Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 11 september 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 291
frid för den hädangångna och lättnad i sorg
och bekymmer för hans närmaste.»
»Kära dn, börja nu ej igen med det där!
Jag medger gärna, att den ohyggliga dräk-
ten kunde afskafïas, och hade vi i år bott
på vårt gamla anspråkslösa sommarställe
hland idel småfolk, skulle jag riskerat hvad
som kunnat följa af förtal och gått i mina
ljusa sommardräkter. Men du kan ej före-
ställa dig hur det är på Solnäs. Villa vid
villa, veranda intill veranda i två långa ra-
der, och där sitta vi damer, likt svalor på
ett par telegraftrådar, och där är det, min-
sann, ej fråga om småfolk. Det du sagt
låg mig emellertid på nerverna, så mycket
mera som jag omöjligt kunde få i ordning
våra sorgkläder på mindre en än vecka, och
så låtsade jag tills vidare ej om dödsfallet,
men då öfverstinnan följande dag bjöd på
förmiddagsté, passade jag på och framställde
frågan om sorgdräkten.»
»Verkligen!»
»Ja, naturligtvis försiktigt, halft på skämt
och som en af min bror professorns kuri-
ösa idéer.»
»Tjänare! Nå, vidare?»
»Jo, generalskan — du vet — tilltalades
af dina tankar, ty hon anmärkte träffande,
att sedan ifrågavarande dräkt blifvit ett
slags uniform för sorgen, var den vulgär.
Men öfverstinnan, majorskan, prostinnan
och kaptenskan höllo styft på det vörnads-
värda i denna sed. Däremot slöto sig pro-
fessorskan, doktorinnan, rådmanskan, rek-
torskan och borgmästarinnan till general-
skans åsikt, och så föreslog lektorskan —
icke jag förstås, utan Fanny Heilert — att
biskopinnan skulle tagas till skiljedomarinna
och så —»
»Nej, nej, håll ett ögonblick! Brukade
ni också alla de där titlarne under edert
ordskifte?»
»Naturligtvis titulera vi hvarandra, när vi
ej äro du, förstås.»
»Onaturligtvis, borde detta väl snarare
heta, ty den titel, som medföljer en tjänst,
ett kall eller yrke, tillkommer blott dess
utöfvare, och det är otillbörligt att i förvri-
den form transportera en titel på obehörig
person.»
»Obehörig! Man och hustru äro ett, skulle
jag tro; hvad som är mannens, det är äf-
ven hustruns och vice versa.» Fru Malvina
började bli varm.
»Hm. — Vi ha i vårt språk en heder-
värd kvinnlig titel, som skulle i sin äldsta
form komma att blifva jordgubbe, ifall
den tillädes den äkta mannen till en så-
lunda betitlad fru. Och toge vi samma
titel i dess nyare form samt gjorde den
till maskulinum, blefve det ju barnf ...»
»Nu ha vi professor Egen igen med sina
orimligheter!» afbröt hans syster häftigt.
»För min del undanber jag mig att bli niad
af någon ! »
»Jag kan just tänka mig edra ordskiften,»
sade professorn torrt. »Fru generalska! Of-
verstinnan, majorskan, prostinnan och kap-
tenskan samt till en del äfven biskopinnan
äro ej af generalskans åsikt, men som gene-
ralskan nog hört, höra biskopinnan —det är
du som talar, Malvina •—• professorskan, dok-
torinnan,rådmanskan, rektorskan — ja, gene-
ralskan kan gärna räkna borgmästarinnan
och lektorskan med—till generalskans parti. »
»Det låter verkligen något löjligt,» med-
gaf fru Malvina motvilligt, »men att kalla
en dam, och därtill en fru, helt enkelt ni
låter så platt.»
