Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 2 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 I D U N 319
för denna vår opartiskhet, liksom att enhvar
just därigenom skall finna, att hon dock till
sist haft någon liten personlig behållning från
denna »andarnes sammandrabbning».
Återstår nu att ntdela de femtio kronor,
vi utfäst till premier. Därvid kan man väl
tänka sig hela summan tilldelad en enda
insändare, om någon sådan skulle anses
däraf förtjänt framför alla andra; men lämp-
ligast torde kanske beloppet kunna delas i
ett par, tre eller flere pris, som tillfalla de
inlägg, våra läsarinnor anse mest beaktans-
värda. Vi bedja därför alla för saken in-
tresserade att ofördröjligen och senast före
den lo dennes till redaktionen insända sin
omröstning samt därvid uppgifva nummer på
det eller de inlägg, de anse prisvärda, lika-
som prisets belopp. Och skola vi sedan, med
ledning af denna omröstning, verkställa
premieutdelningen.
Stockholm den 1 okt. 1896.
Red. af Idun.
Ur notisboken.
En. ny skoldrakt för flickor. Nya model-
ler till hygieniska o. praktiska underkläder och
öfverdräkt för flickor i skolåldern komma att
demonstreras å ett föredrag, som under loppet
af nästa vecka hålles i Vetenskapsakademiens
hörsal af fru Gurli Linder.
• *
En hedrad arhetarinna. En stämnings-
full kamratfest firades i lördags af Dagens Ny-
heters sätteri- och tryckeripersonal, som då sade
farväl till en gammal, plikttrogen kamrat, hvil-
ken lämnat sin plats vid kasten efter ett 28-årigt
arbete. Detta är en lång arbetsdag — 28 år
vid en morgontidning med dess jäktande, febrila
nattarbete — och många finnas ej, som äga nog
energi, att stå ut därmed. Hur mycket mer hed-
rande är det ej då, när en kvinna visar dylikt
sällsynt kraftprof! För att nu fira denna trägna
arbetarinna, fröken Ebba Runström, hade kamra-
terna, som sagdt, i lördags inbjudit henne till
en frukostmiddag på den pittoreskt belägnaKungs-
holmsrestauranten »Piperska muren», hvarvid
Dagens Nyheters faktor tolkade deras känslor i
afskedsstunden. Mycket hade de att tacka Ebba
Runström för; hennes stilla, blida väsen hade
haft ett förädlande inflytande på de manliga kam-
raternas mången gång uppbrusande sinnen, och
hennes aldrig svikande plikttrohet hade ständigt
verkat som ett det vackraste föredöme.
■»
Afliden skådespelerska.. Den 22 sept, af-
led i Kalmar efter en kort sjukdom den kända,
omtyckta skådespelerskan och f. d. teaterdirek-
trisen fru Jenny Carlberg, född Hermansson.
Fru Carlberg uppträdde senast tisdagen den 15
sept, som Veronica i »Den ondes besegrare».
Därefter insjuknade hon emellertid och jämnt
en vecka efter det hon för sista gången uppträdt
å de bräder, som föreställa världen, hade hon
skördats af liemannen.
Teater och musik.
Kungl. operan återupptog i lördags Adams lilla
nätta och melodiösa opera-comique »Nürnberger-
dockan». Nya i sina partier voro hrr Brag (Cor-
nelius) och Forsell (Miller). Den förre återgaf-
såväl i spel som sång den snåle leksaksfabri-
kanten med god komik, och den senare lyckades
ock på det hela taget rätt bra lösa sin uppgift.
Hr Henriksson var liksom förut en ganska rolig
pappas gosse. Främst af alla stod dock fröken
Karlsohn (Bertha), hvars klockrena sång och pär-
lande koloratur framkallade det fiffigaste bifall
från den talrika publiken. Efter ett ganska vac-
kert balettdivertissement af hr Glasemann uppför-
des till slut »Pajazzo» med samma besättning
som senast, undantagandes att hr Bratbost nu
åter öfvertagit Canios parti, hvilket som bekant
senast innehades af hr Morello.
