Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 2 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H
»
$
&
ti
l4
P
■d *
h ff
P: fi#
•d S
? 8
S-
h» S3
0: “
* A
d- ®
fî: ©
ü ©
0» »
C.
ÇSSo
00
F-
CIO
S*
ES
H3
CD
S"
s»
« ?
ro^P6
STpb
:■? g 3
_x gr
®s
° m’
CO 113
05
■o ftS
sraP
«» °>
° S.«
:3 ^:o
-„p’s.
CßV*
S ®8
Si. H ja
ÿ*5|
(b »» 2
tD î p<5
? ft O ^
^ Sf ce o
£-Z O
Ö S’ ts*
«Q C
« « p*
«0 3 o
P •«< Efl
8» £
fc
32Ö
lokalen. Kypare i knäbyxor och svarta silkes-
strumpor baianceråde sina brickor öfver gäster-
nas hufvud. På estraden, kring hvilkens fot små
förgyllda keruber dansade i ring, sutto »les gaies
oiseaux» i sina hvita klädningar med gröna band
om lifvet.
— Knack! Knack! Anförarinnan, en klar-
ögd, uppnäst blondin med burrigt hår, som stod
ut rundt kring hufvudet likt en gloria, slog med
stråken mot locket på sin lilla röda flol. Flickorna
höjde lystrande sina hufvuden.
Tararamta — ta! Den något öfvermogna, fet-
lagda flickan, som skötte trumman, slog en hård
hvirfvel med sina metallbeslagna trumpinnar.
Så gjorde första fiolerna en snabb löpning, vio-
loncellen föll in med en lång, utdragen ton och
en polka skallade i glada, lekande toner. Efter
första reprisen skulle sekundfiolerna falla in efter
tre takters paus. Den brunögda, täcka »oiseau»,
som följt med orkestern i alla städer och spela-
de säkert sin andra fiol, medan hon samtidigt
med lika mycken vana skötte sitt ögonspel med
kafégästerna, föll påpassligt in, men Tatjana
tappade bort sig. En ung man i sliten rock och
blekt, magert ansikte sökte bana sig väg till ett
litet hörnbord, hvilket en äldre herre just nu
lämnade. Tatjana såg honom i stället för noterna.
Kamraten gaf henne en hård knuff i sidan och
visade med stråken på den not, hvilken hon
skulle spela.
Framför hörnbordet tätt invid estraden voro
två stora bord skjutna intill hvarann. Rundt om
dem sutto unga eleganter. — Uppspelta hade de
kommit från en stor middag. Buteljer och glas
stodo i rader framför dem. Det går så bra att
prata litet, innehållslöst prat, som ingen hör på
och man själf glömt i nästa minut; det går så
lätt att prata, när fyllda glas stå på bordet och
glada melodier dansa i luften. — Vackra flickor,
»les oiseaux», och så glada sen! Pigga! rasande
pigga! Skåll Det är en ny där! Ser du inte?
Pion där med svarta håret i en krona på hufvu-
det. Jaså, sekundfiolen! Charmanta ögon! Men
något för allvarliga! — Munnen ser dess mer
skrattlysten ut! Pikant! — Djupa madonnaögon
och buktad, världslig mun.
Verkligen pikant! Plvem är hon då? Anettes
I DUN
efterträderska! Hvart tog Anette vägen? Fråga
hennes baron! — Skratt. — Skål!
Nu slutade orkestern. livad var det de spela-
de? Hörde du inte? Vals eller polka, hör jag
efter hvad de spela? När jag har en sådan skön-
het framför mig som den svartögda där, då hör
jag inte, då ser jag endast. Skål på det! Skål!
»Voilà monsieur Birger!» Den lilla ljusletta
Violoncellisten petade till Tatjana med stråken.
Tatjana hade hela tiden, alltsen polkan slutat,
envist sett ned på fiolen, som låg i hennes knä.
Nu måste hon se upp. Herr Birger mötte hen-
nes svarta ögon. Han hälsade stelt. Hon rod-
nade och såg hastigt bort.
Eleganterna tätt invid estraden hade noga följt
med. — Hvad var det för en figur — den unge
mannen, som satt vid hörnbordet och såg så lugg-
sliten ut i den skarpa, elektriska belysningen?
Plan hade hälsat på henne och hon hade rodnat.
— En rival! — Den där! Kypare!
På ett visitkort med klingande, adligt namn
skrefs hastigt några ord. Kyparen mottog kortet
och förde det bort.
»Des oiseaux» spelade en banal, långsläpig
melodi. Under den följande pausen räckte en
kypare åt Tatjana någonting inveckladt i hvitt
silkespapper. Tatjana tog nyfiken och förvånad
bort de två knappnålarna, som sammanhöllo det
tunna papperet. Som i en dimma såg hon två
yppiga, röda rosor och bredvid dem ett hvitt
kort med ett klingande adelsnamn. Men tvärs
genom tobaksröken, som allt tätare hängde öfver
lokalen, blickade två ögon på henne så sorgset.
De två ögonen förföljde henne, allvarsamma,
bedjande. — »Stackars lilla Tatjana! Kom till mig!
Där hos mig är det fattigt, men ändå bättre
än här!» —
Hvad hade hon med herr Birger att göra! Pion
ville icke se på honom, ville icke förstå hans
ögons ömma, stumma språk. Nej, hon ville skratta
och ha roligt, skratta som de andra »oiseaux»
och se omkring sig med spelande, käcka ögon-
kast.
Hennes brunögda kamrat hade behändigt nap-
pat till sig visitkortet, som följt med blommorna.
Nu gick det laget rundt. Och det blef ett tissel
och tassel mellan de små »oiseaux».
mê
»Tatjana hade gjort en eröfring. . Det ville ej
säga litet det för att vara så »ny», som Tatjana
var. Och hvilken eröfring sen! En så’n elegant
herre och så frikostig! Han satt där nere tätt
vid estraden. Såg hon honom ej, den där vackre
herrn med de stora, uppåtstrukna mustascherna?
Han skulle säkert bjuda henne på supé i kväll.
Jo, hon hade tur med sig.»
»På supé i kväll» —skulle detnu börja det där
lockande, som drog henne så oemotståndligt, det
där, som hon omedvetet börjat längta efter, re-
dan då, när hon om kvällarna strök kring på
gatorna och såg de fina damerna fara till sina
fester?
Hon såg bort til! den unge eleganten, som
kamraterna visat henne på. Han lyfte lätt på
sin glänsande cylinder och sände henne ett me-
nande ögonkast, liksom de två haft något gemen-
samt. Då gled Tatjanas blick hastigt undan och
snuddade förbi herr Birger. Han såg så fattig ut.
Ingen annan hade så sliten rock. Arbetaren där
borta vid bordet var tjockare och varmare klädd.
(Slut i nästa n:r.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
