Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 4 september 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 IDUN 1896
Det syns mig sällsamt, att det enda sanna
Så underbart kan byta form och färg.
Det som är sanning i Berlin och Jena,
Är bara dåligt skämt i Heidelberg.
O. Fröding.
Prinsessan Helena skildras som temligen
högväxt, smärt, graciös, med mörka, eldiga
ögon och härligt svart hår. Liksom monte-
negrinska furstefamiljen i dess helhet är
hon mycket poetiskt anlagd, och många
dikter af prinsessan Helenas hand ha, trots
hennes ungdom, redan varit synliga. I en
af dessa älskvärda smådikter: »Hvad jung-
frun såg», tolkar hon själf sitt unga hjärtas
dyrbara hemlighet i följande ord:
Slöt se’n jungfrun sina ögon,
Säg hon dock det allra skönsta:
Såg hon bilden af sin älskling,
Han som bor i hennes hjärta.
Bilden såg hon af den yngling
Som dess första kärlek rönte;
Bilden blott af honom, hvilken
Kärleken med kärlek lönte.
JiwMitdkth
fAll du lifvets vågar veta,
V Vill den gåtan du förstå,
I ditt eget hjärta leta,
Och du svaret snart skall få.
Känn, hur känslor mäktigt svalla
Vid hvar tanke, som dig rör,
Känn, hur dina sinnen alla
Värmas af hvad godt du gör.
Ensam bölja dock ej bruset
Väcka kan vid hafoets strand,
Ensamt hjärta vore fruset,
Om ej vårmdt af andras brand.
Ensam fågel sjunger dyster
Uti skogens skumma vrå;
Kommer lockad sångarsyster,
Härligt klingar sången då.
Ensam vägen du ej finner
Öfver mo och ödslig stig,
Men ett ljus i fjärran brinner,
Som en vän nog iåndt för dig.
Följ blott ljuset, det år flamman
Af hvad rätt och godt du tänkt;
Inom kort du stöter samman
Med den vän dig ledning skänkt.
I hans hydda gladt du tråder,
Hälsas broderligt och ömt,
Och når bäst dig hvilan gläder,
Lugnt du vilsen vandring glömt.
Du var glad att honom finna,
Han sig gladde åt sin gäst;
Hjärta ge och hjärtan vinna
Ar hvad lifvet äger bäst.
Så vi dragas till hvarandra,
Så blir vägen ljus och fri;
Ingen ensam rått kan vandra,
Ingen ensam lycklig bli.
Klippans son.
–––- *––––
Öfveransträngning i skolan och
i hemmet.
Några erinringar vid skolterminens början.
I Jetta mycket öfverklagade onda tillvitas
i allmänhet skolan, och nekas kan ju
ej, att skolan har sin dryga del däri. Kur-
serna äro för långa, kunskapsmåttet för
drygt, fordringarna för studentexamen all-
deles för stora, ja, efter mångas påstående
onödiga. De finnas, som påstå, att de må-
ste tillbringa de första åren af sin studie-
tid förnämligast med att glömma bort, hvad
de under 8—9 år i skolan arbetat med att
inlära, så fullständigt onyttig finna de den
lärdom, som under barnaåren inpressats i
deras hjärnor, till nackdel för en massa
vida mera nyttiga och nödiga ting.
Till en viss grad hafva de rätt, som så
klaga, men man måste taga i betraktande
dels att skolan, den s. k. elementarskolan,
egentligen ej är afsedd för dem, som äro
»till studier obekväma», som det heter,
fastän den, i saknad af bottenskola till för-
värfvande af någon allmän bildning, måste
intaga både till studier bekväma och obe-
kväma, dels ock att skolan icke kan rätta
sig efter individen, utan individen måste
rätta sig efter skolan. Detta är nog ett
hårdt tal, men skolan måste ju hafva rum
för alla och kan ej ställa sina fordringar
så, att de begåfvade måste hållas tillbaka
för de obegåfvades skull. Hvarje lärare,
som är intresserad af sina lärjungar, måste
nödvändigt se, att det som för det ena bar-
net går lätt, erbjuder för det andra stora
svårigheter, att det ena blir öfveransträngdt,
det andra icke. Om också åt skolan och dess
undervisningsplan icke kan skänkas obetin-
gadt gillande, måste å andra sidan tagas
i beräkning de oerhörda svårigheter, som
ställa sig i vägen, när en sådan något så
när allmängiltig plan skall uppgöras.
