Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 23 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 339
Kära själ, gif dig till freds,
Lifvet är ej annorleds.
Blott i drömmen får man vara
Fri från sorg oeh fara.»
Anna Knutson.
––––- *––––-
En önskvärd reform.
et är icke meningen att återupptaga
»klädpenningfrågan » — den harpa ett
uttömmande sätt blifvit dryftad. Men af
en del yttranden, som i ämnet förekommit,
har framgått, att denna fråga har en sida
af social innebörd, och är det för den vi
en stund vilja dröja, alldenstund den står
i närmaste sammanhang med kvinnofrågan
i sin helhet och äger en för familjen gan-
ska ingripande betydelse.
Ur de publicerade uppsatserna, härröran-
de från kvinnor i skilda samhällslager, tyc-
ker man sig understundom förnimma en
undertryckt suck öfver ett rådande missför-
hållande, och man läser än mellan raderna,
än en öppet uttalad önskan att detta miss-
förhållande måtte afhjälpas, en vädjan till
rättvisa och billighet. Hvad vi åsyfta, för-
stås lätt. Det är det, att arbetet i hem-
met ej anses värdt någon lön; att den där
verkande kvinnan, hon må vara hustru eller
dotter, följaktligen ej äger den ringaste sum-
ma, öfver hvilken hon fritt kan förfoga,
något hon kan kalla sitt; att hon, för att
kunna tillgodose t. o. m. de mest anspråks-
lösa personliga behof, ser sig nödsakad att
mer eller mindre förödmjuka sig inför hu-
sets herre. Och ej nog därmed! Den rika
arftagerskan, som tillfört mannen den för-
mögenhet, lian efter godtycke disponerar,
delar samma öde. Tia för tia, krona för
krona måste hon begära. I bästa fall får
hon, när hon begär, men begära måste hon;
i många fall ger hennes framställning an-
ledning till tvister och osämja, som sluta
med att hon drifver sin vilja igenom eller
ock, sårad och kränkt samt med bitterhet
i hjärtat, afstår från alla anspråk.
I sanning må man förvåna sig öfver,
att när kvinnorörelsen i öfrigt hunnit
så långt och kvinnans rättigheter på många
områden så framgångsrikt förfäktats, ett så-
dant förhållande som det antydda ännu
kan i sådan utsträckning existera. Ty hvad
är det väl annat än ett den svagares för-
tryckande af den starkare? Om någonsin
har väl ordet öfvergrepp här sin berättiga-
de tillämpning.
Det skulle blott vara en konsekvent följd,
om det till sist komme därhän, att hem-
mets kvinnor rekryterades ur de odugligas
och tåpigas klass. Ty huru kunna tänka
sig, att en dugande, kunskapsrik person,
som i frihet kan förtjäna 1,000 à 1,800
kronor årligen, skall kunna vilja binda sig
för lifvet på sådana villkor som att lik ett
omyndigt barn få gå och be om handskar,
skor o. s. v. och jämte detta måhända
riskera en uppsträckning för bristande hus-
hållsaktighet? Eller huru kunna tänka sig,
att en dotter, genom en vårdad uppfostran
och naturlig begåfning iståndsatt att för-
värfva en årlig summa som den nämnda,
skall kunna nöja sig med att stanna i hem-
met i en dylik beroende ställning? Nej,
alla, som något duga, komma att vilja ut,
men icke många komma att vilja in. Det
blir den samhällsvådliga följden. —Emeller-
tid må i förbigående sägas, att det ej så
mycket är den i hemmet kvarstannande
dottern som icke fastmer den gifta hustrun,
hvilken lider af ifrågavarande missförhållan-
de. Den förra är tämligen fri att, när hon så
önskar, förändra sin ställning; den senare är
bunden på lifstid. För den förra i egen-
skap af dotter torde det ej heller vara lika
svårt att fortsätta ett från barndomen in-
vandt system som för den senare att på
ett så förödmjukande sätt underordna sig
den likställde maken o. s. v. -—
Yidt och bredt talas i vår tid om refor-
mer, behöfliga och obehöfliga, men vore ej
en reform på nu berörda område af nöden?
