begärde bättre än att
få tala till denna stora allmänhet, med
glädje grep de tillfällen därtill, som läm-
nades genom tidningspressen.
Efter några famlande försök, som dock
välvilligt upptogos i andra blad, vände jag
mig personligen till den aktade utgifvaren
af »Snällposten», doktor B. Cronholm i
Malmö. »Kan lilla frun tåla den här?»
frågade han med sitt fina leende och tog
upp en blyertshit ur sin bröstficka. Jag
svarade, hvad jag tänkte och kände, näm-
ligen att hans blyerts säkert skulle blifva
en nyttig vägledare för mig. Och så in-
rymde han mig nu och då plats öfver
strecket för åtskilliga artiklar rörande saker
och förhållanden på skånska landsbygden.
Det är en ansenlig lista på tidningar och
tidskrifter, både i hufvudstaden och i lands-
orten, till hvilka jag sedan dess haft glädjen
att lämna bidrag, så väl för spalterna »öfver
strecket» som under detsamma, i följe-
tongen. Ett par gånger har jag antagit
anbud om fast anställning i redaktioner,
och hade den ena gången arbete från 2 e. m.
till kl. 8 eller något mera i redaktionsloka-
len. Detta arbete i en daglig tidning med
stor läskrets var högst intressant, och det
var ingalunda trötthet, utan allt mer och
mer olika åsikter i åtskilliga af samhällets
och mänsklighetens viktigare frågor som
omöjliggjorde allt samarbete emellan mig
och tidningens utgifvare. Upplysningsvis
bör nämnas, att denne själfmant erbjudit
mig samma aflöning, som han tillämnat en
manlig medarbetare, och att jag hade alla
skäl att vara nöjd därmed.
Någon tid därefter erhöll jag från en man
i hufvudstaden bref med liflig anhållan, att
jag skulle öfvertaga redaktörskapet för en
tilltänkt ny tidning. Som mannens namn
var mig alldeles obekant och tidningens
färg ej nogare angafs, blef naturligtvis sva-
ret afböjande, ehuru villkoren, som erbjö-
dos, voro gläDsande. Han vidhöll dock en-
vist sin anhållan och sände slutligen res-
penningar, för att jag åtminstone skulle
»komma upp och själf se.» Jag kom, såg
och segrade öfver hvarje frestelse till ett
nytt försök till samarbete med personer, hvil-
kas åsikter stredo så skarpt mot mina egna.
Om man tänker sig, att unga kvinnor
trädde i publicitetens tjänst, ej blott som med-
arbetare under strecket, d. v. s. i följetongs-
afdelningen, finge de troligen svårare för
att bevara sin andliga själfständighet än
de manliga publicisterna, åtminstone i bör-
jan af deras bana. Hittills obekant med
och oberörd af de svallvågor, som kunna
gå högt äfven inom svenska dagspressen,
när någon s. k. brännande fråga väckt
storm i de olika lägren, torde kvinnan dels
af sina personliga känslor, dels af nedärfd
lydnadsdrift för den manlige husbonden,
arhetsgifvaren, kanske komma att nyttja
sin penna i en riktning, som ej fullt skulle
gillas af hennes senare klarare eftertanke.
För de stora affallen från en sak, som man
omfattar, är det på denna bana ej svårt
att vakta sig, det är de små medgifvandena,
de till utseendet obetydliga jämkningarna,
som äro så farliga för böjliga karaktärer
och alltför känsliga sinnen.
Detta om möjliga faror för kvinnliga publi-
cister; men å andra sidan torde en dylik
verksamhet kunna blifva till stort gagn för
samhället genom kvinnans skarpare sinne
och klarare blick för de sedliga frågorna
och krafven för deras plats i samhälls-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
