Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 18 september 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298 IDUN 16«
Ett bo är godt,
Fast det är litet;
Hvar man är herre hemma;
Fast tvänne getter endast
Och halmtäckt sal man äger,
Det bättre är än tigga.
Ha/vamal.
År 1873 började den kvinnliga kursen sommar-
månaderna maj, juni och juli, och sedan sko-
lans början t. o. m. detta år har den varit
besökt af 2066 elever, däraf 858 flickor. Folk-
högskolan inskränker dock icke endast sin verk-
samhet till sina elever. Universitetsutvidgnin-
gen tillämpades i vårt land först på Hvilan
1893, 24—29 juli, och tanken att för skolans
elever eller en större allmänhet akademiska
lärare och andra därtill kompetenta måtte hålla
enskilda föredrag eller föredragsserier hade
redan under skolans första 25 år varit så för-
verkligad, att lärare från Lunds universitet
och Alnarps landtbruksinstitut där hade hållit
216 sådana föredrag och andra personer 345,
alla utan ersättning. Af dessa 561 föredrag
hade 347 haft åhörareskaror, uppgående till
flere hundra personer.
$ *
#
En af skolans forne lärare, d:r A. U. Bååth,
har i sin dikt »Hvilan» (krog och folkhög-
skola) skildrat, hur vinterkvällen lyktades i den
kvafva, rökuppfyllda kroglokalen och hur den
slutades i den ljusa, luftiga skolsalen. Han
säger:
»Du stanne en stund. Du stige som förr
att rasta ut inom stugudörr.
Här lyser det klart. Med friska tag
man lyktar en leende arbetsdag.
Här möter din blick friskkindad släkt
med öppna drag och med öga käckt.
Snart ljuder en visa, varm och fri,
och unga hjärtan jubla däri.»
I dessa ord har skalden gifvit oss resulta-
tet af det fem månaders långa arbetet under
nordens mörka vinterdagar, och öfverraskade,
nästan tvifiande på riktigheten af hans upp-
fattning, fråga vi, hur har detta tillgått?
Den svenska folkhögskolan kan lämna ge-
digna kunskaper, och dock är det icke hennes
närmaste uppgift att undervisa, utan att dana
karaktärer, och hon använder för den skull
ett sätt olikt andra skolors.
Svenskar, som besöka Askovs folkhögskola
i Danmark, kunna icke nog förvånas öfver den
stämning, som där breder sig öfverallt, men
om de i stället för att resa förbi skolorna i
sitt eget land äfven där ville sitta ner en
stund, skulle de finna samma stämning och
samma metod, ty äfven här äro föredragen di-
rekt ställda till åhörarne, och ämnet belyses
från så allmänt mänskliga synpunkter, att det
på någon punkt kan verka väckande på den
lyssnande, hvilken samhällsställning och hvilka
förutsättningar denne än har.
Men skolan stannar icke vid att väcka per-
sonen till lif, hon vill ock försöka dana ho-
nom, och hon gör det genom att gripa fast i
hjärtesträngarna och försöka att stämma dem
i den rätta tonen samt genom att nära och
uppfostra fantasien; och härtill begagnar hon
allt det bästa litteraturen äger, skaldens ska-
pelser och tonsättarens melodier. Tanken öf-
vas flitigt på våra folkhögskolor, icke minst
på Hvilan.
Men icke nog med detta. Folkhögskolan
vill hjälpa sina elever att bilda goda hem, och
den är själf det bästa. Familjförhållandena
där, husbondens och tjänarnas exempel stå som
de härligaste minnen för de unga, och de ha
sett dem på nära håll, ty föreståndaren, hans
familj och gäster ha lefvat ibland dem.
Man prisar detta i Danmark och vet icke
att detsamma sker i Sverige, längst dock kan-
ske genomfördt på Hvilan. Där, då middags-
klockan ljuder, samlas föreståndaren med sin
familj, lärare, elever och gäster i den stora,
smakfullt dekorerade matsalen. Där lä*er han
själf bordsbönen, och som husfader i det till
nära hundra personer uppgående hushållet ut-
delar han med hjälp af de vid hvarje bord sittande
värdarna eller värdinnorna den rikliga och väl-
smakande kosten. Och när måltiden är slut,
kanske dock först i kvällsstunden, samlas an-
tingen i det trefliga läsrummet eller under de
skuggiga lindarna på gården en skara unge
män eller unga kvinnor, sjungande och lyss-
nande till saga, dikt eller lefnadsskildringar
oeh föredrag.
Folkhögskolan är ett hem, och modersväl-
det är som i alla goda sådana det bästa; det
är det kugghjul, som drifver maskineriet, är
den kärlekens röda tråd, som löper igenom
det hela.
