Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 6 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 355
personliga behof ser sig nödsakad att mer
eller mindre förödmjuka sig inför »husets
herre», så måste någonting i förhållandet
mellan man och hustru ombildas till detbättre.
Men jag vågar starkt betvifla, att detta
skulle kunna ske genom någonting, teore-
tiskt sedt, så krasst och vidrigt som att
hustruns arbete i hemmet skulle värderas
i klingande mynt och hon undfå detta som
sin lön, hvaröfver hon ägde fritt förfoga.
Hvad som ger en hustrus arbete värde öf-
ver en vanlig hushållerskas är väl den kär-
lek, hvari och hvarför arbetet utföres, och
man borde väl icke behöfva säga till kvin-
nor, att kärleksverk icke kunna värderas i
penningar. En aflönad hustru! Jag törs
icke tänka tanken ut, hvart detta leder.
»Hustrun äger icke den ringaste summa,
öfver hvilken hon fritt kan förfoga,» heter
det. Hvad menas då med detta »fria för-
fogande»? Om därmed förstås, att hustrun
bör hafva ett årligt penningebelopp, som
hon får använda utan någon hänsyn till
den öfriga familjen; om det skall vara så,
att hustruns »lön» aldrig får användas till
annat än hennes personliga behof och så-
lunda vara lika skild från husets öfriga af-
färer som en utbetald piglön; om hustrun
vid oförutsedda rubbningar i den uppgjorda
hushållsstaten skall äga rätt att tänka: »Min
man får skaffa penningar till dessa utgifter
hvar han behagar, men mina pengar an-
vänder jag som förr,» då frågas: äger man-
nen någon summa, öfver hvilken han så
där »fritt» kan förfoga? Och om det icke
skall vara så, om hustrun äger rätt att an-
vända penningarna endast då hon vet, att
de öfriga familjemedlemmarna icke behöfva
försaka något af det, som är beräknadt till
deras utgifter, då kan jag ej se annat, än
att hela lönetillställningen blir ett nonsens.
Hon måste äfven nu rådgöra med sin man,
lika väl som han bör rådgöra med henne
om sina utgifter, och är mannen gnatig
och »orättvis», så blir han icke bättre, där-
för att hon på förhand har penningarne i
sin ficka.
Hvad äger nu min stackars hustru, hvil-
ken inte har »ett öre, som hon kan kalla
sitt»? Hon äger först och främst sitt hem!
Hvarenda sak, som finnes härinne är hen-
nes. Då hon går här och ordnar småsaker
och taflor och sköter om blommorna, så är
det alltsammans hennes; hennes verk är
den hemtrefnad man genast känner, då man
kommer inom dörren, hennes är det sol-
ljus, som äfven under mulna dagar strålar
inom dessa väggar. Och barnen, för hvilka
hon sträfvar, och som framkalla leendet på
hennes läppar, de äro också hennes. Ja,
till och med den där svåre förtryckaren,
som af kvinnosakskvinnorna så ironiskt plä-
gar kallas »husets herre», till och med han
är hennes egendom. Men när »herrn»
kommer hem och midt för näsan på all
frihets- och själfständighetssträfvan, ja, midt
för näsan på fräsande stekgrytor och ko-
kande kaffepannor (hvilket vill mycket mod
till) tar sin hustru i sitt knä, då rår han
om henne, och då rår han också om allt
det andra, både stolar och bord, ja, till och
med »mina» gardiner och »mina» mattor,
som han så grufligt förstör med sin cigarr-
motsatt den, för hvilken flere röster — och nu
senast fru Ellen Bergström — förut så varmt
tagit till orda. »En gift mans» välskrifna inlägg
förtjänar emellertid att beaktas och torde möj-
ligen kunna gifva uppslag till vidare menings-
utbyte i den viktiga frågan. Bed.
rökning. Allt är hans, och allt är hennes,
så ock de penningar, som finnas i huset,
äfven om mannen har den dumma vanan
att läsa in dem och bära nyckeln på sig.
