Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 16 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330 IDUN 1896
Var ej för stor; ett korn af kärlek blanda,
I hvarje handling, om ock än så sträng.
Bulthaupt.
Du kära, kära, tack for en tid,
som var så lycklig och solskensblidi
Tack for de7i sommar, som flyktat har!
Tack for de härliga ljusa dar!
Till sommarens tid jag tillbaka går —
så tydligt allt for mitt inre står —
jag ser en strålande junidag.
Längs stra?iden vandra blott du och jag.
På hvita stenar vi slå oss ned —
du minns, så var ju vår sommarsed.
Vi sitta tysta och hora på,
hur böljor sakta mot stranden slå.
Se’n uti kvällen, så blid och varm,
jag vandrar låtigsamt invid din arm.
Till furuskogen nu färden går,
där uti skymnmgen trasten slår.
Och minns du, huru på tennisplan
vi kunde tillbringa hela ddn. —•
Jag kan så tydligt dig för mig se
och ännu höra ditt glada »play!»
Se’n uti trüdgàr’n i vår berså
du läste högt och jag hörde på. —
Jag ensam boken nu slutat har,
men utan dig den ej rolig var.
Och minns du båtfärden sista da!nP
Vi rodde långt ut på böljans ban.
Du sjöng »Agnete», jag hör den än,
tack för den sången, min hjärtevän!
Så gick vår sommar, den var så kort,
september kom och du reste bort.
Snart blir det vinter — den är så lång —
men ack, jag vet det blir vår en gång.
Då skall du komma, det har du sagt.
Det löftet jag uppå minnet lagt.
Du kom med våren — farväl till dess!
Tack för i sommar, dm egen
Bess.
-—‘
–4–––––––––-
JSlågra ord
i frågan för dagen.
J-Ur det en ironi "öfver våra litterära
M ▼ förhållanden i allmänhet, att de för-
nämsta »händelserna» inom bokvärlden
här i landet utgöras af sådana tilldra-
gelser som den, hvilken nu sysselsätter
allas sinnen? Man minnes det uppse-
ende, som väcktes genom beslagtagandet
af Strindbergs »Giftas». Att Frödings
»Stänk och flikar» nu drabbats af sam-
ma öde tyckes väcka mindre strid, men
icke mindre uppmärksamhet.
Man må betrakta denna smak för
»skandal» som ett fattigdomsbevis eller
icke, säkert är att den moraliska sidan
af saken har en betydelse, som ieke får
förbises — minst af kvinnorna.
Först och främst uppställer sig den
frågan: hvad innebär kvarstadsbeläggan-
det? Och: ha vi moralisk förpliktelse
att afstå från läsningen af en bok, som
blifvit sekvestrerad?
Vår litterära censur är icke af det
ryska slaget. Den undersöker och dö-
mer icke böckerna, innan de utsläppts i
marknaden. Först efteråt, sedan opinio-
nen vändt sig mot en litterär produkt
och utpekat den som osedlig eller brotts-
lig, plägar censuren här ingripa. Menin-
garna må vara delade om nyttan af en
så beskaffad censur. Att den ryska är
mer rationel skall icke bestridas, så framt
censuren endast afser att skydda publi-
ken för skadlig lektyr. Så som den lit-
terära censuren utvecklats och tillämpas
här i landet, kan den emellertid icke
hafva detta till enda eller ens till första
ögonmärke. Ty det är uppenbart (och
bestyrkes af erfarenheten), att en bok,
som sekvestreras, sedan kanske halfva,
eller mer än halfva, upplagan blifvit såld,
blir mera läst, än om hela världens upp-
märksamhet icke riktats mot densamma.
Nyfikenheten spelar ju en så stor roll,
och man vill ju känna det som hela
världen talar om. Det blir vanligen en
allmän feber att läsa boken, och de till-
gängliga exemplaren vandra ur hand i
hand.