När d:r Holmström erbjöds .föreståndare-
platsen på ITvilan, var det icke mer än en
af hans fränder och vänner, som rådde honom
att mottaga den, och denna enda var Hedvig
G-ustafva Nordström, född på egendomen Öveds
kloster den 27 juli 1846. Föräldrarna voro
landtbruksinspektoren där, herr Anders Nord-
ström, och hans maka Christine Rosenqvist. I
detta musikaliska och på litterära intressen
rika hem uppväxte Hedvig med en stor syskon-
skara och under den ömmaste och utmärkta-
ste föräldravård. Sin första skolundervisning
fick hon i Helsingborg, där hon under tiden
bodde i sin frändes, P. Wieselgrens, hus, och
fastän Hedvig då ännu var ett barn, ha aldrig
de intryck hon där fick kunnat utplånas. Från
Helsingborg kom hon till Eggerska pensionen
i Lund, hvarest hon afslutade sina skolstudier
och sedan återvände till föräldrahemmet. Här
delades hennes tid mellan de yngre systrarnas
undervisning och hushållsbestyr. För dessa
arbeten glömde Hedvig dock ej sin egen ut-
veckling. Bland hennes älsklingsförfattare voro
Geijer och Fredrika Bremer, två personligheter
mäktiga nog att kunna hjälpa till att dana en
kvinna till det värf Hedvig Nordström var kal-
lad att utföra. Då hon rådde d:r Holmström
att antaga föreståndareskapet vid Hvilan, anade
hon icke, att hon med honom där skulle dela
arbetet. Det var ock nära tre år efter folkhög-
skolans invigning, som hon den 20 september
1871 blef hans maka.
Ett i allo lyckligare val kunde ingen af dem
göra. Med sin varma känsla, sitt lifliga och
glada lynne, sin fina musikaliska och litterära
bildning, sin goda smak och praktiska duglig-
het förmådde hon skapa det angenämaste hem-
lif. Och då därtill kommo gedigna kunskaper,
en öppen blick för samhällsutvecklingen och
ett lätt och behagligt sätt att uttrycka sig
muntligen och skriftligen, var hon den lämp-
ligaste att som föreståndarinna för den kvinn-
liga kursen undervisa och leda de unga. XJtom
allt detta har fru Holmström stor administrativ
duglighet och är kanske en af de utmärktaste
husmödrar i vårt land. Hennes undervisning
i skolan har varit i hälso- och hushållslära,
litteratur och tidtals musik, men dessutom
håller hon en mängd föredrag öfver sådana
ämnen, som närmast ha afseende på hemmet
och dess mångskiftande behof m. m. för kvin-
nan särskildt af intresse, samt berättar och
läser högt. Äfven för de unge männen har
hon då och då hållit föredrag rörande hemmet
och dess förhållanden samt haft uppläsning.
På folkhögskolan examineras aldrig, och det
kan därför ibland uppstå det spörsmålet, om
man blifvit förstådd och om arbetet burit
frukt. Vid ett stort nordiskt möte framställ-
de ock fru Holmström den frågan, om folk-
högskolan haft något inflytande på landthus-
hållningen. Svaret kom ej från manliga läp-
par med en lång utredning af frågan, utan
från blyga yngre och äldre husmödrar i ett
hviskande ja.
Det är så i det tysta, i handlingen folk-
högskolan skall bära sina frukter, och vid be-
sök ute på landet hos forna elever, som byggt
hjonelag, har fru Holmström sett välsignelsen
af sin verksamhet, välsignelse som gladt hen-
nes modershjärta, ty mor är hon icke endast
för de egna barnen, som med vördnad och in-
nerlig tacksamhet se upp till henne, utan oek
för den ungdom, som samlas i skolsalen, en
ärlig mor, som utan tvekan säger ut sin me-
ning, och hvars ord kunna omskapande gripa
in i ett människohjärta, ty bakom dem står
en personlighet. En sådan, hvilken för lifvets
stora uppgift glömmer sitt eget lilla jag, och
därför äfven, när krafterna svikta, får nåd att
hålla ut.
Folkhögskolans flickor äro öfverallt vana att
i nöd och lust väDda sig till »frun» och be-
gära råd, men få fruar äro i husets ekonomi
så förfarna som Hedvig Holmström. I långa
år har hon med sällspord noggrannhet och öf-
versiktlighet fört räkenskaperna, och det an-
tingen hushållet inskränkt sig till familjen eller
som nu antagit jättedimensioner. Hon kan
därför icke allenast ge de bästa råd, utan kan
ock genast upptäcka ett öfverflöd och göra in-
besparingen på rätta stället. Detta förlänar
henne ett lugn, som eljes vore oförklarligt.
Ar 1890 samlades i slutet af augusti på Hvi-
lan nordens folkhögskollärare och vänner till ett
stort möte. Trehundrafjorton personer intogo där
dagligen sina måtider. Anordningarna på alla om-
råden voro utmärkta, öfverallt gjorda med beräk-
ning och med smak, »sådan som,» sade mig en
danska,»endast den svenska kvinnan kanutveckla.»
Värdinnan var ständigt närvarande i föredrags-
salen och visade under sällskapsstunderna hvarje
gäst ett intresse och en uppmärksamhet, som
vore hon eller han den ende.
Mötet slutade med ett festligt samkväm och
sedan herrarne hållit en mängd utmärkta tal
på vers och prosa, tackade fru Holmström
norrmän och finnar och danskar, för att de
kommit, och uttalade på samma gång ett tack
för hvad de olika landen gifvit till hennes
egen utveckling. I den stora salen var så tyst,
att en myggas surr kunnat höras, och ännu
efter sex år ser jag den blida, själfulla kvin-
nan och hör hennes tal, en dikt i obunden
form, harmoniskt ljuda i mina öron. Det var
en Hvilans högtidsdag.
Nu om söndag den 20 dennes firas där en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
