Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 4 september 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 i D U N 283
Öfver hinder.
Skiss för Idun af Agathe Lind.
» fill banan!» — »Till banan!» — det var da-
_ i gens lösen, och hela staden strömmade ut
till fältet, där kapplöpningen skulle försiggå.
På vägarne myllrade det af människor, gående
och åkande ; eleganta ekipager med fyrspann och
betjänt på kuskbocken, enklare vagnar, hyrku-
skar, alla hade samma mål. Bicyclister, damer
och herrar, ringde oafbrutet, sökte tränga sig
förbi, ville komma först. Bidande polis och sol-
dater upprätthöllo ordningen; dammet stod i
högan sky, och solen brände hett. Skulle det
bli regn?
Ute på banan var allt redo, och den mängd af
blå och gula vimplar, som på sina stänger flad-
drade muntert för vinden, gaf ett festligt ut-
seende åt den brokiga taflan. Där var mycket
folk, officerare i olika uniformer, ljusklädda da-
mer, ryttare i sina granna tröjor, — det var
prakt och färger ute på den gröna ängen.
Ida Halbier tycktes just ej se mycket af allt
detta, där hon satt bredvid sin mor i deras vagn.
Det låg ett nervöst, oroligt uttryck i hennes an-
sikte. Skulle då aldrig löpningarna börja, så
spänningen fick ett slut? Det var ju icke förr
än i.tredje löpningen han skulle rida? Hon såg
på sitt program, — ja, där stod det ju helt tyd-
ligt.
N:r 7. Löjtnant von Minoff. Daisy, mbr. st.
6 år, hbl. e. Eimern, 77 kg., tr. röd och gulran-
dig, m. röd.
Ida ryste lätt till. Måtte det bara gå väl!
Själf var han ju så säker och lugn, så van vid
framgång och seger, att det föll honom visst icke
in, att olyckan kunde nå honom. Olyckan, —
hvarför såg hon spöken midt på ljusa dagen?
Nej, hon ville gå dit ned bland de glada ung-
domarne, skämta och skratta som de och glömma
sin oro. Kanske kundo hon äfven få träffa löjt-
nant von Minoff och blifva i tillfälle att ge Daisy
några sockerbitar.
Ida hade knappast hunnit ned på sadelplatsen,
förrän hon mötte löjtnant Edelberg och hans
unga fru.
»Goddag, fröken Hallner! Det var då riktig tur
att vi träffades! Var nu snäll och muntra upp
Jenny litet, ty hon är vid misshumör i dag.»
Fru Jenny var allt utom belåten, det syntes
tydligt, och innan Ida hann säga något, utbrast
hon:
»Ja, jag vet inga odrägligare tillställningar än
kapplöpningar! Kan det vara något nöje att se
arma, utmärglade hästar och ryttare, som på-
minna om humlestörar? Nej, fy!»
»Men hvarför i all världen har du då rest
hit?» frågade Ida förvånad.
»Min man ville ha mig med och förresten —
det är ju très chic. I morgon äro vi bjudna
på middag till öfverstens, och då måste man
kunna deltaga i allmänna samtalsämnet. Nej,
se hvad Lydia är elegant i dag! Säg, Ida, du
kommer naturligtvis på balen i kväll?,
»Ja,» svarade Ida litet tankspridd, ty hon hade
fått syn på löjtnant von Minoff, som stod strax
bredvid, tillsammans med några andra yngre of-
ficerare. Om hon ändå kunde få träffa honom!
Jo, nu såg han henne och kom fram och häl-
sade.
»Kanske jag får tjänstgöra som rådgifvare åt
herrskapet, liksom åt kamraterna nyss,» fram-
kastade han muntert.
»Tack för tillbudet, men vi äro hvarken råd-
lösa eller brödlösa,» svarade Jenny.
»Ja, otack är världens lön!» sade löjtnanten
skrattande, utan att låta genera sig af fru Edel-
bergs mindre vänliga ton.
»Hvad är det för råd du har att gifva?» frå-
gade mannen.