Vi få således söka kvarstadens bety-
delse och mening i något annat. Publi-
ken kan icke skyddas, men den kan var-
nas. Ingen lägger en beslagtagen bok
framme på sitt divansbord eller sätter den
i händerna på oerfaren ungdom. Genom
kvarstaden har samhället sålunda påsatt
boken en etikett: »farlig», på samma sätt
som gifter enligt lag skola förvaras i sär-
skildt färgade glasflaskor. Myndigheterna
ha äfven genom kvarstaden — och där
är, enligt min mening, censurens för-
nämsta betydelse — uttalat ett offentligt
ogillande af boken, därigenom gifvande
den allmänna opinionen, som redan tagit
sig uttryck i sällskapslifvet och i pressen,
större eftertryck. Samhället begagnar sig
af denna offentliga handling för att från-
säga sig allt ansvar, all delaktighet i
saken.
En censur som vår passar för ett fritt
och intelligent folk. Men ett folk, som
man tillmäter så stor andlig mogenhet,
bör också äga så mycken lojalitet, att
det icke läser i hemlighet, hvad som en-
ligt lag icke får tillhandahållas allmän-
heten. Det är denna lojalitet jag sätter
i främsta rummet, det är den bjudande
lag, som befaller oss att ej befatta oss
med en litterär produkt, som censuren
med stöd af den offentliga meningen dömt.
Nu invänder någon:
Ar en bok mera omoralisk, därför’att
den blifvit konfiskerad? Nej, ingalunda.
Lika litet som en fånge är moraliskt
sämre efter det han fått sin dom än
ögonblicket före. Det finnes en grupp
af människor, som läsa en sådan bok
före kvarstaden med god smak, utan att
blinka, men som, så fort boken blifvit
offentligen brännmärkt, skynda att lägga
i dagen hela sin afsky för densamma.
Dessa människor höra till det slags slaf-
var under den konventionella moralen,
hvilkas omdömen ha någon bismak af
fariséens: »Jag tackar dig Gud, att jag
icke är såsom denne publikanen ! »
Invändningen saknar icke sitt berätti-
gande. Det torde också kunna sägas, att
mycket af det, som icke konfiskeras, är
lika skadligt som de dikter, hvilka nu
fastspikats vid skampålen. Moralen är
ju en subjektiv sak: det som är olämp-
ligt för en, är det icke för en annan.
Skall jag underkasta mitt eget omdöme
en allmän opinions konventionelt banala
moralbegrepp eller en ämbetsmans god-
tycke ?
Min vän, svarar jag, edra skäl kunde
vara riktiga, om det gällde att befrämja
något godt eller göra front mot en orätt-
visa. Har ni anledning att befara, att
en viktig sanning blifvit undertryckt eller
en orättvisa blifvit begången mot förfat-
taren genom bokens konfiskering, läs den
då, förbudet till trots, och låna ut boken
till edra vänner och bekanta, men gäller
det blott att skaffa er ett nöje, må vara
af estetisk art, eller tillfredsställa er ny-
fikenhet, visa då, att ni kan offra något
för god lojalitet och som god medborga-
rinna!
Hj. Cassel.
––––-*––––-
trotjänarinnor.
Reflexioner i tjänstflyttningstiden
af Bell.
I.
[ ett af »Iduns» nummer under senvåren
A förekom bland frågorna en: huru man
borde behandla sina jungfrur för att i dem
få de trotjänarinnor, våra mormödrar hade
till sin nytta och hugnad. Innan jag in-
låter mig på ämnet, vill jag förutskicka
såsom en privatanmärkning, att sådana, på
ett och annat enstaka undantag när, nu-
mera efter all sannolikhet komma att bli
ganska sällsynta. Därmed är dock ej sagdt
detsamma, som att rasen är utdöd, eller att
fruarna brista i hvad dem tillkommer. Or-
saken ligger helt enkelt i sakförhållandet,
att människorna förändrats på samma gång
som hela lefnadssättet är vordet något helt
annat än i våra mor- och farmödrars tid.
Det är ej mera såsom då patriarkaliskt.
Men, om vi än ha att i förhållandena
söka uppkomsten af ett af våra dagars bryd-
sammaste problem, som därtill mer än an-
dra verkar förvirring och oro i hemmen
och hämmande inverkar på den husliga
trefnaden, få vi ej alldeles förbise, att vi
till stor del själfva ha att svara för den nu-
varande tjänaregenerationens uppfattnings-
sätt af oss och dessa förhållanden. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