»I gamla dagar,» fortfor han, »sade man
till exempel : fru Agnes, fru Ebba, fru Mar-
greta. Man ansåg visst då, att då man
gifver en människa ett namn, så är det
för att det skall användas. I vår farmors
psalmbok står följande inskrift: »Johanna
Eriksdotter är mitt namn, mig till heder
och ingen skam; det är mig i dopet gifvet
och i lifsens bok inskrifvet. » En vanlig in-
skrift på hennes tid och — -— —»
»Nej, herr Svante, låt mig nu också få
säga ett ord! Skola våra titlar på det
viset bortläggas, så böra vi börja med gref-
vinnor och friherrinnor. —»
»Där smet syster, som vanligt, in på en
sidoväg, som för bort från saken! De titlar
du där nämnde, härledas ju ej från någon
syssla eller yrke och falla sålunda utom om-
rådet för detta meningsskifte. Men säg nu
själf om det icke låter båda vackrare och mera
aktningsfullt att begagna en sådan tilltals-
form som fru Maria och fru Sigrid än att
säga löjtnantska och ryttmästerska eller
ryttmästarinna?»
»Förlåt, min lärde bror! De der titlarne
existera ej, » skrattade fru Malvina öfverläg-
set.
»Icke? Men det är ju höjden af inkon-
sekvens ! Hvarför i all världen skall icke
desse mäns yrke och grad, så att säga, få
färga från sig på deras fruar, när andra
mäns tjänste- och yrkestitlar ha denna för-
mån? Jag tycker mig dock någonstädes ha
påträffat människor med så smidiga tungor,
att de förmått uttala ordet öfverstelöjtnant-
skan minst fyra gånger i minuten.»
»Kanske, men ryttmästerska ha vi —»
»Kanske med siarevishet sparat, tills ni
därmed kunna hedra en fru, som vunnit
första priset i kappridning på velociped.
Jag vill då i rättvisans namn hoppas, att
nämnda titel får färga från sig på hennes
man, så han blir ryttmästare, utan regemen-
te naturligtvis.»
Fru Malvina bief nervös och reste sig upp.
»Förlåt, att jag uppehåller dig! Det var i
anledning af dina artificiella penséer.»
Hon fann det förståndigast att ej låtsa
om den sarkastiska dubbelmeningen. »Ja,
mina hattblommor, » sade hon likgiltigt.
»Men det var för väl att du kom att nämna
velociped! Jag måste lofva Berner att in-
hämta din mening om denna sport, innan
han köper någon cyckel till vår Agda.»
»Skall hon nu också, liksom eder kapp-
körande Olof, kafva omkring och beundras
som ett slags mellanting emellan en gro-
da och en apa? —- Ja så, damer bruka
ej ligga så där framstupa öfver cyckeln.
Andå en tröst, eller rättare en förlust för
oss läkare! Nå, tänker svåger Berner, att
Agda skall använda cyckeln för något gag-
neligt ändamål? Uträtta ärender i pigans
ställe?»
»Ah, Svante då!»
»Nå, ut och njuta af naturen då?»
»Förlåt! Men denna fråga röjer din full-
ständiga okunnighet i cyckelsporten. Upp-
märksamheten, blicken, tankarne måste full-
ständigt koncentreras på cyckeln och vägen.
Den starka farten — —»
»Ar allt. Glädjen och nyttan af att fritt
kunna förflytta sig till den ort eller till de
människor man vill se, det är ingenting,
Den stora fröjd och gagn, som några timmars
eller dagars stilla umgänge med naturen
medför, är mindre än intet; möjligheten
för ynglingar och flickor — ja, äfven för äldre
— att på sådana färder göra oss bekanta
med vår landtallmoges lefnads- och tänke-
sätt har ej den ringaste betydelse för per-
soner af din sons och dina egna artificiella
pens — tankar vill jag knappt kalla det!