En reform med syfte att göra hustruDS och
dotterns ställning i ekonomiskt afseende
drägligt, därigenom att henne efter råd och
lägenhet tilldelades en bestämd årlig sum-
ma penningar, öfver hvilka hon hade fri
dispositionsrätt? Vi våga på ofvan anförda
grunder påstå, att den i rent samhällsintresse
är det. Ingen torde’ väl vilja bestrida, att
ej hemmet, som har att fostra det kom-
mande släktet och bör vara det sedliga lif-
vets härd, behöfver de bästa och ej de säm-
sta krafterna. Och att en sådan reform
varit ett länge kändt behof, däri skola helt
visst hemmets kvinnor enhälligt instämma.
Hvad kvinnoemancipationen i sin helhet be-
träffar, kunna meningarna vara delade: som-
liga äro entusiastiskt hängifna densamma,
andra betrakta den med misstänksamma
blickar, åter andra förhålla sig fientligt till
den — men i det stycke, där den tangerar
nu förevarande förhållande, råder tämligen
säkert från kvinnlig synpunkt blott en
åsikt.
Men saken har en annan sida, som ute-
slutande berör familjelifvet. Tvifvelsutan
skulle, om statistiska uppgifter förelåge, de
äktenskapliga tvister, som härröra från nål-
penningfrågan, ej förete en obetydlig siffra,
likasom det skulle visa sig, att många bittra
tankar och mulna blickar hos den hemma-
varande dottern i nämnda fråga hafva sin
upprinnelse. Hvarför då ej ändra en regi-
me, som visat sig vållande till upprepade
obehag och ledsamheter? Alla parter skulle
vinna därpå. Mannen och fadern skulle få
frid, och med lättare hjärta och gladare
ansikte skulle de husliga plikterna fyllas af
hustrun och dottern.
Det duger ej längre att komma med all-
männa talesätt och slitna fraser om att
kvinnan ej kan sköta pengar m. m. dylikt.
Dessa invändningar gå hem igen. Det är
till full evidens genom tusentals exempel
bevisadt, att hon just han den konsten
eller åtminstone är högst bildbar i dessa
afseenden. Men först med ansvaret vaknar
hågen att akta.
Att på ett för båda parterna fullt be-
tryggande och fullt tillfredsställande sätt
ordna äkta makars gemensamma affärs-
angelägenheter är ett af de svåra juridiska
problemen. Dess lösande tillhör personer
med skarpa hufvud och omfattande rätts-
kunskaper. Att inlåta oss på ämnet i denna
omfattning har ej varit vår afsikt och skulle
endast burit vittne om okunnighetens tvär-
säkerhet. Ändamålet med dessa rader är
att påpeka, att, frånsedt hvilken än hennes
juridiska rätt må vara, icke vara eller i en
framtid blifva, äger den kvinna, som åt
hemmet offrar sin tid och sina krafter, mo-
ralisk rätt att få det här framställda billiga
anspråket uppfyldt.
Måtte snart den tid vara inne, då män-
nen få ögonen öppna för, att ett vänligt be-
viljande af ifrågavarande önskan blefve till
fromma, ej allenast för dem det i första
rummet rör, utan för dem själfva, hemmet
och husfriden Hvarför låta ett småaktigt
och trivialt käbbel om skor och strumpor
störa en förening, som är afsedd att »främja
den högsta lycksalighet på jorden»?
Ellen Bergström.
