Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 6 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
1896
I DU N
»Kära du, jag skall skicka den pä posten sâ fort
jag hunnit med den — sä vänligt att du lånade
mig den, du har den snart igen.» Snart; ja —
den goda hufvudstadsdamen gjorde sig inte vi-
dare brådt med den saken — hon hade många,
många vänner. Slutet? Det öfverlämnar jag åt
mina läsare att gissa själfva!
Ett annat exempel:
En ung flicka skall resa till G. för att stu-
dera, men på sina fristunder vill hon gärna läsa
litet lättare lektyr, hon lånar af en »tant» en hel
del böcker, som sedan placeras i en garderob i
hemmet, där hon är inackorderad. Där finnes
emellertid _ en jungfru, som med förkärlek idkar
romanläsning om nätterna. Det var så rysligt
stiligas och roliga böcker, de där, så hon lånade
dem till Pettersons Karolina, som städar hos
bankkamrernsjj om lördagarna. Henne känner
förresten hela kvarteret, för hon är så duktig —-
etc., etc. Rätta ägarinnan hade nöjet få veta åt-
skilligt mer om Karolina Petterson — men alls
inte något mer besked om böckerna. Hon åter-
såg dem aldrig, ej ens i drömmen.
En ung fru fick låna en alldeles ny bok af en
väninna; den återkom verkligen — efter tämligen
lång tid — men ehuru inte »blodig», såg den ut som
om den varit med i trettioåra kriget. Erun bad om
ursäkt — det gjorde hon verkligen — men hon
rodnade inte, och det kunde vid detta tillfälle ej
varit ur vägen! Bad om ursäkt, för den var »lite
solkig» — men det fattades bestämdt inte mer
än 6, högst 8 blad i den, och då var ju ingen
skada skedd. — Denna fru var stark i konsten
att lana, men hos den väninnan fick hon inte
flere böcker.
Fröken B. lånar ofta, mycket välvilligt, ut
böcker till sin väninna, fröken G., men det skulle
hon ej göra, ty hon har alltid mycket krångel
innan hon, i bästa fall händelsevis, kan återfå
dem. Tio à tolf gånger säger hon muntligen
till om att få igen dem. Vännen slår döförat
till. Fem à sex gånger skrifver hon små vänli-
ga billet-doux — ordalagen variera, temat är
detsamma. Böckerna komma ej. Fyra gånger har
ägarinnans jungfru varit på ort och ställe för att
hämta dem, femte gången lyckas det. »Men säg
till fröken, att hon lånar mig några andra i stäl-
let.» Jungfruns »fröken» är en mycket godmodig
person och samma ’tragedi upprepas år efter år!
Kanske de uppräknade exemplen nu äro nog —■
och vi sluta med att tillägga, att vi skulle vara
glada om dessa små »samvetsknackningar» kun-
de ruska upp något sjukt samvete, vare sig det
nu gäller böcker, paraplyer, pengar eller andra
saker. Ja, gå fram till ditt bokskåp och se grund-
ligt efter, om alla de böcker där stå äro dina
egna! Det beder vänligen Pax.
–––*–––
Esaias Tegnérs maka.
Några minnesblad, hopplockade för Idun af
Birger Sehöldström.
et var vid den vackra, af björkskogar
kantade Ramsjön, belägen i Filipstads
bergslag, nära gränsen mot Dalarne, som
den store skald, hvars minne i dessa dagar
återupplifvats i värt fosterland, första gån-
gen såg sitt lifs blifvande ledsagerska.
Den unge Esaias’ vistelse på den Myhr-
manska bruksegendomen Rämen är närmare
skildrad uti Bottigers i klassisk skönhet
ännu oupphunna mästerverk: lefnadsteck-
ningen öfver Tegnér. Själf liar skalden
uppdragit bilder från dessa da’r, »då mor-
gonens dagg låg på lifvet kvar» :
Jag minns en tid, fast det är längese’n,
då lifvets vårdag för oss bägge sken
vid Rämsjöns gröna strand, där idog hammar
slog takt till glädjen mellan björkens stammar.
Vistelsen vid Rämen hade börjat redan
under Esaias’ barnaår, och han återvände
därifrån till sin moder och för att beredas
till sin första nattvardsgång. Emellertid
kom han snart tillbaka till den Myhrman-
ska familjkretsen. Nu hade den ungdom-
liga ysterheten hos honom vikit för allvar
- >-i
SsäM t—-
? 2
\
fätm \ ’ ’ .
och en okudig läslust. Både dagens och
nattens timmar funno ynglingen lutad öfver
en bok, än någon af de gamla nordiska
hjältesagorna, än Homér,
ej halft förstådd, men älskad desto mer.
»Ljusen, som den ordentliga husmodern
för dagen lämnade ut, ville på hans rum
aldrig förslå,» berättar Bottiger i ofvan
nämnda lefnadsteckning. »Ljus var det bästa
man kunde gifva honom och ljus hans en-
stafviga svar, när han tillfrågades, hvarmed
man kunde bereda honom något särskildt
nöje. Den af hans lärjungars systrar, som
i detta fall ofta visste att hjälpa honom ur
förlägenheten, vann också mer och mer hans
tacksamma hjärta.»
