Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 25 september 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896
IDUN
Vill fullt du lefva af hvad lifvet gaf, Framför ditt hjärtas dörr, som för en graf,
Af ljus och natt, af sötma och af sälta, Lät tystnaden sin sten för alltid välta!
Ellen Lundberg.
med några korta data ur min lefnad, så se
här: »Jag är född i Breslau den 25 nov.
1830 och hette då Lina Bauer. Min fader
var en framstående affärsman i denna stad.
Jag gifte mig 1854 med min nuvarande
man, bokförläggaren Morgenstern, och flyt-
tade till Berlin, där jag några år senare
begynte såväl min skriftställareverksamhet
som ock deltagandet i åtskilliga allmänna
angelägenheter. Jag grundade bland annat
här de första Fröbelska barnträdgårdarne,
samt 1866 det första folkköket, hvilket se-
dan efterföljts af flere. Öfver de senare
har jag nu högsta kvinnliga tillsynen och
nämnes inom deras styrelse president. Jag
är vidare styrelsemedlem i »Barnskydds-
föreningen» och i »Fruntimmersföreningen».
samt redaktris af Deutsche Hausfrauen-Zei-
tung (Tysklands »Idun»). I grundläggandet
af fackskolor för kvinnliga arbeterskor har
jag äfven tagit verksam del.
»Men ni må ej tro, att jag för alla dessa
göromål försummat mitt hem och mina barn,
af hvilka jag välsignats med fem stycken.
De äro nu vuxna och en af dem, en gift dot-
ter, har varit öfver i Sverige och där lärt
sig åtskilligt godt och efterföljansvärdt. De
svenska folkköken och de svenska handar-
betsskolorna voro närmaste målet för hennes
resa. Min andra dotter är död, och här
ser ni hennes porträtt.» Fru Morgenstern
pekade på broschen vid sitt bröst. Det
blef ett ögonblicks tystnad, hvarefter hon
med sin förra liflighet återtog: »Vill ni nu
veta något mer till mitt lilla jags förhärli-
gande, så se här hvad en maskulin lefnads-
tecknare säger om mig:
»Fru Lina Morgensterns kloka, trofasta
ansikte hör till de mest kända ur Berlins kvin-
novärld. En skicklig författarinna af popu-
lära biografier, en barnavärldens vän, med
känslig berättaretalang, som skrifvit mycket
öfver och för de små, är hon samtidigt en
modig kämpe för kvinnornas rätt. Den som
en gång hört den lilla damen tala i en stor
församling, med denna lugna klarhet, detta
icke alltför starka, men bestämda organ,
har därvid ej kunnat undgå att lägga märke
till den skicklighet, hvarmed hon vetat be-
vara sin kvinnliga takt vid sitt offentliga
uppträdande. Många män hafva från bör-
jan en viss motvilja för kvinnor, som täfla
med dem i det offentliga lifvet. En kvinna
måste kunna koka, men ej hålla tal, så
lyder en gammal god regel. Nåväl! Fru
Morgenstern kan koka, och då måste hon
vara dem behaglig, efter som hon till och
med bemödat sig om att förstå kokkonsten
vetenskapligt. Hon är till och med för-
fattarinna till en kokbok, som hon sedan
låtit åtföljas af en populär bok om födo-
ämnenas näringsvärde. Ja, ingen har i
högre grad än hon erkänt magens världs-
behärskande makt, men hon har ej låtit sig
nöja med att ordna ett godt bord för sig
och sin familj, utan hon har bemödat sig
att sörja för alla hungriga och fattiga i den
tyska rikshufvudstaden, genom skapandet af
de berlinska folkköken, hvilka redan för
tre år sedan kunde fira sitt 25-års jubileum.
Genom allt detta har hon oek förvärfvat
sig rätt att ingripa och föra talan i den
nu pågående stora striden för kvinnornas
utvidgade rättigheter. »
* _ *
Ja, detta är nu allt hvad jag hinner för
dagen! Från kongressen och dess förhand-
lingar skall Idun snart åter höra af mig.
I flygande hast
Augusta Guldbrand.
–––- *––––
Gfdill hösten.
eS§ o
<sWme sa ja, är redan du ute och reser
‘‘ef j|ieg förebudssedlar, du vinterns lakej,
I ludna karpusen
Så ruskig och frusen,
Du kanske väl tror, att man känner dig ej,
Du ledaste bland alla leda »kineser»/
Man känner fullväl din gulblackiga lufva,
Hvars träns går i färg med det asplöf som föll,
Den barslitna rocken
Med brokiga skocken
Af svamp — en garnering som aldrig åå höll,
Din brungröna näsduk att nyttjas vid snufva.
