Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 11 september 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I D U N 1896
ÇSo
Xrfo b
®tJP
^3 QaÇû
<*“*> t~"02
S:p
x&*
®p.
296
VI.
»Det är tid att vi ge oss af nu, Han,
om vi skola hinna med spårvagnen.»
»Följer du med? Det var snällt af dig.
Men det är ju så svårt väder —• vill du
verkligen göra det?»
»Inte betyder vädret någonting —■ —»
svarar hon, men tystnar plötsligt, som om
hon velat säga något mer–––– hon säger
icke nu som förr allt hvad hon tänker och
känner.
Han förstår henne och svarar henne blott:
»Nå, det är bra! Men då vill jag först
säga dig farväl här.»
Hur varm hans kyss än är, känna de
dock båda med smärtsam visshet, att det
kommit något främmande mellan dem —
att de icke mer äro ett med hvarandra i
känslor och tankar.–––––––
Det är oväder. Regnet faller i strömmar
ned på paraplyerna, som de knappt kunna
hålla uppspända i den häftiga stormen.
Plötsligt kommer hon att tänka på några
ord i en sång af Brahms : » Scheide mit
Regen und scheide mit Wind, schnell wie
wir früher vereiniget sind», och den kvällen
då hon sist sjöng den sången står med
pinsam tydlighet för hennes minne — den
dagen —- just den dagen var det han hade
— ! »Scheide mit Regen und scheide mit
Wind !» —–––– O ! Gud ! hvilken plåga
Hon kan icke bli kvitt de orden, ständigt
locka de fram nya minnen för hennes själ
från den dagen och den kvällen! Några
tomma ord — de kunna väl ej ha så myc-
ket att betyda. — — »Scheide mit Re-
gen und scheide —––––»ljuder det med
irriterande envishet för hennes öron. Nu
kommer hon äfven i håg, att han ej svara-
de något, då hon uttryckte sin glädje öfver
att ingen visste hvar de voro — nu förstår
hon, hvarför han icke gjort det.
»Se, där är ändtligen en spårvagn! —
Passa på nu och stig fort in!»
Spårvagnen är alldeles fullsatt. Männi-
skorna sitta tätt sammanpackade, och under
det lifliga samtalet om allehanda hvardag-
liga saker ljuda gamla utnötta fraser, som
alltid ligga till hands att taga fram vid
behof, alldeles som lösslantar.
Att Han var glad, det förstod hon af
hans ifver att så snart som möjligt komma
i väg, sedan hon sagt honom, att tiden var
inne, af den nervösa brådskan, då han kläd-
de sig och stängde igen dörren, af hans
otålighet då de väntade på spårvagnen. Hon
ser det nu på det oroliga uttrycket i hans
blick, på den brådskande ifver, som trots
hans försök att behärska sig så tydligt
framträder, då han köper biljetten och skyn-
dar ut på perrongen. Det är nagot i hela
hans väsen, som är främmande för henne
— hon är visserligen hos honom, men de
äro icke mer ett som förr.
Ändtligen kommer tåget. Han kysser
henne ännu en gång. »Jag kommer snart
igen! Farväl.» Och han skyndar in i kupén.
Hon ser med hvilket välbehag han gör det
bekvämt för sig därinne, och hon tvingar
sig att med ett leende besvara hans afskeds-
hälsningar.
Nu ljuder afgångssignalen — tåget ilar
bort. — »Farväl––––farväl!–––––-»
Yildt tjutande sveper vinden fram öfver
perrongen, som nu blifvit öde och tom.
Smattrande strömmar regnet ned på sink-
taket.
Hon går ut genom den folktomma Vesti-
bülen och stannar på den höga trappans
öfversta steg.
Framför henne ligger staden — en oänd-
lig massa hus i mörka, tysta rader — allt
är genomblött af regnet–––-sa gratt och
dystert i den mörknande kvällen, och de
våta trottoarerna ligga som blanka ränder
i det blekgula, matta skenet från gaslågorna,
som fladdra vid hvarje vindstöt. Midt fram-
för henne ligger stationsplanen, full med
glimmande vattenpussar–––– och därofvan
de gråsvarta, jagande molnen.
En känsla af öfvergifvenhet smyger sig
öfver henne och kommer henne att rysa. Hon
går ned för trappan och ut på planen. Här
griper henne vinden med sin starka hand
— mäktig och obeveklig som ödet drifver
han henne framåt — framåt i det oänd-
liga grå . . .
–––– *––––
Innehållsförteckning.
Vilhelmina Holmboe-Schenström; af Clamo. (Med por-
trätt) — Nu skall vi resa till en stjärna i det blå; af Je-
remias i Tröstlösa. — Frn Malvinas penséer; af Ave. — I
»klädpenningfrågan®. - Senhöst; af Lennart Hennings. -
På rundresa; af Georg Nordensvan. 4. — Att sätta bo; al
A s (Forts, och slut). — Ur notisboken. — Teater
och"musik — Förbi! Från holländskan för fdnn af Ät
Sch-y. (Forts, och slut). - Tidsfördrif.
llSifärårij.
