Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 9 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1 >-96
•■522
Vid allt, hvad lyckan bjuder dig, Lät tryggt med hälften nöja dig:
Hvad glans och nöje dela, Det är för mer än det hela.
H. Hoffmann.
Sin tid tillbringar hon ofta på resor; dess-
emellan drager hon sig tillbaka, vare sig
till sitt hotell i Philadelfia eller sin som-
inarvilla i Bar Harbor.
I Sverige torde miss Pendleton komma
att stanna öfver vintern. Landet och fram-
förallt Stockholm med dess härliga omgif-
ningar hafva på henne gjort det angenä-
maste intryck, och det är att hoppas att
hon icke skall underlåta att med sin penna
bidraga till kännedomen i Amerika o<n Sve-
rige som turistland.
För vårt intellektuella lif hyser hon lika-
så det lifligaste intresse. Genom Ellen Key, j
hvars bekantskap hon haft förmånen göra,
torde för henne vägen till uppfattning om
särskildt den kvinnliga svenska intelligen-
sens sträfvanden blifva lätt nog. Vår konst
har i henne en varm beundrare; framför
allt intresserar henne Liljefors, af hvilken
redan europeiske konstnär hon nyligen be-
ställt ett arbete.
Vi hoppas, att miss Pendleton, ju mer hon
lär känna vårt land, desto mer måtte lära
sig värdera det. Måhända skall hon finna
ett och annat mål, som inom pedagogikens
och människokärlekens områden föresväfvat
henne, redan häruppe i vårt undangömda
hörn af världen vordet verklighet.
Estelle.
–––- *–––-
hröllofpsresa.
n sommarkväll, som. intet moln förmör-
kar,
går nattexpressen rastlöst söderut,
längs vallen buga nyutslagna björkar
och sol förgyller torpets röda knut.
3 sofvaggonen trötta resenärer
ha slumrat in i dammets hvirfvelsky;
för dem är resans enda mål: affärer,
för dem kan himlen vara grå som lly.
fMen han och hon, i hvilkas öron klingar
ännu en ton af bröllopsmclodin,
och som i jubel fly på ångans vingar,
med läppar fuktiga af kyss och vin
för dem är solen en gudinna vorden,
som liägnar deras väg med idel ljus,
for dem i sommarkvällen hela jorden
står härligt smyckad som ett bröllopshus.
jjjå vagnens platform lämnade allena,
blir deras värld en drömvärld, underbar,
allt medan hjulen dåna mot sin skena
och sprängda klippors ekon gifva svar.
jtiur blick i blick sig omotståndligt sänker,
när ömt intill hans bröst hon sluter sig!
~öch i den kyss, hon blygt och skuldlöst
skänker,
hon tolkar sitt: fjag lefvcr blott för dig!
ijch markens tusen blomster vagga sina
af dofter fyllda kalkar mot de två,
och skogen signar, fjärdens vågor skina,
och himlens kupa hvälfs än mera blå.
jjy dessa unga, hvilkas pulsar glöda
af lifvets lust i doftrik sommarnatt,
åt dem är ämnad framtidsdagars möda
att enigt bäras under ve och skratt.
fDe korats ut en stor mission att fylla
och därför hälsas de af markens blom.
Som unga träd i vårens mjuka mylla,
de löften ge om skördars rikedom . . .
"Och tåget brusar rastlöst fram i natten,
men genom dånet utaf tung vaggon
det klingar något öfver land och vatten:
det är all ungdoms fagra bröllopssång.
Ernst Högman.
–––- *––––
”Kamelen”
et finnes kvinnor, högst få likväl, hvilka
det icke missklär att gråta. Deras ögon-
lock bli hvarken röda eller svullna, endast
iris fuktas ; och tårarna bilda iDga fåror eller
fläckar på deras glatta kinder, utan tindra
där, en och en, likt daggdroppar på marmor;
deras snyftningar äro väl afpassade och följa
i en viss rytm; och bröstet stiger och sjun-
ker, icke allt för stormigt. Men detta är
en sällsynt talang.
