Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 11 september 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290 IDUN 1896
När forntid vissnat har, må framtid knoppas;
Äg blott i minnet grund för hvad du hoppas.
Edvard Bäckström.
mer och mer till scenen, och dä föräldrarne
slutligen gåfvo efter för hennes ihärdiga önskan
att få ägna sig åt operan, återvände hon till
Paris. Här instuderade hon sina sångroller för
mr Koger, stora operans mest framstående te-
nor och professor vid konservatoriet i Paris.
Sålunda på allt sätt väl förberedd, debute-
rade nu Yilhelmine Holmboe våren 1874 i
Liège uti Verdis opera »En maskeradbal» och
sjöng med stor framgång Ulrikas parti.
Omedelbart därefter uppträdde hon som Azu-
cena i »Trubaduren» och som Leonora i »Fa-
voriten». I samtliga dessa roller skördade Vil-
helmine Holmboe lifligt beröm af kritiken för
sitt vackra, lifliga spel, sin graciösa personlig-
het oeh förträffliga sång.
På grund af ifriga uppmaningar från Henrik
Ibsen, som hade öppet öga för hennes mång-
sidiga begåfning, reste Vilhelmine Holmboe på
hösten samma år till Stockholm.
Här uppträdde hon å kgl. operan mellan
akterna och sjöng då bland annat den stora
arian ur »Profeten».
Vid en af professor Baucks föreläsningar å
konservatoriet öfver den franska skolan sjöng
hon arian ur »Favoriten». Om detta hennes
föredrag skref Bauck följande omdöme: »Här-
vid utförde fröken V. Holmboe den stora sång-
scenen (Leonoras) ur »la Favorite» af Doni-
zetti. Sångerskan firade en triumf genom sin
präktiga deklamation, sin storartade, passione-
rade stil och sin ståtliga stämma. Det för-
ljudes att fröken H:s uppträdande på kungl.
scenen snart lär vara att motse. Man kan
därtill lyckönska både teatern och publiken; en
sådan talang i denna genre är ej allenast nyt-
tig, utan nödvändig för vår scen i dess nuva-
rande tillstånd. — Utom arian gaf fröken H.
äfven en romans af Gounod. » -— — —
Det var verkligen fråga om att Vilhelmine
Holmboe skulle uppträda på vår operascen i
några af sina glansroller, men dåvarvnde direk-
tören ville ej tillåta henne att sjunga på fran-
ska språket, utan fordrade, att hon skulle in-
studera rollerna på svenska, och som tiden
härtill var alltför knapp, gick hennes tilläm-
nade gästspel här om intet.
Hon återvände då till Paris för att tillträda
ett fördelaktigt engagement vid operan därstä-
des, hvilken under den tid på året, då sena-
tens och deputeradekammarens sammanträden
ägde rum, var förlagd till Versailles. Pariser-
bladens uttalanden om hennes uppträdande voro
utomordentligt berömmande, och Figaros an-
sedde krönikör . skref efter Vilhelmine Holm-
boes återgifvande af Azucenas roll: »Hon för-
står att använda sin präktiga, omfångsrika och
mycket sympatiska altröst efter konstens alla
reglor. »
På våren 1877 for Vilhelmine Holmboe ned
till Italien och uppträdde med lysande fram-
gång i flere af dess förnämsta städer samt
hade i tre år fast engagement dels i Milano,
dels i Neapel. Den italienska publiken strödde
blommor för hennes fötter, och kritiken utta-
lade sig med största värme öfver hennes »konst-
närliga sång, lifliga, spirituella spel och förtju-
sande apparition».
Lång blef dock ej hennes lofvande konst-
närsbana. Hösten 1880 ingick Vilhelmine Holm-
boe äktenskap med dåvarande kaptenen i sven-
ska armén, den skicklige gymnasten Rolf Sehen-
ström, hvilken under många år var direktör
för det välkända svenska gymnastikinstitut i
Paris, hvilket ännu bär hans namn.
Lycklig maka och moder, öfvergaf dock ej
fru Vilhelmine Ilolmboe-Sehenström, helt och
hållet sin förra verksamhet. I Paris bildade
hon ett sånginstitut, där hon hade rikt tillfälle
att tillämpa sina egna grundliga och konstnär-
liga sångstudier. Detta institut förskaffade dess
insiktsfulla och nitiska ledarinna stort anseende
som sånglärarinna, ej blott i de musikaliska
kretsarne i Paris, utan äfven i London. Några
unga engelska damer ur den högsta societeten,
hvilka begagnat sig af fru Ilolmboe-Schenströms
sångundervisning i Paris, öfvertalade henne att
öfverflytta sin verksamhet till London under
»the season».
Emellertid kallade tjänsten vid regementet
kapten Schenström åter till fäderneslandet, och
fru Holmboe-Schenström, som kände att hen-
nes rätta plats var vid hennes makes sida, af-
bröt sin undervisningsverksamhet i den stora
världsstaden.
