Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 18 september 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 299
annan, då fru Holmströms döttrar på den äl-
skade moderns hjässa få fästa silfverbrudens
krona. 1 sådana stunder träder icke främlin-
gen öfver det gästfria hemmets tröskel, men
då gro de kora, då knytas fastare de band,
som skola blifva kommande släkten till väl-
signelse.
Amanda Leffler.
Då gick jag närmare. Jag fann,
hvad ej jag drömt att finna:
Den tid som ej gjort mig till man,
gjort dig till mogen kvinna.
Albert Eriksson.
En omhuldad klenod.
Ett flickporträtt
yY*är jag for hemifrån i fjol,
’ jag säg dig blek och mager
och långbent i din korta kjol,
och blott din blick var fager.
Den tindrade, den lyste blå,
och i dess djup stod skrifvet:
Du Gud, hvad det är skönt ändå,
det morgonfriska lifvet!
Till evigt kvinnligt fanns ej än
hos dig en gryning vaken,
men väl en öfverlefva, sen
den tid då man gick naken.
Den lek vi lekt i sol och snö
var munter barnlek bara.
När sist jag kom och tog adjö,
du neg och lät mig fara. —
Jag kom igen, jag fann dig kvar,
men ej densamma var du.
Fast tiden ilat lätt och snar,
en annan prägel bar du.
Den bruna locken, som spreds ut
för vinden förr i tiden,
den låg nu i en grekisk knut
i nacken vackert vriden.
Och midjan, som du fordom gett
en obekymrad lutning,
hölls nu med tillhjälp af korsett
i rak och spänstig gjutning.
Det lag en stämning öfver dig
af ljusa junidagar,
då det är sol på väg och stig
och blom i alla hagar.
Du fått en trollmakt, hvilken sög
mitt blod ur hjärtedjupen
och dref upp pulsen feberhög
och sammansnörde strupen.
Jag var beredd på spratt och gräl,
men som i farans närhet
förvirrad bäfvade min själ
inför din anblicks skärhet.
Af snärtan ifrån forna dar
i ystert korta kjolar
blott blicken än densamma var
ur samma ögonsolar.
Den tindrade, den lyste blå,
och i dess djup stod skrifvet:
Det är ju jag frän topp till tå,
gå mig blott in på lifvet!
» I nte för att de där spännena just äro
P vidare vackra,» sade farbror godmo-
digt och tittade i sin brorsdotters schatull
med alla dess härligheter.
»De där!» utbrast Ellen, »mina yppersta
klenoder, mina ögonstenar!»
»Ja, det är ju eget. Nå, intet ondt i det.
Värre är att gömma rent af farliga kleno-
der och göra dem till sina ögonstenar.»
»Hvad menar farbror? Har jag några
sådana?»
»Ahja, nog skulle jag kunna nämna en,
som du är fasligt rädd om.»
»Och det är?»
»Ditt stygga lynne.»
Ellen slog ihop händerna.
»Du milde — jag som är så . . .»
»Snäll och präktig, ja! Medges, min un-
ge, i det stora hela sedt. Men af din om-
huldade klenod vill du ändå inte släppa
bort så mycket som en enda liten flisa.»
»Farbror torde förklara sig något närmare, »
uppmanade Ellen och såg ut som en djupt
sårad kvinna med ädelt öfverseende i för-
väg.
»Du minns,» sade farbror, »att din yngre
bror för en tid sedan ställde till spektakel
och af pappa och mamma fick vederbörlig
näpst, så att därmed borde historien varit
all. Men det behagade inte lilla hennes
onådiga nåd fröken Ellen, utan du skulle
också skipa rättvisa, förstås. Mamma bad
dig låta bli att röra i saken vidare, då det
kunde bli sju resor värre. Det insåg du
nog också, Ellen, neka inte ! Men — nehej !
Du skulle nödvändigt på den syndaren, och
du motiverade det med din alldeles obe-
gripligt storartade rättskänsla — se, den
måste ha sitt kraf, om också allt redan var
försonadt! Men hade du varit sanningsen-
lig, skulle du nödgats erkänna: jag är vid
dåligt lynne, som måste ha en afledare,
och hellre än att jag afstår från en stunds
uppkryande gräl, då jag får riktigt ladda
ur mig, må det gå hur som helst! Jag ger
inte efter en tum på mitt onda sinne —
och jag har skenet af rätt på min sida.»
»Ah, det är gement, tror farbror, att jag
räknar ut det så där punkt för punkt?»