Du känns nog igen: dina leriga pjäxor
Och dystänkta tbenfodral» röja dig grant:
Den urblekta västen,
Nu ful såsom pesten,
Förr rosig och blommig och fin och galant,
Den känna vi bättre än pilt sina läxor.
Vi känna dig väl, ty du röjes på rösten,
Och, uppriktigt sagdt, är den ful, din organ,
Än pipande gnällig,
Än bullrande skrällig,
Och snufvig och skrofiig: en gång vid dig van,
Ilvar barnunge ropar: »uj, ujl det är hösten!»
Din gråtmilda uppsyn, din klyfvert, som droppar,
Din gråbleka kindfärg, vi sett dem förut;
Ditt giktstyrda sinne
Vi väl oss påminne,
Förgäfves du bultar på vägg och på knut,
För dig hvarje ingång man bommar och stoppar.
Hå, hå, ja! Du tänker dig instättsam visa,
Har förningar med dig, ja, alla de slags:
Kålhufvuden, nötter
Och päron och rötter
Och rofvor och honung och plommon och vax:
Var viss dock att ingen dig ändå skall prisa.
Visst ser man, du lagar i ordning och leder
Till slaktbänken gödoxar fram uti mängd
Och gumsar och galtar,
Och gäss du nedsaltar,
Gå på du ! — men helst man dock säge dig hängd,
Där husbonden din nu som bäst sig bereder.
Ty gör du det goda de tio procenten,
De nittio gör du förargelse blott,
Du dagen förknappar,
Och natten du lappar,
Och soldörren, hvilken har vidöppen stått,
Den stänger du till, att den blott står på glänten.
Och blomstren de fagra, som fröjdat vårt öga,
Som spridde sin doft ända upp emot skyn,
Dem tar du i nacken
Och slår dem i backen;
Dryaden du lufvar förutan försyn
Och blygs ej med kalldusch att se’n henne löga.
Vid stränderna vågorna plaskade ljumma,
Mångfaldiga väsen gladt lekte däri,
Din anda nu pustar
Och kyla utfrustar,
Att snart hvarje bölja lär isfradga bli,
Där stormarna misslynta bullra och brumma.
Och solen, som nyss gick så glädtig i dansen,
Så strålande klädd uppå himmelens bal,
Du nattmössa gifvit
Och barskt föreskrifvit,
Att hon skulle blifva så småningom — sval.
Din skälm, »fem och tjugu* du bör ha på svansen!
Du pratar om månsken, men hela den ståten
Är sådan att knappt man får veta däraf,
För månen du hänger
Din molnfäll och stänger
Dess strålar ifrån oss att här som en graf
Blir beckmörkt. — Hvem tror du därmed är belåten?
Nej, res du tillbaka till Jenisejs stränder,
Och bygg dina snöhus hos björn och hos varg,
Bed husbonden gästa
I landet det nästa,
Mot dig och mot honom lär här man bli karg,
Tar onådigt mot er med vantade händer.
Och reser du icke, så vet att din näsa
Skatt halfåret om på dig växa i längd,
Ty husvill du blifver,
Och bort man dig drifver,
Och dörr, liksom fönster och spjäll, har man stängd,
Hur än du med snöglopp i vrede vill fräsa.
E. s.
–––-*–––-
Berätta sagor ...
För Idun af Valborg.
agen går till ända och skymningen in-
träder. Efter dagsarbetet är det en
behaglig hvila att med den tända pipan
slå sig ned och ägna den återstående delen
af dagen åt läsning af någon intressant och
lärorik bok. Den idoge husfadern finner
på detta sätt en angenäm lön efter dagsar-
betet, och själen friskas upp till en ny,
gagnande verksamhet.
Det är en odalman, som finner lyckan
vid arbetet och i skötet af sina barns familj.
Nyss trefvade små händer på dörren och
en späd stämma ropade : »Far!» Sedan gub-
ben öppnat, trippar hans sondotter, en flicka
om fyra år, in i rummet.
Hon tyckes söka något till förströelse,
kanske något namnam, som far hemfört
från staden. Slutligen kommer hon fram
till den gamle och betraktar honom med
väntande blickar, i det hon lägger de små
armarne öfver hans knä.
»Nå, hvad vill du, mitt barn?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