På de olika ställen, där numera major Schen-
ström med sin hustru bosatte sig efter åter-
komsten till fäderneslandet, har fru Holmboe-
Schenström emellertid alltjämt med framgång
fortsatt sin verksamhet som sånglärarinna.
Då hennes stora förmåga som sådan dock
tydligtvis kräfde ett större verksamhetsfält än
en liten landsortsstad kunde erbjuda, beslöto
de bägge makarne sig slutligen för en bosätt-
ning i Stockholm. Och här samlade sig genast
kring den utmärkte lärarinnan en liten skara
tacksamma och beundrande lärjungar.
Högst få undervisare i den ädla sångkonsten
torde i den grad som fru Holmboe-Schenström
förmå tillvinna sig sina elevers aktning oeh
hängifvenhet, ej blott emedan hon har ett all-
deles särskildt sätt att med oändligt tålamod
och väl afpassad hjälp kunna likasom »locka»
fram tonen äfven hos de mest försagda och
»omöjliga» subjekt, utan äfven emedan hennes
personliga älskvärdhet och hennes pålitliga ka-
raktär ovillkorligen måste intaga alla, som komma
i beröring med henne.
Den var dock ej blott af betydelse för sån-
gens idkare och vänner, denna major Schen-
ströms och hans älskvärda frus flyttning till
hufvudstaden, utan denna högtaktade familj har
äfven gjort en ganska märklig insats i vårt
sällskapslif.
De reformer inom denna sfär, hvilka major
Schenström offentligt i tal oeh skrift föreslagit,
har han praktiskt tillämpat i sitt hem, liäruti
på bästa sätt understödd af sin hustru, som
af uppriktigaste hjärta deltager i sin mans alla
sträfvanden. Till dessa hör också, som bekant,
den nu ganska vidt förgrenade sammanslutning
bland vår skolungdom, som gjort sig känd un-
der föreningsnamnet »Sveriges framtid».
De som haft den förmånen att deltaga i de
trefliga onsdagsmottagningarna hos major Schen-
ströms i deras lilla komfortabla våning vid
Blasieholmstorg, där — efter ett par förtju-
sande timmar tillbragta under sång, deklama-
tion och diskussion — man bjöds på en af
dessa enkla — men i all sin enkelhet välsma-
kande och rikligt tillfredsställande — supéer,
som major Schenström försöker att få i gång
här i landet, i stället för detta öfverdåd i mat
och dryck, som hos oss nästan förstört all
verklig oeh sann sällskapsnjutning och säll-
skapsglädje, — de erinra sig utan tvifvel dessa
timmar såsom några af de rikaste och ange-
nämaste stunder i deras lif. De torde också
instämma med författaren, då han slutar denna
lilla uppsats med det påståendet, att fru Holm-
boe Schenström såsom maka, moder och vär-
dinna är ej mindre värd vårt erkännande än
såsom konstnärinna och sånglärarinna.
Clamo.
–– 4,––
Nu skola vi resa till en
stjärna i det blå...
ir«i®
mmu skola vi resa till en stjärna i det blå,
’ ® där vilja vi bygga oss en hydda.
Men säg, du min kära, när vi den stjärnan nå,
och såg, du min kära, hur vi den hyddan få,
som månde oss hägna och skydda?
Ej fågelens vinge så högt i rymden bär
att ända upp till stjärnan han hinner,
men om du endast vet, att du håller mig kår,
så vet Jag förvisso att vi snart äro där,
fast stjärnan så fjärran oss brinner.
Omkring oss rufvar mörker och dimmornas ßor
sveper kallt öfver nejderna de vida,
och sval var den vind, som i gröna löfven for,
thy flykta vi ditåt, dår töcknet ej bor.
Jag sluter dig tätt till min sida.
På stjärnan i fjärran skall det alltid vara vår,
och där skola fåglarna svinga,
och bäckar skola spela i skogens gömda snår,
där vågen till vår hydda emellan blomster går
och klockor för vindarne klinga.
Och vaggande vågor skola glittrande slå
mot strändernas skimrande grönska.
Öfver speglande djupen vi glida — vi två —
vi äga hvarandra, ej sörja vi då:
vi äga ju allt hvad vi önska.
Nu skola vi resa till en stjärna i det blå,
där vilja vi bygga oss en hydda.
Var viss, du min kära, att vi den stjärnan nå,
var viss, du min kära, att vi den hyddan få,
som månde oss hägna och skydda.
Jeremias i Tröstlösa.
–––––*–––––
^Fru Cöataincts penséer.
» jV å, där är du! Jag har väntat på dig
■f en stund härinne för att få säga dig
god dag.»
»Tack, syster Malvina! Var det ingenting
annat ?»
»Jo-o, mina penséer, som din hushåller-
ska tror att du förvarat.»
»Dina — hvad för slag — penséer! — Nå,
de där tillkonstlade — konstgjorda kallas
de väl? Jag trodde ett ögonblick, att du
lämnat mig några af dina tanlcar i förvar.
Roligt att se dig alla fall, fastän du to-
tat till dig i så kallad sorgdräkt i anled-
ning af ett dödsfall, som skänkte efterlängtad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
