Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 25 september 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312 1896
H
J»
B
&
V
’A
P
►Ö &
H Sf
S
•d h
p 3
H W
P Ä
rf- &
S+> M
0: ”
lo
§©
Pi •
O ^
w “
P ©
P *
“ tD
|1
" S
09
CD
ÇOo
GO
h—’
£0
CTC$
I D U N
i tankar. Han visste ej, hur länge han stått där,
då han väcktes upp ur sina drömmerier af pra-
tande kvinnoröster.
Den lilla gränden var fylld af fladdrande, grå
kappor och smala fiollådor slogo slamrande mot
hvarandra. »Les gaies oiseaux» hade återkom-
mit från musikkaféet.
»Ahl Monsieur Birger! Här på gatan i nat-
ten! Monsieur Birger, som annars alltid arbeta-
de hela natten på sitt rum. Hade han glömt
nycklarna? Eller hade han kanske ett »rendez-
vous» här ute på gatan? Och de grå kap-
porna trängde sig inpå honom och de röda mun-
narna sladdrade högljudt och uppspelt. »Les
gaies oiseaux» kommo från en glad supé. De
hade alla varit bjudna af en baron ... en finfin
baron — »Anettes baron», som han kallades,
ty han var så snäll mot Anette. Anette, som
spelte sekundfiol i orkestern. Kände monsieur
BirgerAnettes baron? Jaså, kände monsieur Birger
inte alls några baroner? Brukade monsieur Bir-
ger kanske inte heller vara med om små cham-
pagnesupéer med tryffel och ostron? — Jaså,
verkligen icke. Tänk! Men skulle monsieur Bir-
ger inte gå upp nu? Inte det? — Skulle han
stanna kvar ute i kalla natten? Hvad kunde
han då vänta på? — Och »les petits oiseaux»
fnittrade, stötte, på hvarann med arbågarna och
myllrade in i den lilla trånga porten, som nästan
fylldes af grå kappor.
Herr Birger stod ensam. Han kände sig så
trött. Hela den förflutna dagen hade han sprun-
git på lektioner. — Skulle han gå upp till någon
god vän och bedja att få ligga hos honom? Och
om vännen frågade, hvarför han ej gick hem
till sig! Hvad skulle han svara? — »Jag har en
liten sparf därhemma — en stackars, -värnlös
liten sparf.» — Man skulle skratta åt honom.
Bättre då att gå, bara gå vidare och vidare ; gå
hela natten; blåsa i fingrarna för att värma upp
dem; hvissla en glad stump för att hålla sig
själf vaken. En poliskonstapel bad honom vara
tyst; en raglande nattvandrare sökte taga honom
under armen för att få en smula stöd på sin
vacklande stig. Han gjorde sig lös och tog vä-
gen fram mot Norrbro. Där vid broräcket stan-
nade han och såg ned i det svarta vattnet. I
hans öron ljödo de melodier, som Tatjana spelat
på fiolen — de underliga, bizarra öfvergångarna
från skratt till gråt. Och han mindes hennes
ord — »Åh! Den som fick dansa och ha roligt
just så här, lefva just så här!» Skulle det då
bli hennes lif — först svallande glädje och sen
sorg? Vattnet därnedanför låg så stilla, det var
så djupt, kallt och hemlighetsfullt. Med en rys-
ning vände han sig bort. Och så fortsatte han
att gå och gå. Men Tatjana var i hans tankar. •— På
Karl XIILdes torg satte han sig ned på en soffa
för att hvila. — Han lutade hufvudet bakåt mot
soffans karm, och så somnade han i den obe-
kväma ställningen.
Plan drömde. Det var om Tatjana. — Och han
såg henne i drömmen med det lilla mörka huf
vudet. öfver den hvita snibbkragen, och hans huf-
vud låg i hennes knä, och han hade inga sorger
mer, och han var smekt, omhuldad och förstådd,
och inom honom kändes det så godt och varmt.
»Vakna upp karl!» —- En hjälmbeprydd polis
ruskade herr Birger vid axeln. Herr Birger reste
sig osäkert. Han var stel öfver hela kroppen.