»Jo, hvilka hästar ni skola hålla på vid to-
talisatorn. _ Jag har ju nu sett dem hvarje dag
efter träningen, så jag är ganska inne i förhål-
landena. I första löpningen böra damerna sätta
på n.r 2 och 10, i andra på 9, 11 och 12, samt
i tredje på 7 och — —»
»Nummer 7! — det är ju ni själf.»
»Fröken tycker visst att det är förmätet att
våga hysa en så hög tanke om sig själf, men Daisy
är verkligen vid utmärkt god kondition för när-
varande. Vill icke herrskapet komma och se
på henne?»
»Hu nej, det vill jag visst icke!» svarade fru
Jenny.. »Kom med mig, Edvard, och hälsa på
öfverstinnan, — det måste vi göra!»
Och hon drog mannen med sig bort.
»Jag vill gärna se på Daisy,» sade Ida litet
blygt.
De gingo till inhägnaden, där stallknektarne
höllo på att sadla eller motionera sina hästar.
Daisy lät höra en kort, glad gnäggning, då hon
såg sin herre, och kom emot honom med fram-
sträckt hufvud. Så fick hon socker och strök
belåtet sin fina nos mot Idas arm, utan att be-
kymra sig om den hvita klädningen.
»Är hon icke vacker!» sade löjtnanten. »I dag
skola vi segra igen, Daisy!»
Han klappade henne på den smala, glänsande
halsen.
En signalklocka ljöd.
»Se så, nu börjar första löpningen. Då skall
jag följa _ fröken till vagnen, ty där har fröken
bästa utsikten.»
När de sedan skiljdes åt, räckte Ida honom
sin hand.
»Lycka till, löjtnant von Minoff!» sade hon en-
kelt.
»Tack, fröken!» svarade han ocli tryckte häf-
tigt hennes hand. »Tack! Au revoir!»
Ida följde icke första och andra löpningen med
något vidare intresse, men när signalen ljöd att
den tredje skulle börja, då reste hon sig upp
i vagnen med bultande hjärta och hvarje nerv
spänd af uppmärksamhet. Nu starta de! Där
ridef han! Så krökte banan, och hon kunde in-
genting se under några ögonblick, men lyssnade
i stället på de omkringståendes utrop:
»Trean är först, nej, sjuan, — nu tar Lady Dod
på dem, — det där hindret tog Minoff bra! —•
tian ökar farten — nu får allt Berger passa sig,
— men hvar är Minoff?»
De sista orden ljödo som ett skri för Ida; hon
stödde sig tungt mot vagnen och spanade ifrigt
genom kikaren. Hvar var han? Då fick hon se
folkmassan rusa mot en punkt af banan, och
där syntes något mörkt ligga på marken. Daisy
hade fallit, — hennes ryttare var kanske död!
Utan att säga ett ord till modern öppnade Ida
vagnsdörren och sprang ned på sadelplatsen.
Hon såg ingen af sina bekanta, men alla män-
niskor talade blott om olyckshändelsen: »de äro
döda båda två, — synd om karlen, — präktig
"häst — —»
Hur skulle hon få veta sanningen? Då kom
löjtnant Edelberg gående nedifrån platsen för
olyckan, och Ida rusade fram till honom.
»Hur är det, löjtnanten? Hvad har händt?»
»Daisy föll vid ett hinder,» svarade han, »och
Minoff låg afsvimmad några minuter. Nu är
han vid sans igen och tyckes vara oskadad. Det
värsta är att Daisy har brutit sitt ena bakben
och måste skjutas.»
_ Löjtnant Edelberg lyfte på sin hatt och gick
vidare, men Ida stod kvar, ensam, med nedböjdt
hufvud. Glädjen öfver att han var räddad hade
nästan öfverväldigat henne ett ögonblick, men
nu tänkte hon blott på Daisy, — att Daisy skulle
skjutas. Den arme von Minoff! Daisy var ju
hans stolthet och glädje; hur ofta hade han ej
talat om sin häst, om hennes klokhet och tro-
het, om hennes — —
Ida spratt till, väckt ur sina tankar, — hvad
var det? •— ett skott — ännu ett. Åh — hon
förstod, — det var Daisy, — Daisy som skulle dö!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