Den tärna, hvilken sålunda i ordets ful-
laste mening lyste sig in i det sjuttonåriga
skaldehjärtat, var den då fjortonåriga Anna
Maria Myhrman. Då Esaias lämnade Rä-
mens björklundar för att vid det sydsvenska
universitetet grundlägga sitt rykte och sin
lefnadsställning, medföljde främst bland
hans bästa tankar och förhoppningar hennes
väna bild.
Och äfven hans bild stod i blyg förhopp-
nings dager för den unga flickan, hvilken
nu gått in i sin knoppande lefnadsvår och
som från sina tankars föremål fick dessa
skalkaktiga verser:
Ljiif och mild och skön som dagen,
njut er glada ungdomsvår,
som vid edra sjutton år
följer glädjen och behagen.
An bekymmerslös och glad,
lik en dans, er dag försvinner,
öfverallt ni nöjet finner,
till och med i Filipstad.
Utvecklingen af de båda ungas kärlek
till hvarandra kan eftervärlden följa i den
å Lunds bibliotek förvarade brefväxlingen
mellan Esaias Tegnér och hans äldre broder
Elof. Här må ur dessa bref några utdrag
meddelas.
Redan i maj 1799 skrifver den då sjutton-
årige Esaias från Rämen till brodern:
»— — — Du kan aldrig föreställa dig
hvilken god och älskvärd människa den fru
Myhrman är. Jag umgås med henne all-
deles som med en mor, hvilket jag äfven
kallar henne, då ingen mer hör det. Du
skrattar kanske, om jag gjorde dig förtro-
endet af min passion för hennes yngsta
dotter. Den är dock mera stark än jag
förmodat. Hon söker äfven att underhålla
den och ville gärna, att jag kunde få hen-
nes A. M., och har utsatt en tid om åtta
år, hvarpå jag kunde bereda mig; men ut-
sikten för min framtid är så mörk och så
aflägsen, att jag väl ej kan hoppas mycket;
men jag vill dock ej öfverge hoppet. »
Två år senare var det Elofs tur att vistas
å Rämen som informator, och han skrifver
då den 5 maj 1801 till Esse:
»A. M. (Anna Maria) och jag umgås med
ett slags förtrolighet. Det är en hygglig,
kvick och älskvärd flicka.»
Och kort därefter samma år heter det:
»Men jag gör dig väl, bäste Esse, en allt
för stor orättvisa, om jag längre dröjer att
nämna något om Y. (Anna). Nå väl då,
jag har lyckligt uträttat min kommission.
Efter någon liten förberedelse lämnade jag
henne ditt bref. Hon ville för ett ögonblick
ej mottaga det, efter jag, som hon sade,
skrifvit det blott för att narra henne. Emel-
lertid rodnade hon starkt och äfven blek-
nade. Ögat visade förvirring och blygsam-
het. Hon tog episteln och sprang upp på
sin kammare. Om någon stund fann jag
henne gå till trädgården. Jag gick efter.
Hon sökte undvika mig. Jag envisades.
Hon hade gråtit ; hela ansiktet var sig olikt.
Hon grät ännu. Jag beklagade, att jag emot
min vilja var en slags orsak till hennes oro
och förtrytelse. Hon försäkrade, att hon
ej vore ond eller stött; hon vore endast
rörd. »Det är ej så godt för en så ung
flicka som jag att emottaga ett sådant bref.»
Hon grät åter. Jag ville tala. »Lämna mig
blott ensam.» Jag gick innerligen nöjd
med hvad jag sett. Ännu samma afton
visade hon brefvet för sin mamma. -Dagen
därpå var hon munter och förtrolig efter
vanligheten eller rättare, litet mer än van-
ligt. Hon berömde mycket brefvet; sade,
att det innehöll vers och så mycket, så
mycket smicker och artigheter. Hon tilläde:
»Denna gången skall jag visst svara, ty det
är min skyldighet; men jag tror ej, det
skulle vara nyttigt för oss någondera, att
vi vidare fortsätta vår påbörjade korrespon-
dens.» Jag försäkrade, att du ej ens vågat
önska, mindre hoppas en sådan lycka.
Emellertid är jag ganska säker, att hen-
nes hjärta och tal åtminstone denna gång
voro i stridighet med hvarandra. Efter
hvad jag redan nämnt, kan du ej miss-
tänka, att du för henne skulle vara lik-
giltig. Ett ännu tydligare bevis lärer med-
följande bref innehålla. Det må vara än
så förbehållsamt det vill: dess öfversändande
är ändå en säker pant på hennes tillgifven-
het. Hon har ålagt mig, strängt ålagt mig
att på det högsta anmoda dig att icke näm-
na ett halft ord härom för någon dödlig.
Jag behöfver endast, därom är jag säker,
hafva nämnt detta, för att vara öfvertygad
om din tystlåtenhet. Y. är verkligen en
bra älskvärd flicka. Munter, liflig, känslo-
full, förtrolig, utan nycker eller pretentioner,
skall hon visst göra sin tillkommande man
rätt lycklig. Hon är ej vacker, men hygg-
lig är hon i bra hög grad. För läsning
har hon mycken smak, som flicka nämligen,
och i synnerhet är hon road af vers. Att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