En ”siepska”.
e fleste hafva nog genom hörsägen eller tidnin-
gar reda pâ »la voyante de la rue de Pa-
radis», franska pressens gemensamma benämning
på mademoiselle Oouédon; men jämförelsevis fä
kunna i likhet med mig skryta af att hafva sett
och talat med denna ryktbar vordna unga flicka,
och icke blott en, utan t. o. m. två gånger. Un-
der min senaste vistelse i Paris hörde jag myc-
ket talas om m:lle Couédon. Lärde och olärde, höge
och låge, präster och lekmän dryftade frågan om
hennes inspirationer och förutsägelser. De tro-
ende äro öfvertygade om hennes himmelska mis-
sion, de mer klentrogne draga den i tvifvel,
många mena, att ängelen Gabriel alls ej hviskar
i hennes öra, ja, många äro nog oartiga att för-
klara den unga flickan för en inbiten hycklerska.
Nog hade jag lust att göra henne ett besök, icke
för att utforska mitt framtida öde, utan för att
själf se och döma, huruvida hon själf tror sig
himlasänd eller om alltsammans är ett försök
att bedraga hopen. Men det kunde ej falla mig
in att ens försöka få träffa henne, då jag hörde,
att hon tar emot omkring 50 personer dagligen,
af hvilka de flesta sedan månader vänta på före-
träde. Men en dag omtalade en svensk läkare
för mig, att han besökt m:lle Couédon och att
han kommit in utan synnerlig svårighet och utan
att ens hafva skrifvit på förhand. Hans upp-
fattning är, att den unga flickan är djupt gud-
fruktig, och att hon själf fast tror på sin sänd-
ning. »Vid afskedet,» berättar doktorn, »höll
jag en 20-francs i handen och frågade med stör-
sta grannlagenhet, huru jag skulle godtgöra henne
för det besvär jag förorsakat ; men hon vägrade
mottaga något. Jag frågade då, om jag ej kunde
få lämna en gåfva åt hennes fattiga; men äfven
detta afslogs. Jag tror fullt och fast,» tilläde
doktorn, »att hon arbetar på detta sätt från mor-
gon till kväll utan någon ersättning, emedan hon
anser det som sin plikt, och emedan hon är viss,
att en belöning väntar henne i en bättre värld.
Om ni besöker henne, så lyd mitt råd: erbjud
ingen ersättning.»
På aftonen af detta samtal skref jag till nulle
Couédon och begärde att få rådfråga henne —
ängelen Gabriel borde jag hafva sagt — följande
dag kl. 11. Vid denna tid infann jag mig n:r
40 rue de Paradis 4 tr. upp och lämnade mitt
kort åt en jungfru med ytterst svagt hopp att
komma längre än in i tamburen. Efter ett par
minuter kom en fin medelålders dam, madame
Couédon, ut med mitt kort i handen. Jag för-
klarade, att jag skrifvit dagen förut och bedt
om företräde kl. 11, hvarpå madame Couédon
svarade: »Min dotter har redan tagit emot 15
personer och väntar ytterligare omkring 40, som
komma i dag. Hon har just nu en kvarts timme
ledig och samtycker att taga emot er.» Därpå
infördes jag i en enkel, men prydlig salong.
Möblerna voro försedda med stärkta hvita öfver-
drag, och på konsoler stodo ej synnerligt konst-
närligt utförda helgonbilder. Jag mottogs af
nulle Couédon, som bad mig taga plats och själf
satte sig midt emot mig, och jag studerade henne
med intresse. Jag hade framför mig en enkel,
smärt ung flicka om knappt 24 år med ett vän-
ligt, intagande ansikte, omgifvet af vackert brunt
hår. Af svärmeri syntes ej ett spår, och ingen
kan tro, att hon ådragit sig någon uppmärk-
samhet.
»I ert bref säger ni, att ni är svenska,» bör-
jade hon, »ni är då landsmaninna med doktor
N., som var hos mig i går. Han är den första
svensk, som besökt mig; eljes har jag mottagit
representanter från nästan alla folkslag. Jag har
omkring 50 besökande om dagen, och somliga
vänta sedan två månader.» (Hvarför upprepas
detta så ofta, undrade jag.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
