Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 9 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 323
^vinnokongressen i Berlin.
Bref från Iduns korrespondent.
tt det icke finnes något nytt under solen,
påstod redan den vise Salomo, och detta
har sedan under tidernas lopp upprepats så
många gånger, att det till slut nästan ansetts
som en oomtvistad sanning. Men den kongress
som söndagen den 20 september samlades i Ber-
lins stora rådhus var verkligen något så full-
komligt nytt, att världshistorien aldrig haft att
uppvisa något liknande. 1,500 kvinnor från jor-
dens alla länder samlades där för att öfverlägga
om sina plikter mot samhället, sina behof och
önskningar för framtiden.
Kongressens officiella namn lydde: Internatio-
naler Kongress für Frauemoerlce und Frauenbestreb-
ungen. Inbjudningen var utfärdad af tjugu bland
Berlins mest framstående damer, hvilka med sig
associerat ytterligare trettio, tillsammans utgö-
rande en komité, som hade att bestämma öfver-
läggningsämnen och ordna allt för kongressen.
Bland dessa märkas en filosofie och en medicine
doktor(-inna), lärarinnor, skriftställarinnor och
konstnärer, åtskilliga representanter för fabriks-
arbete och slöjd samt en kvinnlig trädgårds-
mästare.
Främst såsom den drifvande kraften och till-
lika l:a ordförande stod den bekanta skriftstäl-
larinnan fru Lina Morgenstern, och vid hennes
sida såsom 2:a ordförande den icke mindre fram-
stående fru Minna Cauer, hvars utmärkta sätt
att leda förhandlingarna väckte allmänt erkän-
nande bland såväl åhörarne som pressens män.
Kongressen var bestämd att hållas d. 19—27
september, och programmet var ytterst rikhal-
tigt. Det upptog föredrag och diskussioner rö-
rande kvinnorörelsens framsteg, kvinnans rätts-
liga ställning inom Tyskland och andra länder,
kvinnans deltagande i välgörenhetsarbetet, i skol-
råd och fattigvård, i uppfostringsfrågor, kvinnors
vetenskapliga studier vid högskolor och deias
utbildning till läkare, apotekare, sjuksköterskor
och barnmorskor. Vidare njdrterhetssträfvanden,
hushållsskolor, folkkök, feriekolonier, kvinnans
arbete inom industri, handel och yrken och den
därmed sammanhängande lönefrågan, kvinnliga
fackföreningar och hjälpföreningar, sedlighets-
frågan, kvinnan inom konsten och litteraturen,
kvinnans deltagande i fredsrörelsen m. m.
Frågan om kvinnans politiska rösträtt stod
icke på programmet, och den första talarinnan,
fru Stritt från Dresden, som hade att gifva en
öfversikt af kvinnornas ställning inom Tyskland,
förklarade, att hennes landsmaninnor ännu icke
uppsatt denna fråga på sitt program, ehuru rö-
relsen var så stark inom angränsande länder och
frågan där stod så nära en lycklig lösning. Men
så mycket ifrigare kämpade engelskor och ame-
rikanskor för denna sak, utan att af någon mot-
sägas-, och en fransysk talarinna m:me Potonié-
Pierre berättade, att det i Frankrike för närva-
rande allvarsamt ifrågasattes att uppställa kvinn-
liga kandidater vid de allmänna valen. Någon
diskussion förekom dock lika litet angående den-
na fråga, som någon af de öfriga. Tiden med-
gaf det icke.
Endast inom sektionerna ägde diskussion rum,
och där.upptog sedlighetsfrågan en dryg del af
tiden. Äfven den kvinnliga klädedräkten un-
derkastades där en skarp kritik, och med. d:r
Spener betecknade densamma som »ett bety-
dande hinder för kvinnorörelsens framgång».
Några pedagogiska frågor äfvensom lämplighe-
ten af kvinnliga trädgårdsskolor dryftades äfven
inom sektionerna. En varm förespråkare för de
senare var fröken E. Kastner, själf förestånda-
rinna för en dylik anstalt vid Friedenau, en af
Berlins många förstäder. Denna skola besöktes
af de flesta kongressledamöterna, och med sär-
skild hänsyn till de många förfrågningar angå-
ende trädgårdsskötsel, som ingå till Idun, gjorde
vi oss underrättade om förhållandena där samt
begärde program, hvilket dock icke för ögon-
blicket fanns tillgängligt, men som sedermera
skulle skickas. Kursen är tvåårig med teoretisk
och praktisk undervisning af både manliga och
kvinnliga lärare. Afgiften i ett för allt 85 mark
pr månad.