Eingrarna voro så stela, att de knappast förmåde
hålla kvar hatten, hvilken fallit från hans huf-
vud ned på marken. Polisen, som tagit upp den,
tryckte den slutligen själf ned på han hjässa.
I Jakobs kyrka slog klockan fem tunga slag.
Herr Birger gick långsamt uppför Hamngatan.
Hans kropp kändes så underligt tung och bort-
domnad. I hörnet af Drottninggatan måste han
stanna och försöka taga sig en »åkarbrasa». Så
gick han öfver Gustaf Adolfs torg, öfver Norrbro
och vidare framåt. Innan han ens själf visste
däraf, befann han sig vid återvändsgränden, där
han bodde. Den lilla gatan låg öde. Han blef
stående och såg upp mot fönstren. Då öppnades
porten sakta och han såg en liten grå kappa kila
ut. — En af de små »oiseaux», tänkte han. Hvart-
hän så tidigt? De små fransyskorna, som an-
nars brukade vara så sömnsjuka och aldrig visa
sina rufsiga hufvuden förrän framåt tio-tiden!
Den grå kappan stannade liksom tveksamt, och
två ögon sågo oroligt bort mot Österlång-
gatan. Kapuschongen, som hölls samman för
ansiktet af en liten bar hand, fladdrade upp. —
Mademoiselle Anette! — »La seconde violon»!
Herr Birger tänkte ropa henne an, men så hej-
dade han sig. Hvad hade han med henne?
Bullret af rullande vagnshjul kom den grå kap-
pan att spritta till. En hyrkuskvagn vände om hör-
net och stannade vid återvändsgränden. Inom
ett ögonblick var mademoiselle Anette försvun-
nen. Hyrkuskvagnen hade kört därifrån. På
afstånd hörde herr Birger bullret af hastigt bort-
rullande vagnshjul. — — — - — -— — — —
(Forts.)
Planschen för september
åtföljer, i utbyte mot det vanliga romanarket,
detta nummer och utgöres af en reproduktion
i autotypi efter den framstående tyske målaren
F. uon Uhdes stora oljefärgsiafla: »Kom, Herre
Jesus, blif vår gäst!»
Innehållsförteckning.
Lina Morgenstern; första ordförande för den nui _
ende kvinnokongressen i Berlin; en interview af Augusta
Guldbrand. (Med porträtt). — Till hösten; af E. S. — Be-
rätta sagor. . . För Idun af Valborg. — I »klädpenningfrå-
gan». — Sonja Kovalevskys minne; af Amalia Fahlstedt.
(Med porträtt af fröken Sonja Kovalevsky). — På rund-
resa; några korta bref frän fröken Eva; uppsnappade och
afskrifna af Georg Nordensvan. — Genom fyra släktled;
några små kulturbilder från Småland, för Idnn tecknade
af L. S. (Förts.). — Namnsdagslista för 1896: oktober. —
— Ur notisboken. — Teater och musik. — Tatjana; skiss
för Idun af Elsa Lindberg, ^orts.). — Planschen för sep-
tember. — Tidsfördrif.
U1
sr
sa
-a
so
ratrt»
2 g ts
-3 p. p
SS1“
-Fl*“-
v_®p.
° M
cn ^
co
"O Et»
srgtP
co
O 2.«
=>gs
H O
qq ►*
F/aw
O 8-g
£ SB
k H p
(b « 5
«uS
2 ® °
ÎS s-œ o
P1
W — E*
’Q B O
«+• i_i
g £
t»
<Q O
rr, ka
Pmm e\ • P
?%arr.
q) g
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Etthundratretton personnamn dölja
sig i
Naturens röster.
Göken höres gala ur asplunden
och i dunkla skogssnår i varm juni-
dag. Nyfiken spörjer tärnan natur-
spåmannen, om hon snart blir brud,
men han narrar henne ofta. I juli
aftager hans sång och han flyttar
sedan härifrån, men en annan som-
mar i aftonens frid aktar man dröm-
mande åter på hans rop.
Med snabba vingeslag — darrande
vore rätt ord — och under klara,
böga drillar stiger lärkan mot den
solvarma rymden, pilsnabbt störtar
hon sedan sig ner mot åkern, alltid
väljande sig genaste vägen till sina
små,, som hon mången gång fann
ynkligt skrikande i boet.