Allt är hans, och allt är hennes ! Jag vå-
gar påstå, att äfven den mest gnatige man
i grunden erkänner detta, om han eljes är i
alla afseenden normal. Men där två ofullkom-
liga människor gemensamt skola förvalta
ett anförtrodt pund, där kan det nog komma
till meningsskiljaktighet, och konsten är
just att kunna förena de skilda meningarna
utan misshällighet. Icke sker detta genom
ett tudelande af det, som skall vara gemen-
samt, ty detta skulle i och för sig kunna
söndra lika mycket som nålpenningfrågan
i sitt nuvarande läge. Om hustrun vill ha
sina klädpenningar för sig, hvarför icke ut-
sträcka detta »sitt för sig» till alla områ-
den inom samlifvet? Hvarför icke säga:
Jag aktar mina saker bättre än du, jag
vill därför ha den här stolen för min räk-
ning, och det här bordet och det här skå-
pet. Jag äter mindre än du, jag vill där-
för ha så mycket penningar i ersättning,
som din mat kostar mera än min o. s. v.?
Nej, de nu åsyftade missförhållandena
kunna hjälpas endast därigenom, att både
man och hustru alltmer lära sig inse, att
de verkligen äro ett. Jag ville gå så långt,
att jag påstår, att vid äktenskapets ingående
har begreppet »personliga behof» för dem
upphört att finnas till. Om genom den
enes försumlighet eller slöseri ekonomin kom-
mer på obestånd, få båda lida; om hemmet
vanvårdas, få båda känna vantrefnaden, om
den ena parten är slarfvigt klädd, är det
bådas skam.
Idealet vore, att alla familjemedlemmarna
handlade liksom drifna af en gemensam
vilja, icke någon enskild medlems, utan så
att säga den gemensamma familjeviljan.
Men därhän kommer man icke genom ett
enda steg. Innan man lärt sig, att man
måste pruta af på sina önskningar som en-
skild person, att man måste ta hänsyn äf-
ven till andras mening, uppstå många svå-
righeter.
Huru skall nu denna penningfråga ord-
nas? Enligt mitt förmenande sålunda: In-
nan vare sig mannen eller hustrun gör nå-
gon i förhållande till deras inkomster afse-
värd utgift, böra de i vänlighet rådgöra med’
hvarandra om behofvet, tillgångarna och
lämpligaste sättet att anskaffa det önskade
o. s. v. Om då den ena parten skulle anse
utgiften onödig, bör icke detta ensamt för
sig vara afgörande skäl emot. Hvad den
ena parten finner nöje i bör motparten icke
utan vidare förkasta, utan detta först då
äfven andra skäl tala däremot.
Sedan enighet uppnåtts, böra de pennin-
gar, som äro afsedda för hushållets utgif-
ter, finnas för båda parterna tillgängliga, så
att icke den ena behöfver be om penningar,
utan kan taga det behöfliga.
Den där rådplägningen kommer nog att
i många fall åstadkomma misstämning, men
den är icke dess mindre nödvändig. Och,
låtom oss komma öfverens därom, att lika
ofta som tvisten härleder sig från mannens
gnatighet och egoism, lika ofta ligger or-
saken i hustruns oförmåga att rätta sina
önskningar efter de för handen varande
omständigheterna. Det finns dock kvinnor,
som äro oförståndiga och tänka allt för myc-
ket på sina kläder och på detta »att vara
med».
Jag finner alltså förslaget, att hustrun
skall få en bestämd årlig summa såsom er-
sättning för sitt arbete, teoretiskt sedt mot-
bjudande och härledande af bristande ge-
mensamhetskänsla hos både man och hust-
ru och anser, att det icke annat än un-
dantagsvis kan leda till det åsyftade målet,
hvilket uppnås endast genom denna känslas
fullkomnande.
Böcker ock öden.