Men vi återgå till kongressen. Aftonen före
densamma var ett festligt samkväm anordnadt
i ett af Berlins förnämsta hotell, det så kallade
English House vid Mohrenstrasse. Mer än 1,200
deltagare strömmade uppför de blomstersmyc-
kade och mattbelagda trapporna in i de präktiga
salarne, hvilka snart fylldes af en högtidsklädd
skara i magnifika toaletter, alla som igenkän-
ningstecken bärande en rosett i sitt lands fär-
ger och med det därunder hängande förgyllda
kongressmärket. Marskalkarne hade två långa
fladdrande band fästade vid axeln. Det var en
intressant och mångfärgad tafla, som utbredde
sig för ögat. Ungdom och skönhet voro här lika
starkt representerade — om ej mer — än ålder-
domens stilla resignation. Karaktäristisk var
frånvaron af blåstrumpetypen, sådan vi fordom
föreställde oss den och ännu se den återgifven
i våra skämtblad. Herrar funnos äfven tillstä-
des, om ock i minoritet. Mötets internationella
karaktär gaf sig genast tillkänna genom de många
olika ansiktstyperna och den språkförbistring
som härskade. På ett eller annat sätt lyckades
man dock alltid göra sig förstådd af sin granne,
och ett gladt sorl fyllde rummen, tills ordföran-
dens väldiga klocka ringde samman, fru Mor-
genstern uppsteg på estraden och hälsade gä-
sterna välkomna, särskildt de främmande, till
hvilka hon riktade många vänliga ord. Talet be-
svarades och en dikt upplästes, hvilken belöna-
des med lifliga applåder. Efter några skämt-
samma anmärkningar till de närvarande herrar-
ne — äfvenledes från estraden — uppmanades
man så att storma borden. Detta skedde ock
med mer eller mindre framgång för hvar och en.
Blygsamma naturer fingo lida hungerns kval. I
allmänhet blefvo dock de utländska deltagarne
väl försedda, ty hvar en rosett i de främmande
färgerna syntes, räcktes strax en vänlig tjrsk hand
fram för att hjälpa.
Redan kl. 10 var festen slut, och man gick
hem att sofva den rättfärdiges sömn och bereda
sig till de kommande dagarnes mödor, hvilka
sannerligen ej blefvo få. Tio à tolf föredrag
hvarje dag, alla eftermiddagar anslagna till be-
sök i industriutställningen, i olika slags skolor
och uppfostringsanstalter, i sjukhus, välgören-
hetsinrättningar, folkkök och hushållsskolor m. m.
samt dessemellan en och annan liten sällskaplig
sammankomst — se där hvad programmet bjöd
på. Med förvånande ihärdighet höllo de flesta
ut i allt detta. Alla föredrag voro till trängsel
besökta och intresset tycktes för hvar dag sna-
rare till- än aftaga. Också anmärkte skämtsamt
de tyska tidningarna, att man efter denna dag
knappast mer kan tala om ett »svagare kön».
Kom så mötets första dag i rådhusets stora
festsal, hvilken rymmer ett par tusen personer.
På midten af ena långväggen var talarstolen rest
mot en fond af blommor och grönt och — na-
turligtvis! —• kejsar Wilhelms byst öfvervakande
det hela. Jag begriper ej, hvart man skulle gå
här i Tyskland för att ej träffa på kejsarens
porträtt eller byst. Det är så gifvet som amen
i kyrkan. Bismarck och kejsaren öfver allt, både
högt och lågt. Denna hyllning är vacker och
springer strax i ögonen på en utländing. Nå,
kejsaren satt där äfven nu och nedanför honom
i lefvande måtto stadens borgmästare och råd,
inbjudna såsom hedersledamöter. De, jämte de
delegerade, tronade i stora fåtöljer, hvilka till-
hörde rådhuset och som voro prydda med sta-
den Berlins vapen. Det såg mäkta präktigt ut.
Andra dödliga sutto på vanliga stolar med höga
ryggstöd, och de allra yttersta, som försenat sig,
fingo nöja sig med en ståplats mellan eller bak-
om kolonnerna, Äfven det kring salen löpande
galleriet var fullt af åhörare. Detta oaktadt var
det så tyst, att man kunnat höra en knappnål
falla, när fru Morgenstern tog ordet och’ förkla-
rade att mötets första arbetsdag ingått.
