Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 23 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896
I I \ I I M
i n M M
Uppå resan till den ljusa sal Ville Skaparn ställa, att oss göra sälla,
genom jordens mörka sorgedal Glädjen i en trogen makas val.
B. H. Alstermark.
är den borta, så haltar det hela och gången
blir osäker.
Hilda Lundqvist såg dagen 1825 i det idyl-
liska Vimmerby, där fadern, Karl Lundqvist,
en kärnkarl af gamla stammen, som var fan-
junkare och bataljonsadjutant vid Kalmar rege-
mente i 54 år, då var boende med sin maka,
Ester, född Bergenholtz. Här växte den unga
flickan upp i hemmets frid, här lärde hon att
göra sig nyttig samt att värdera arbetet, och
här vaknade jämväl hos henne lusten att bryta
sig en egen väg — en arbetets väg — genom
lifvet och världen.
På den tiden var det icke så vanligt, att
kvinnor gjorde anspråk på en plats i det all-
männas tjänst, som det sedan blifvit. Hå höll
man strängt på den poetiska regeln »att det
täcka könet var uteslutande skapadt för hem-
mets värld,» och på den grundsatsen dömdes
också åtskilliga tusental unga kvinnor att. för-
spilla sin begåfning och sina krafter i relativ
overksamhet eller hvila. Men Hilda Lundqvist
var ej sinnad att gifva sig själf till offer på
dådlöshetens altare. Småländingarne äro af
naturen ett arbetsamt folk och därtill ej så
litet envisa. Nu hade hon fått i sitt hufvud,
att hon skulle uträtta någonting här i världen.
Det gällde sålunda blott att afgöra livad.
I september månad 1853 öppnades i vårt
land den första elektriska telegraflinien, mellan
Stockholm och Upsala, och redan året därpå
sammanknöt den mystiska tråden hufvudstaden
med G-öteborg. På tredje året, d. v. s. 1855,
blef östra linien färdig och sedan utvidgades
nätet år efter år, till dess det fick den väldiga
omfattning det nu har. Svenskarne ville ej
förhasta sig. Det var dyrt att telegrafera och
den stora allmänheten betraktade de långa
stolplinierna och de på dem upphängda trå-
darne med en misstro, som blott långsamt gaf
vika.
Fröken Hilda Lundqvist såg emellertid den
nya inrättningen med allt annat än misstrogna
blickar. De trolska trådarne ådrogo sig tvärt
om hennes lifliga intresse och uppmärksamhet,
och hur det nu var, lyckades hon omsider,
ehuru efter åtskilliga svårigheter, att bli an-
tagen till elev vid telegrafverket, med place-
ring vid Kalmar station.
Detta skedde 1863 och »eleven» hade så-
lunda redan nått sitt trettioåttonde år. Men
läraktigheten var icke mindre för det. Hon
tycktes liksom född att telegrafera och skötte
sig snart så flinkt och bra samt visade sådan
stadga och pålitlighet i utöfvandet af sin tjänst,
att hon fick ordinarie anställning i verket.
Snart nog, eller 1865, bereddes henne tillfälle
att återvända till födelsestaden, Vimmerby, som
föreståndare för dess telegrafstation.
På denna post stannade hon i 23 år — öf-
ver 8,000 dagar, under hvilka alla hon utförde
samma arbete, utan att tröttna, utan att längta
efter något annat, utan att bli »nervös». Hon
lefde sig under tiden så in i sin verksamhet,
att densamma fyllde hela hennes lif. Tele-
grafen i Vimmerby — det var hon. Hennes
person drog rent af »kunder» till densamma.
Och .vänner fick hon i hundratal — vänner
för lifvet — bland höga och låga. Lugn såg
hon därför tiden gå och åren samlas öfver
hennes hjässa. Hon hade ju sin lifsräkning
så klar. Arbete, vänskap, ett dagligt bröd
och ett förnöjdt sinne — hvad behöfde hon
mer?
Denna stilla och lyckliga tillvaro skulle emel-
lertid och omsider rubbas af yttre förhållanden:
stationen »bar» sig icke; den måste indragas.
Telegraffröken fick år 1888 ordres att packa
in och flytta sina penater till Söderköping.
Då blef det sorg i det lilla Vimmerby.. Ge-
nom sin okonstlade rättframhet, sin originella
humor och sin trygga torrolighet hade hon där
vunnit många vänner, som nu alls icke ville
släppa henne. Men plikten manade och hon
följde dess bud. Firad blef hon emellertid,
så väl enskildt som offentligt, och aldrig går
det smärtsamt glädjande afskedet ur den gam-
las minne. Därför tåras hennes ögon ännu i
dag, då hon talar därom.