K
ur behandlar du månne lånade böcker? Det
är verkligen en samvetsfråga, som ställes
till dig, eho du än är. Egentligen är frågan
så enkel, att där icke borde kunna gifvas mer än
ett svar: »Jag läser dem och sedan skickar jag
dem tillbaka till ägaren.» Svaret är logiskt rik
tigt, möt detsamma skulle ej den skarpaste jurist
kunna uttala något jäf. Skada blott, att prakti-
ken härvidlag så himinelsvidt skiljer sig från teo-
rien. Gå till ditt bokskåp eller dina bokhyllor,
och du skall kanske själf blifva förvånad öfver
att där finna en och annan bok, försedd med
namn eller initialer, som hvarken tillkomma dig
eller dina närmaste. Hur .länge den stått där,
skall du måhända ej alls kunna säga.
Men icke alla lånta böcker äro försedda med
namn, och då blir det än kvistigare att taga reda
på ägaren. Hur mången har ej den älskvärda
ovanan att icke nöja sig med att endast läsa den
lånade boken själf. Det kommer en god vän upp
och samtalet föres på litteraturområdet. — »Apro-
pos har du läst E—s nya roman?» — »Nej,» sä-
ger vännen »men jag skulle gränslöst gärna vilja
läsa den — men den är så dyr!» — »Kära du
— jag har den — ja, det vill säga — den är
visserligen inte min egen — men jag tror nog
att du kunde få låna den, men med ett villkor
— du skall skynda dig att läsa ut den, så jag
kan få skicka igen den.» Vännen lofvar — och
boken är ute i sväng.
Den nya låntagarinnan har en bror, som får se
boken. »Jaså, E—s nya roman! Hvar har du fått
tag i den? En af mina kamrater frågade just
nyligen, om vi ej hade den. Du har ju ännu inte
läst ut den boken jag gaf dig i julklapp — min
kamrat kan under tiden gärna få läsa denna, han
slukar böcker som en haj slukar negrer. Adjö
med dig)—jag tar boken till Kalle.» — »Nej, nej,
hör du — boken är inte min och jag har lofvat
skicka igen den så snart som möjligt.» — »Prat
— om 3—4 dagar är den här igen.» Ynglingen
marscherar åstad, glad i hågen, till Kalle och knac-
kar på hans dörr. Den öppnas — men »herr
Kalle» är på gymnastiken och kommer ej hem
förrän senare, heter det. »Jaså — var så god
lägg denna bok på hans skrifbord, så ser han
den, när han kommer hem.» Under tiden kom-
mer Kalles högst egna mamma in i sonens rum
och får sikte på boken. Dess eleganta utstyrsel
tilldrager sig hennes vaksamma ögas uppmärk-
samhet. Hvad är detta för en bok? Har min-
sann alls ingen likhet med vare sig grammatika
eller algebra. Hon tittar i den — intet namn
finns där — tyvärr intet alls. »Bäst att jag tar
den fina boken i mitt förvar — Kalle som far så
illa med böcker! Pojkar behöfva för resten inte läsa
romaner — så här midt i terminen allra minst! »
Mamma är ett praktiskt fruntimmer — det mär-
ker man på resonnementet — hon tager boken
in till sig. Jungfrun är glömsk — hon omtalar
aldrig för »herr Kalle», att hans vän sökt ho-
nom — än mindre att han lämnat bud om en
bok.
Nu fogar händelsen sig så, att ett bref anlän-
der som kallar modren till hufvudstaden, där
hennes far blifvit sjuk. Hon packar i hast sina
effekter, ger nödiga ordres för hemmet och tän-
ker afresa följande morgon. Hon påminner sig
i sista stund, att det blir så långsamt sitta hela
dagen ensam på tåget, hon måste hafva någon
lektyr. »Så dumt, nu har jag stängt mitt bok-
skåp och gömt in nycklarna — åh, jag kan ju
taga den där boken, som låg inne hos Kalle. Jag
kommer ju snart hem igen, och då skall jag taga
reda på hvems den är.» — E—s nya roman stop-
pas utan minsta betänkande i resväskan. Uppe-
hållet i hufvudstaden blir långvarigt, stackars
pappa kan ej bli fri från sin gikt. — D»t är
synd att boken skall ligga där till ingen nytta,
den lånas ut och är ej utläst, när den goda fru
X skall fara tillbaka. Låntagarinnan yttrar:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