Kan man således icke fritaga skolan för
en viss andel i öfveransträngningen, kan
man ännu mindre fritaga hemmen därifrån.
Det måste medgifvas, att skolan har rätt
att fordra det hemmet till henne sänder
friska barn, med sunda nerver och med
tillbörliga krafter för skolarbetet. Detta är
alldeles icke obilligt begärdt. Skolarbetet är
beräknadt efter denna grund. Det är icke
meningen, att bortklemade barn med öfver-
retade nerver, ensidigt utvecklade, bråd-
mogna i fråga om nöjen och lyx, utan
tillstymmelse till karaktär, utan någon grund
att bygga på, skola komma dit. Det är
meningen att dit skola komma friska, rätt-
sinniga, barnsliga barn, med någorlunda
uppöfvadt minne och någorlunda utvecklad
fattningsgåfva. Och under skoltiden skall
barnets lefnadssätt ordnas så, att den öfver-
ansträngning, som ej kan förebyggas, göres
så litet skadlig som möjligt. Fordrar för-
äldrarnes sociala ställning ett mera flitigt
och storartadt deltagande i sällskapslifvet,
måste så ordnas, att barnens måltider och
softider ej lida däraf —• barnen måste så
att säga hafva sitt hushåll för sig. Detta
bör kunna vara regel äfven i enklare hem;
ingenting hindrar att barnen intaga sina
måltider för sig själfva och få en enklare,
mindre sammansatt och mera hälsosam kost
än föräldrarnes vanor fordra. Barnen må
allrabäst däraf.
Därnäst måste noga vakas öfver att bar-
nen få sofva tillräckligt. Ett barn i skol-
åldern behöfver minst nio timmars sömn;
kan det få tio, älfva softimmar, är det så
mycket bättre. Därvid bör ihågkommas,
att barnet behöfver af dessa softimmar
minst tre, helst fyra före midnatt och li-
der mindrë af att stiga upp tidigt om mor-
gonen. Det är bättre att barnet går tidigt
till sängs och stiger tidigt upp för att då
ägna en stund åt sina läxor, än att det,
kämpande med sömnen, söker i minnet
inpränta något, som under dessa omstän-
digheter har svårt att stanna kvar. Man
kan invända, att barnet kanske ej hinner
med sina läxor, ej får tid till lek och rö-
relse i fria luften, om det skall gå tidigt
i säng. Men hjälper man barnet att för-
ståndigt indela sin tid, understödjer det vid
läxläsning och hemarbete och vakar öfver
fördelning af lek- och arbetstimmar, bör
det gå för sig att någorlunda motarbeta
den öfveransträngning, som skolarbetet må-
hända åstadkommer.
Det finnes klena, blodfattiga barn — de
bafva kanske blifvit det genom förvänd
vård och fostran, men, lika godt, de äro
nu en gång sådana — och deras fysiska
fattigdom åstadkommer ett slags andlig fat-
tigdom, kallad håglöshet, stundom äfven
lättja. Visserligen saknas ej barn, som
verkligen äro lata och likgiltiga, men de,
som’ af naturen äro det, torde vara lätt
räknade. Hos de flesta har håglösheten
sin grund i kraftlöshet. I alla fall är det
alltid af yttersta vikt, när ett barn visar
sig likgiltigt och håglöst, att genast under-
söka, om därtill kunna finnas fysiska grun-
der, noga eftertänka, om misstag i fråga
om lefnadssätt m. m. blifvit begångna, och
rätta desamma. En period af hvila från
skolarbete och tidens utfyllande med andra
sysselsättningar, helt enkelt ombyte af vi-
stelseort och omgifning kan göra den slöe,
olustige skolpojken till en liflig och flitig
gosse. Men långt ifrån att unna en sådan
stackars fysiskt utarmad varelse nödig hvila
och vård, drifves han, med kält och bannor
kanhända, oupphörligt framåt, men blir ändå
»kvarsittare» och skall så under ferierna
»läsas upp» till samma ömkliga tillvaro i
nästa klass, och så undan för undan, för
att kanske till sist bli kuggad i den ound-
vikliga studentexamen.
Att öfveransträngning förekommer i sko-
lan är tyvärr blott alltför sant, liksom att
den, så länge nuvarande skolregim bibehål-
ies, ej lär kunna undvikas. Men öfver-
ansträngning förekommer fullt ut lika myc-
ket för barnen i många hem, och denna
kan undvikas — det är skilnaden.
Mathilda Langtet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