På gator, torg och landsvägar rulla hela
svärmar af dessa nya upplagor af Ixion
på hjulet omkring, som om de förföljdes
af furier, och de flesta af dem hafva ej
annat mål än barnen, som högt haspla upp
en läxa för att visa att de kunna den. Det
är plågsamt att se, det ej ni kvinnor göra
något för att bringa cykeln till verklig he-
der, utan snarare deltaga i — farten på
fåfängans landsväg.»
Man kan förlora tålamodet med en bror
för mindre än så. Malvina var rent utom sig.
»Agda skall ha en cykel och deltaga i täf-
lingen ! Adjö ! » Och hon skred, med den vär-
dighet som sorgdräkten kräfde, ut ur rum-
met.
»Se så, glömde jag nu icke igen mina
dyrbara penséer hos den odrägliga människan.
Så får jag gå dit igen nästa gång jag kom-
mer till staden ; men » — tilläde hon halfhögt
och med stor energi — »den som då ej in-
låter sig i samtal med professor Egen, det
blir allt lektorskan Berner!» Aue.
–––-*–––-
X klädpenning/rågan”.
XXII.
Fastän det redan en gång lämnats mig tillfälle
att i Iduns spalter yttra mig i »klädpenningfrå-
gan», skulle jag vara tacksam för att få säga
ännu några ord i samma sak. Denna gång för
att bemöta »en arbetarhustrus» intresseväckande
inlägg.
Hennes anspråkslöshet att tro sig fylla en
ringare plats i samhället än en kvinna ur »den
högre samhällsklassen» skulle jag gärna vilja
beröra, men vågar ej göra det här af fruktan för
att då komma på sidan om den sak, som nu
skulle diskuteras. Men hennes påstående, att hon
väl både kunde och borde nöja sig med mycket
mindre summor till kläder än hvad den sistnämn-
da kan, är det jag här ville söka vederlägga,
liksom jag också gärna skulle vilja bortblåsa den
skymt af misstro, som hon synes hysa till san-
ningsenligheten hos de många erfarna kvinnor,
som skrifvit i »klädpenningfrågan». Jag ber då
få påpeka, att vi, som med anspråk på trovär-
dighet säga oss få, i genomskärning, 150 à 160
kronor att räcka till våra garderobsartiklar, med-
gifva, att det då gäller att vara mycket förstån-
dig vid inköpen och ej mindre aktsam i begag-
nandet.
. Förstånd vid inköpen använder säkert också
hvarje klok arbetarhustru, men till följd af de
sysslor hon har att bestyra, kan hon ej vara
lika aktsam om sina kläder som de, hvilkas ar-
bete är af annan natur. Den, som arbetar vid
skrifbordet, med pänseln eller med nålen, eller
har till uppgift att öfvervaka ett hems skötsel
eller barns och ungdoms uppfostran m. m. så-
dant, sliter gifvet mindre kläder än den, som
går i kroppsarbete, och därför kunna de förra
kläda sig, om ni så vill säga, finare för samma
summa som den ni måste använda till edra
enklare kläder, hvilka, som visats, äro utsatta för
hastigare förbrukning.
En tjänarinna, med hvilken en arbetarhustru
väl i klädpenningfrågor är likställd, använder
nog ofta i det närmaste lika stor summa till sina
. kläder som matmodern får använda till sina, och
ändock äro deras garderober af mycket olika be-
skaffenhet.
Ofvannämnda förhållande är min erfarenhet.
Och af den erfarenheten är det som jag här dra-
ger mina slutsatser för er räkning. Det nu sag-
da kan väl i någon mån få gälla som bevis för
trovärdigheten af våra uppgifter och som tröst
för eder, då ni oroas öfver att edra kläder kosta
eder mer än skäligt är. Men öfver 150 kr., ja, ej
ens upp till den summan behöfver ni komma.
Att ni redan i år gifvit ut 63 kr. 85 öre är ej
så oroande soto, ni tyckes tro. Flere af de per-
sedlar ni därför skaffat eder räcka mer än för
detta året, och då ni i år skaffat eder så myc
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