Fru Eva hade den icke, åtminstone ut-
öfvade hon den icke i detta ögonblick, där
hon satt vid sitt skrifbord med hushålls-
boken öppen framför sig och näsduken för
ögonen.
Hennes tårar voro raka motsatsen till of-
van omtalade paradtårar, och när hon såg
upp, förskräckt af knarrande fotsteg, lik-
nade hon, med håret uppstruket öfver ena
sidan af pannan, mera en tuktad skolpojke
än den vackra, unga fru, som hennes man
var så stolt öfver.
Också kunde icke onkel Staffan återhålla
skymten af ett leende, som blandade sig i
det uttryck af hjärtligt deltagande, hvarmed
han nu kom fram till sin guddotter Eva,
van som han var att mötas af idel fröjderop,
när han så där öfverraskade.
»Men min kära flicka 1?»
Det var henne icke möjligt att hämma
sin gråt eller att ge någon förklaring öfver
densamma, och så förde han henne till sof-
fan och gjorde det bekvämt för henne, allt
under det han talade vänligt lugnande ord
om att hon nog måste gråta ut, efter hon
nu en gång, mot sin vana, börjat, och se-,
dan skulle han hjälpa, om det stod i hans
makt.
Han mildrade solljuset med en skärm,
gick ett par slag omkring i rummet och
satte sig så ner vid skrifbordet på den plats
fru Eva lämnat och blickade mekaniskt på
sidorna i hushållsboken.
Emellertid började han vända på bladen
ett efter annat, och ju tystare snyftnin-
garna blefvo från soffan, dess ifrigare fort-
satte han sitt studium, tills han i ett nu
slog ihop boken och utbrast:
»Fy katten, sådan persilja! Jag undrar
hvad jag skulle ge syster Ida för att få hen-
ne till ett sådant arbete. Hon skulle inte
gråta hon, men väl kasta boken på elden!
Du behöfver inte säga mig, att du gråter
öfver att så här behöfva skrifva upp dag
efter dag: 2 öre persilja, 5 öre morötter,
10 öre dill — o. s. v. i oändlighet, det är
tårar värdt. Inte vill Herman det?»
»Nej,» sade Eva med snyftande röst, »han
vill nog inte, att någonting skall vara svårt
för mig, men jag måste ju skrifva upp för
att veta, hvart pengarne taga vägen.»
»Visserligen, visserligen — men icke så
i detalj, det vore ju alldeles nog att skrifva
för veckan, hvad hushållet gått till ; men
det är nu icke själfva skrifningen, hur tids-
och humörförstörande den än kan vara, som
kommit min tappra Eva att fälla modet —
bekänn ! Och säg, att det sorgliga ligger där-
uti att : det icke hjälper. Du silar hela mygg-
svärmar sida efter sida — men kamelen,
kamelen går lös!
Vi ha här oktober månad. Låtom oss be-
trakta den sidan som en fixerbild och fråga :
Hvar är kamelen? Icke är det persiljan
eller morötterna eller ens den nya vinter-
hatten, utan hvad säger du om denna lilla
figur, företrädd af titeln »hyran för kvar-
talet»: 250?
Nu är det fixerbildernas egenskap att de-
ras hemlighet är fördold för ögat i det all-
ra längsta — men har man fått reda på
den en gång, så kan man icke förbise den
sedan.»
»Ja, vi bo som andra våra umgänges-
vänner. »
»Ni gör det — men den som bor för
1.000 om året, måste ha en inkomst af
10.000 årligen, om det ena skall vara ef-
ter det andra. Det är den rätta proportio-
nen; och har du en gång fått korn på den
kamelen, så vet du, att allt besvär med myg-
gen är totalt bortkastadt.»
»Det är sant: vi ha visst icke några
10,000.»
»Nej, och därför har du heller icke råd
att gråta öfver småkrafs. En stor våning
drar med sig stora utgifter eller — stor
otrefnad. Men jag vill icke för allt i värl-
den se dig ledsen igen.»
»Du gör mig lugn i stället, och jag lof-
var att ta ihop med kamelen, så snart jag
kan få Herman att se honom.»
»Rätt så!» A. M.
–––- *––––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