Vasafeaterns framförande i tisdags af Shake-
speares >En vintersaga» hade motsetts med min
dre vanligt, intresse, och de förväntningar, huf-
vudstadens publik gjort sig att här åter en gång
finna en exponent af det stora dramat på ett vär-
digt sätt bragt öfver tiljan, fingo en glädjande
uppfyllelse. Premieren var en obetingad succés,
såväl hvad gäller de enskilda uppgifternas lyck-
liga lösning som det helas stilenliga samman-
hållning. Strängt begränsade af tid och utrymme
i detta nummers pressläggningsminut, nödgas vi
emellertid fatta oss kort om den angenäma tea-
teraftonens detaljer. Nämnas bör dock, huru
herr Svennberg som konungen af Sicilien gaf en
ypperligt skiftande bild af såväl svartsjukans ra-
seri som den sena ångerns ruelse och den slut-
liga försoningens sällbet, liksom fru Håkanssons
storstilade Hermione fann fika lyckliga uttryck
för de första akternas tragiska majestät som slut-
scenens jublande harmoni. Hr de Wahl och frö-
ken Gottschalk voro mycket sympatiska som de
älskande unga furstebarnen, och nästan samtliga
af de många, delvis betydande birollerna fingo
ett erkännansvärdt utförande. Så fröken Lunde-
qvists förträffliga Paulina, hr Eliasons smidige
Autolycus, hrr Sternvalls och Hultmans lustigt
chargerade herdar, far och son. Hr Engelbrechts
konung af Böhmen föreföll något tung genom
skådespelarens sedvanliga benägenhet att »släpa»
i sin deklamation, men var, äfven han, af i det
hela god verkan.
Briljant var uppsättningen, lysande dräkterna,
hr Grabows nya dekorationer effektrika. Sedan
efter hvarje akt de spelande ofta framkallats
och särskildt efter styckets slut långvarigt och
intensivt hyllats, ägnades äfven åt iscensättaren,
hr Molander, en välförtjänt inropning. Man kan
alltså tryggt förutspå det gedigna programmet
en vacker serie fulla hus — en endast skyldig
uppmuntran åt det konstnärliga intresse som
från så många händer nedlagts vid dess utfö-
rande.
Södra teatern har nu utbytt den olycksaliga
»Prisgåtan» mot ett »Gullregn», som ofvanpå
denna föregångare kändes riktigt uppfriskande.
Detta lustspel, bearbetadt efter tyskan af Frans
Hedberg, har i alla händelser den förtjänsten att
vara lifligt och underhållande. Något snilleverk
är det visserligen inte, men nästan alla rollerna
däri äro spelbara, och särskildt hr Bergström
har en roll, som passar honom utmärkt.
En fattig, hedervärd spetsborgarfamilj med
giftasvuxna döttrar blir förflyttad från en blyg-
sam position i landsortsstaden Finkenwerder
till en förgylld, men ihålig »lycka» i »världsme-
tropolen» Berlin. Den hederliga spetsborgarfa-
miljen råkar in i en sådan massa oväntade för-
vecklingar i sin nya ställning, att den återvänder
till Finkenwerders blygsamma, men humbugsfria
idyll. En excentrisk ryska får på ett för öfrigt
tämligen otroligt sätt tjänstgöra såsom den där
leder Finkenwerders-familjen in i det gyllene
Berlin-äfventyret.
Stycket spelas friskt och lifligt. Herr Bergström
som den hederliga kälkborgaren, är, som sagdt,
riktigt i sitt esse och fru Fornell sekunderar ho-
nom med framgång som hans äkta hälft. Fru
Stavenow, teaterns nya intagande ackvisition, gör
en täck ingenueroll och fröken Olsson en syn-
nerligen drastisk piga, som ej minst »på hyllan»
finner glada beundrare. Det hela är harmlöst
muntrande och torde nog en tid hålla sig uppe
på programmet.
Tatjana.
Skiss för Idun af E/sa Lindberg.
(Forts.)
När herr Birger klockan fem kom uppför trap-
pan till sitt rum, fann han nyckeln instucken på
sitt vanliga gömställe i ett hål i muren. Rum-
met var tomt.
Tatjana var borta! Den lilla nötta fiollådan och
det blå knytet hade hon tagit med sig. Om ej
rummet sett så städadt ut, om ej allt varit så
prydligt och nätt ordnadt, den lilla tyllbiten
hängd öfver fönstret och tallrikar, koppar och
fat så ordentligt ställda i rad på hyllan, skulle
han trott, att den förflutna aftonens händelser
varit en dröm.
s
»Les gaies oiseaux» voro redan i rörelse. Ge-
nom de tunna trossbottnarna ljödo deras ilriga
röster ned till herr Birger. Så hördes en grof, hård
basstämma, som öfverröstade de gälla höga flickrö-
sterna och for ut i grofva tillmålen. Basrösten
besvarades af de ifrigadiskantstämmorna, som alla
talade på en gång. Så ljöd åter basrösten en
smula lugnad, och sen blef det tyst. Herr Birger
hörde en dörr däruppe öppnas och stängas. I
trappan ljöd fottramp. — Lätta steg och så
tunga. —
Utanför herr Birgers dörr stannade de lätta
stegen.
»Au revoir! a six heures!» - ’limmade bas-
rösten. Och de tunga stegen fortsatte vidare trap-
pan utför.
— En lätt, nästan tveksam knackning. —
Herr Birger ropade »stig in!» — Dörren öpp-
nades och två flickor stodo där utanför i trappans
halfdunkel.