Hennes arbetsdag led redan emot kvällen,
då hon anlände till Söderköping, men icke för
ty grep hon sig äfven här an med sin vanliga
sega kraft. Alltid var hon på sin post, aldrig
slappades uppmärksamheten; och många må-
nader hade icke gått, förrän människorna äfven
här lärde akta och älska henne, som de för
resten göra ännu i dag.
I fem år kvarstod fröken Lundqvist på sin
nya post, men då hade hon pensionstiden inne
och det var tid att afgå samt lämna rum för
en annan. Hon hade emellertid så samman-
vuxit med sitt arbete att det sved i hjärtat,
då hon måste lämna det; och då hon en mor-
gon — afskedad och pensionerad — vaknade
och kom ihåg, att hon icke vidare behöfde gå
på stationen — då grät hon; ty hon tyckte
att hon kunnat arbeta ännu några år. Men
nu var det som det var! Från och med året
1893 drog hon sig tillbaka till privatlifvet —
den första kvinnliga telegrafist, som tjänt sig
fram till pension.
Talrika voro de bevis på sympati och tack-
samhet, som nu kommo henne till del. Tele-
grafstyrelsen sände henne ett ampelt erkän-
nande för det synnerliga nit och den plikt-
trohet hon under sin verksamhet i telegraf-
verkets tjänst städse ådagalagt; förmän i ver-
ket tackade henne, för att hon alltid varit en
föresyn för de yngre, för hennes plikttrohet,
ordningssinne och duglighet, och från kamra-
ter erhöll hon talande bevis på tillgifvenhet
och vänskap. Hvilotidens början hade sålunda
många ljusglimtar att bjuda på.
Fem år blott hade fröken Lundqvist varit
bosatt i Söderköping, då hennes fritimme slog
— fem år, mot ett helt lif i Vimmerby, men
ändock hade den nya boningsorten fängslat
henne med starka band. En broder hade va-
rit henne behjälplig att bygga ett Tusculum
vid Söderköpings sluss. I det hade hon nu
inflyttat och där hade hon vant sig att lefva
och minnas. Och så hittade hon på att förena
hvad hon hade kärt, ty det nya hemmet —
det döpte hon till »Villa Vimmerby».
Hade hon vid afskedet trott, att dagarne
skulle bli ensliga och långa, så hade hon dess
bättre missräknat sig. Kanalens närhet ger
åt hemmet lif och växling. Hundratals ån-
gare stryka förbi hennes balkong och hon kan
varseblifva, hurusom passagerarne med glada
blickar betrakta det trefna stället. Så är det
badgästerna, som stanna utanför, tilltalade af
blomsterprakten, och ändtligen uppvaktas hon
flitigt af trogna vänner, så att det nästan al-
drig är tomt i hennes angenäma hem, där
smak och skönhetssinne präglat allt, från det
största till det minsta.
I flere år ha hennes vänner bedt om hennes
porträtt, i afsikt att söka få det införlifvadt
med Iduns bildergalleri, men hon har envist
sagt nej och tillagt: »Icke är det någonting
att tala om, att man gjort sin plikt.»
Det kan ju i alla fall vara tu tal därom,
särskildt när man gjort den så, att man af
kompetenta bedömare ställes som en föresyn
för andra.
Nu delar »den första kvinnliga telegrafisten»
sin tid mellan sina blommor och sina vänner
och ser dagar komma och dagar gå. Ofta nog
vallfärdar hon i minnenas land och stannar så
gärna framför ett litet porträtt å ena salongs-
väggen, porträttet af generaldirektör C. Akrell,
hennes förste, vördade chef. Då är det som
om den gamla arbetslusten fölle på henne igen,
och kanske stiger då en suck ohörd öfver läp-
parne; men så komma vännerna och muntra
upp henne eller för att själfva muntras upp;
och hon accepterar då hvad som är samt njuter
i verkligheten sitt otium cwm dignitate.
Må hon göra det ännu många och sorgfria
år, till glädje och hugnad för alla, som hålla
af henne och som nu, mot hennes vilja, lyckats
smuggla ofvanstående porträtt in i Iduns galleri!
Beinhold Winter.
–––- ❖–––-
i rosenlund.
gick i rosenlund,
Kände icke tingens grund.
Gladdes ilott åt ytans unga,
Skära blomsterklunga.
Ormen kväste bak en ros,
Psyke flydde blek sin kos.
Molnet sig i skurar tömde,
Vänlig sol sig gömde.
Psyke jämrade och gret,
Skimmerljusa ningen slet.
Men förnam dock trösteorden
Från sin moder jorden:
»Rosenlunden är ju knar,
Dagen glänser åter klar. . .
Psyke, Psyke, du skall glömma,
Du skall åter drömma:
Om en himmel enigt blå,
Om en bädd på blomster små,
Om ett paradis med palmer,
Spegelfrid och psalmer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