Tretton föredrag voro bestämda för förmidda-
gen af delegerade från lika många land. Menin-
gen var, att hvarje talarinna skulle gifva en kort
öfversikt af kvinnofrågans ställning inom det
land hon representerade. Till och med Persien
och Armenien skulle hafva sitt ord med i laget.
Denna planläggning för kongressens arbete var
förträffligt uttänkt och bildade ett godt under-
lag för vidare ingående på speciella frågor un-
der de följande dagarne. Tyvärr kunna vi här
knappast mer än uppräkna namnen på de ta-
lande och antyda något af innehållet. Men för
den, som är vidare intresserad, finnas alla mö-
tets förhandlingar ordagrannt återgifna i en bok,
hvilken framdeles kan rekvireras från Berlin
mot erläggande af 3 mark och postporto. Vi
skulle vilja rekommendera denna lektyr både
som ett intressant studium och som en handbok
för statistiska uppgifter från alla land.
(Slut i nästa nummer.)
––––- ❖––––-
Bobbie.
Skiss för Idun af Lilli.
■ let var en vacker, varm septemberdag.
Midt i hetaste solskenet på stora gräs-
planen i prästgårdsträdgården låg Bobbie
helt makligt utsträckt. Han hade sofvit
länge och låg nu och tittade sig omkring
med omorgnade ögon.
Några steg ifrån honom på verandatrap-
pan stod hans unga ägarinna leende och
glad som alltid, hon balanserade på ytter-
sta spetsen af sin lilla fot, i det att hon
med en vacker, blodröd rosenknopp slog
efter en närgången fluga. Ett par trappsteg
nedanför henne stod en ung man, det var
pastorsadjunkten — en särdeles god vän till
Bobbie — han såg upp till den vackra, strå-
lande uppenbarelsen framför honom och ta-
lade varmt och ifrigt, fast i nästan hviskan-
de ton, till henne.
Allt detta föreföll Bobbie tämligen oin-
tressant, men man kunde ju inte heller be-
gära för mycket af honom, han var bara en
liten svart valp af föregifven ulmerdogg-ras,
och det fanns så mycket, så mycket, som
han rakt inte förstod sig på.
Bobbie slöt åter igen sina små sömniga
ögon för att försjunka i sitt förra dvallika
tillstånd, men i det samma väcktes han
hastigt till medvetande af ett litet klingan-
de, öfvermodigt skratt, han for upp och stod
med ett hopp på alla fyra och stirrade med
ett förvånadt uttryck på de båda unga män-
niskorna på trappan.
Bobbies ägarinna, Ester, slet nu med ett
enda ryck alla bladen af den stackars törn-
rosen och kastade dem skrattande upp i
luften. De föllo ned igen som ett regn af
blod, somliga stannade i hennes eget ljusa
hår och lågo där likt tunga, röda droppar.
Hej, det såg lustigt ut!
Bobbie rusade fram med ett muntert skall
och lyckades efter ett klumpigt hopp att
fånga några af de sista fallande, röda bla-
den i sitt uppspärrade gap.
Ester svängde om på klacken och för-
svann genom glasdörrarna, och strax därpå
trängde tonerna af den mest ystra, upp-
sluppna lilla galoppad, framhvirflad på pia-
not, ut till de båda på trappan, den unge
mannen och Bobbie.
Bobbies vän stod stilla en stund, stel och
blek som en marmorstod, endast de mörka
ögonen, som sköto blixt på blixt, förrådde,
att han var en lefvande varelse. Slutli-
gen steg han ned för trappan, tryckte hat-
ten ned i pannan och gick därifrån med
hastiga steg, åtföljd af Bobbie. Då de pas-
serade förbi förstugudörrarna, höll den unge
mannen på att falla öfver en af de många
lårar och koffertar, som stodo där. Han
gick icke in och upp på sitt rum, som Bob-
bie hade tänkt sig, utan marscherade med
fasta, stolta steg öfver gården och landsvä-
gen, men då han kom in i den skyddande
skogen, förlorade han sin strama hållning
och saktade sina steg. Bobbie larfvade helt
beskedligt bakom honom, då och då kastan-
de en ifrigt forskande blick åt sidorna, för
att möjligen få syn på någon ekorre eller
hare eller något annat trefligt. Men intet
visade sig denna dag för att fresta Bobbie
till olydnad, utan han traskade snällt och
undergifvet i hälarna på sin vän, som han
blifvit lärd att göra.
Efter en lång vandring nådde de en liten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