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Jag fått min plats, så stolt, på höj-
den,
Där är mitt fäste och min borg;
Mitt värf är att förkunna fröjden,
Men lika ofta äfven sorg.
Min höga plats ej afund väcker —
Jag själf ej dit har bringet mig —
Jag mången med min röst förskräc-
ker,
När som den blir för jämmerlig.
Min kalla tunga då förkunnar,
Att det för mången är för hett,
Jag ro och hvila då ej unnar,
Men kan förstöra sans och vett,
Och hvad jag heter är ej svårt att
veta,
I mina »elfva» kan man det utleta.
Först ha vi underjordisk plats, ej
alls behaglig,
Och hvad den bjuder luktorganet
på.
Därnäst en fisk — för »bordet» rätt
antaglig
Och smaklig .äfven, om man den
kan få.
Nämn namn på desertör — fångvak-
tare tillika —
Som själf sin flykt förråder med en
smäll.
En läckerhet, som passar bäst för
rika
Och som i festligt lag serveras mån-
gen kväll.
Så åter en dessert, den finaste bland
fina,
Som nog kan styras ut med konst
och smak.
Och så ett föremål, som vi ibland
se skina
Uppå vårt allra, allra största tak.
Hur nämndes fordom knektens huf-
vudbonad?
Och hur en krigsman höfves hålla
sig?
Hvarthän den reste, som ej blef för-
skonad
För plåga och för värk så grufvelig?
Ett smädenamn man brännvinet har
gifvit,
När det sitt gradetal ej styrkakan.
Till sist ett föremål, i silfver drif-
vet,
I regel kärt för kvinna som för man.
Charad.
I teten för ett kompani
Mitt första genom världen drifver,
Men utaf dumbom som geni
Det själf dock exerceradt blifver
Och stickes uti ledet upp
Med kreti — pleti af sin trupp.
Mitt andra är ett namn, hvars klang
Ännu ger eko öfver länder.
För den det bar i luften sprang
Så mången man, och än det hän-
der,
Att den idé han offrat åt,
Med hoppfull ifver förs framåt.
Nu kommer hvad ej en bland sex
Med jämnmod vill alltjämt försaka,
Mitt tredge, som kan bli »till kex»
Emellan maken och hans maka,
Om hon tar konsten allt för lätt
Och ej studerar »Hagdahl» rätt.
Mitt liela är en liten vrå,
Med stadsrätt, yrken hvarjehanda,
Den ligger — kan man väl för-
stå —•
Emellan Ystad—Haparanda.
Bokstafsgäta.
Ofvanstående trettiosex bokstäfver skola ordnas så, att såväl den
vågräta som de fem lodräta raderna bilda namn (fem fruntimmers- och
ett mansnamn). ^ ^
Och finna vi den routen lång,
Så åk på järnväg — för en gång.
8. L.
Kvadratgäta.
a a 0 ä
ä i i i
i r s s
t t t t
Calle C.
Ordkedja.
a, a, e, i, 1, 1, r, s.
Rätt ordnade, bilda ofvanstående
bokstäfver en ked af 5 namn med
4 bokstäfver i hvarje.
Pirfvel.
Lösningar.
Kapselgåtan: Ural, Hör, Troja, Turn, Åre,
Bie, Altmark, Lima, Etienne, Gent, Jura,
Medien, Nora, Storvik, Vännäs, Honduras,
Prag, Elsa, Teresa, Eton, Ystad, Stade, Ala,
Mont rosa, Trosa, Die, Api, Rhon, Lynn,
Isle de France, Kullen, Var, Ostafrika, An-
halt, Bar, Barka, Kap, Lena, Knäred, Kur,
Tidö, Betel, Komo, Newa, 111, Palermo,
Lille! Ungern, Riva, Wolga, Kars, Jena, Ta-
jo, Persien, Genua, Kongo.
Charaden: Nejliksolja.
Stafvelsegåtan: Johan Ludvig Runeberg.
1) Julkvällen, 2) Domnarfvet, 3) Böhmer-
wald, 41 Tavastland, 5) Lewenhaupt, 6) Gam-
melstad, 7) Bramaputra, 8) Holmsveden, 9)
Tananarivo, 10) båtbyggeri, 11) Spjutsbygd,
12) Erzgebirge, 13) Jungfrulin, 14) Witten-
berg. 15) Sandefjord, 16) Sydbrabant, 17) Sve-
denborg, 18) Gripenberg, 19) Grislehamn.
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO
Redan i88S intygade prof. Job. Lang i Lund, att
Hultmans Cacao var fullt lika med van Hontens
Cacao. Hultmans Cacao kan säledes varmt re-
kommenderas tillhvarje huvnio der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