»Nej, inte precis. Men om du ransakade
ditt sinne efteråt, skulle du finna, att på
botten ändå legat en sådan tankegång, fast
du ej gjort dig reda för dess detaljer.»
»Har farbror något mera i klenodväg att
ta fram?» frågade Ellen surmulet.
»Det kan du lita på,» log den gamle
herrn som en vänlig spjufver. »Du måste
medge, att din äldre syster och du icke dra
jämnt, fastän hon är lugnare och mera ef-
tergifven ...»
»Vi måtte väl vara så goda vänner . ..!»
»Ja bevars, i själ och hjärta hålla ni af
hvarandra, men du är just inte skonsam
mot henne i hvardagslifvets småfuttiga
frågor. Det är mest i sådana folk törnar
ihop med hvarandra. — Du minns balen hos
grosshandlare X?»
»Ja, och i synnerhet det trefliga förspe-
let härhemma, då syster Adèle med sitt
orättvisa gnat retade upp mig så förfärligt. »
»Sant. Du blef verkligen öfver all måtta
uppretad. Sedan sökte Adèle så godt hon
kunde ställa allt till rätta, ty hon hör till
de försonliga. Nå, det hängde på ett ord
från dig, ett enda vänligt ord, som icke
bort kosta dig den minsta ansträngning,
helst det gällde en syster. Jag glömmer
inte, hur din mamma och syster stodo fram-
för dig med en bön i blicken, ängsligt bi-
dande. Du visste, att Adèles hela nöje för
kvällen hängde på detta enda förlåtande ord.
Du visste, att du själf inte sedermera skulle
ha något nöje vid tanken på din egen hård-
het. Men nu missbrukade du som en äkta
despot din maktställning, och ditt resonne-
mang var det: — nej, jag behöfver inte ge
efter, det var hon, som började — hellre får
hela nöjet gå förloradt för oss båda, än jag
släpper efter något af min älskade klenod,
det onda lynnet ! — Hade du roligt den där
aftonen, Ellen?»
»Neej,» medgaf Ellen och hängde hufvu-
det. »Men sedan blef allt godt igen.»
»Jaha,» skrattade farbrodern, »och det
var mest Adèles förtjänst; din rara klenod
behöll du allt i osplittradt skick.»
»Men hvarför skall man ge efter, då man
har rätt?» utbrast den unga damen otåligt.
»Jo, därför att det är klokt, då det är
fråga om obetydligheter, där genom en ef-
tergift ingenting kommer på spel. Folk en-
visas så vettvilligt att i en eftergift se en för-
ödmjukelse. Tosingar! Det är bara den
elemenskade egenkärleken, som stretar emot.
Men,» fortsatte farbror med ett litet knip-
slugt leende, »vore man egenkär på det
riktiga viset, skulle man i stället bereda
sig en hel liten triumf genom gentilt, ädel-
modigt öfverseende. Då blir den felaktiga
kväst, när han finner sin öfverman i mora-
liskt hänseende, och man får godtgörelse
mer än man drömt om. Inte må du tro,
att du med gräl och rättshafveri trumfar in
en ny, ödmjuk öfvertygelse hos din mot-
ståndare. »
»Men man bör vara principfast.»
»Alldeles ja, i meningen oresonlig och att
störta allt på näsan ! Hur har du inte ställt
till med din fästman t. ei.?»
»Hvad säger farbror?» utropade Ellen,
alldeles förfärad.
»Häromdagen var han totalt förbi af öf-
veransträngning i tjänsten. Det gick inte
att spela kavaljer, han orkade inte, han or-
kade inte ens förklara sig och ursäkta sig
— men jag vet, hur det var fatt med ho-
nom, jag. Nå, inte bekvämade du dig att
ta närmare reda på förhållandet, utan han
fick gå sin väg, följd af din förkrossande
onåd. Så kom han nästa dag, uthvilad,
glad och älskvärd, och hade teaterbiljetter
med sig. Men se då skulle syndaren straf-
fas. Af idel principfasthet fick du hufvud-
värk och beslöt — beslöt, högviktig som ett
lagstiftande parlament, att du skulle stanna
hemma — gör det samma, hur tråkigt du
ställde till för både honom och dig själf.
Naturligtvis gafs ingen apell från ett sådant
beslut, det hade ju varit ett rent heders-
brott att vika ett fjät från sin bestämda
föresats. Du måste ju själf offra dig för
din stora principfasthet, håhå-jaja! Ja Klas
gick ledsen sin väg, och där satt du med
den bittert läskande njutningen att ha din
rara klenod i orubbadt skick, tänk så tref-
ligt du hade!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