Också i solgasset — elier enligt
den högre uttryckskonsten — i azur-
blå eter — sväfvar svalan på lätt
vinge — ger då och då till ett högt
kvitter; jubel samt lefnadslust ligger
däri. Svalorna strida tappert med
höken ibland. Sitt bo bygga somli-
ga i lador, andra under bondens tak.
Här taga de sitt residens hvart år.
Lycka, ro, lust och bemtrefnad am-
mas i deras hägn.
_ Trastens växlande rika sång tonar
vida i kvällen. Ack, ban tjusar alla!
Andra fåglar turä med honom att
hlla dal och höjd med klingande,
milda, vidt ljudande sånger. Har
du noga lyssnat angående trasten
och sökt något tolka hans visor?
Den lille artisten kan ju tala riktigt
bra. I föredraget om »fåglalåt», som
en af Dalarnes prester höll, anför-
des flera samtal mellan denne ro-
lige fågel å ena sidan samt en vall-
kulla, en fiskare ooh en riktigt en-
faldig dalmas å den andra, alla na-
turligtvis muntra och pigga. Mej
narrade de åtminstone till skratt.
Sval, fridfull och allvarlig är kväl-
len. Ur daggstänkt lund stiger dan-
sande mygg — svärmar i namnlöst
tal — i all sorglöshet och under
gladt spel lekande mot höjden. Från
åkern ljuder kornknarrens skarpa
melankoliska läte; han tonar på sitt
vis med i symfonien. Altstämman
sköter han. Bromsen spelar koral,
bin och humlor säckpipa.
Med vingade lekande skarors ju-
bel inblandar sig ur den öfriga na-
turen en mångfald af röster. Hvad
är skogens sus annat än en stämma
i den stora kören! Så ock böljans
slag vid insjöns strand, sorlet af en
källa i dalen, hvarje rännils pla-
skande och den i sakta lopp rinnan-
de åns milda brus? Till dessa ve-
ka, hulda melodier trummar, tingad
till tjänstgöring af ljungande eld,
tordönet majestätiskt takten.
I Floras tjusande rike, där allt
blommar, talas ett tyst, men för den
som därför ‘fått hörsel, manande
dithyrambiskt språk. Hvarje ax el-
ler strå, som darrar vid vindens kyss,
hvarje ros af fjärilar omringad, hvar-
je viol af vällukt omsväfvad, hvarje
liten linnea hemma i skogen, hvar
doftande lavendel, ack ! en hvar hvi-
skar ljufiiga sagor och hemligheter,
nya och dock mycket gamla, i ens
öra. Ja, mäktigt predikar naturen
öfver allt, äfven under sin djupaste
tystnad !
F. M. C.
Schack-gåta.
(Efter hästens gång.)
blir lena strax ljus vi lukt visa blå
lops ocb sta väl en sa tycka tys
kny han klä krans la så rika him
lycka bröl lik än der koja ta vä
boja ke hvar strå en sen lens och
ra der en min dags der ocb ju
tan kets bä sa ocb la vrå vä
lika vill lun stö sta pri äng nu
Bortplockningsgåta.
Från det gifna hufvudordet bort-
tages en bokstaf i sänder, så vald,
att man med de återstående bok-
stäfverna alltid kan bilda ett nytt
ord eller en annan form af det för-
utvarande ;
1) Lätt och grått.
2) Kärl för »vått».
3) Festligt lag.
4) »Öfverdrag».
5) Mossig sten är det ej.
6) Tonkamrat till »hi» och »hej».
7) Konsonant som stått emot
Vår förföljelse, vårt hot.
S. L.
Lösningar.
Logogryfen: Fluga; uf, gal, al, ful, gula,
la, af, ulf, alf, fal, gul, lag, gaf, f, g, a.
.. Korsaritmogryfen: Falsterbo, Rotterdam,
Östersund.
Fyrkanten:
IDA
DAN
ANE
Ilufvudbry’et : Ada ratar alla rosor.
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO
Redan 1888 intygade prof. Joh. Lang i Lund, att
Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens
Cacao. Hultmans Cacao kan således varmt re-
kommenderas tillhvarje husmoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