Tatjana — lång, smal och svartklädd med all-
varligt, blekt ansikte och så en liten ljuslett,
knubbig en, hängande leende vid hennes arm. —
Det var Violoncellisten vid »les oiseaux’s» or-
kester.
Den lilla ljusletta såg sig nyfiket omkring i
rummet och så klang hennes glada röst. »mon-
sieur Birger! Monsieur Birger. Voilà Moi et
Tatjana!»
Herr Birger såg stum från den ena till den an-
dra af de två flickorna. —- Tatjana! — Och den
lilla »oiseau» så förtroligt vid hennes arm ! Hade
Tatjana glömt, att hennes döde morfar förbjudit
henne allt umgänge med dem däruppe i öfversta
våningen ?
Den lilla oiseaux puffade Tatjana i sidan.
»Dis donc quelquechose! Ah! sotte-là!» fnittrade
hon till. Så tittade hon plirande från herr Bir-
ger till Tatjana. »Je vous gêne vous deux? Eh!
bien! Je m’ en fiche!» Och hon satte sig graciöst
på ledstången och åkte utför, kastande hela vä-
gen slängkyssar åt de två däruppe
De voro ensamma. Herr Birger hörde sitt eget
hjärta slå. Tatjana stod framför honom med
sänkt hufvud. »Tack för i natt,» sade hon. »Och
tack för allt, allt det ni gjort för min skull. —
–––— Jag ville endast säga, att jag nu fått
plats.»
»Fått plats?» Herr Birger visste ej, hvarför
det plötsligt skar så underligt till inom honom.
Det var ju mycket roligt, att hon fått plats,
den fattiga Tatjana. Han borde riktigt glädjasig
å hennes vägnar. »Hvar?» frågade han andlöst.
»I »les gaies oiseaux’s» orkester som sekund-
violinist — efter mademoiselle Anette, som flydde
bort i natt.» Hennes röst var klar och hennes
svarta ögon sågo rätt på honom, så lugna och
så stora.
Herr Birger mindes plötsligt den grå kappan
och hyrkuskvagnen kl. 5 i morse.
»I »les gaies oiseaux’s »orkester?» upprepade
han tonlöst.
»Ja» — svarade Tatjana stillsamt.
Det blef tyst där i herr Birgers lilla rum.
»Det var ju mycket roligt. Jag gratulerar er,
fröken Tatjana,» sade herr Birger slutligen med
en röst, som lät främmande i hans egna öron.
»Ja, det är mycket roligt. Tack!» svarade hon
stelt. Deras händer snuddade vid hvarann. Då
grep hon plötsligt hårdt om hans arm.
»Tack för allt! allt! Ni är den bästa af alla!»
Ett ögonblick var hennes mun nära hans kind.
Så ljödo lätta steg uppför trappan. Och herr
Birger var ensam.
— Tatjana i »les oiseaux’s» orkester! —-
Det var plötsligt, som om han förlorat något
dyrbart och kärt. Han kände sig så fattig och
tom.
Klockan i det närbelägna kyrktornet slog half
9. Kl. 9 hade han en lektion längst uppe på
Söder. Han hade en förnimmelse af, att han
borde gå nu, om han ville komma i rätt tid. Han
tog mekaniskt på sig rock och hatt och gick så
fram till bordet, där manuskripten lågo. Han
brukade alltid taga med sig några skisser, när
han gick på sina lektioner, för att sticka in dem
i breflådan på någon tidningsredaktion, som han
passerade förbi. På så sätt sparade han alltid
in postportot. Liksom i dvala, nästan utan att
tänka därpå, endast af vana sträckte han ut han-
den efter ett manuskript. Men han fick ej tag i
det skrifna papperet — något hvitt, hopskrynk-
ladt föll i hans hand. Han såg på det. — Det
var Tatjanas hvita snibbkrage. -—
I det stora musikkaféet var hvarje bord upp-
taget. Tobaksröken låg som en tät slöja öfver
parsamma
Fruar!
NyIieter i klädnings-, kapp- och kostymtygep
för höstsäsongen hos Hildur Andersson, Stockholm.
m
° Ê*
ra ^
® -S
rO f-,
£4 £fu
:c5
ra „
*-» *2
:0
CD
pq
£3
O -g
“ JM
■H
cS **
tio M
■xS o
S .ö
Pf
W
N
o
<!
ä
Pi
M *
O*
Cfl 1
fe
a
O bD
fcd
«
o
&
-i
2 w
co s—I
75 :o
«9* ■
O) T3
; n. Cö
I® 55 >
1 -
S 5=
12 Hötorget 12
Filial: 4 Södermalmstorg 4.
Biks- och Allm. tel.
,= 2 «
U— sz —
IQ
M
<1
o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
