Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 6 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360 ! DU N me
4
p
p
H
p §
p K
■d B
$
P
H ©
P Ä
d- a
m# £2
O: “
J»
F 8
p* •
s rç
; S
^ g
S1 §
u
æ
sa
CD
>-*.
jja
a ■
’S s
S «
3 t
o :
s»j
garna, på hela det rörliga lifvet därute på
strömmen. Nog visste hon, hur muntert
det pratades och skrattades under suntäl-
ten, tast hon icke varit med om det. De
skulle välkomnas därute på de många små
täcka landställena; man skulle tycka att
»sista båten gick alldeles för tidigt». Och
så i morgon skulle de ha ett ljust minne
att lefva på.
När fröken Marek så där råkade i stäm-
ning, köpte hon alltid för tio öre blommor
på hemvägen, sådana som luktade godt,
och satte dem i en liten blå vas på byrån.
När hon sedan på morgonen vaknade med
blomdoft i rummet, tyckte hon, att det var
lättare att börja den nya dagen.
En förmiddag hade hon varit på Nyga-
tan för att köpa garn; hon gick upp Grå-
munkegränd till Yästerlånggatan för att
titta litet i fönsterna.
Ett elegant klädt ungt fruntimmer kom
i detsamma emot henne.
»Förlåt mig — är det inte fröken Marek,»
frågade hon.
»Jo, men ...»
»Ah, tant Hilda, känner inte tant igen
mig? Lilla Eva, som tant läste med ett
par år. Jag for till England sedan, minns
tant inte?»
»Jo, visst minns jag Eval Är det —
skulle det kunna vara Eva Eydner?»
»Ja, då var det så. Nu är jag gift med
nen raraste man som finns och heter Var-
der, min man är löjtnant vid flottan och
ute på expedition för närvarande, men jag
har min lilla gosse att trösta mig med.
Honom måste tant Hilda se; han är så
vacker, det är inte bara hans mamma, som
tycker det.»
Hon log, den unga, lyckliga frun, och det
leendet reflekterades på fröken Mareks gamla
rynkiga ansikte, det föreföll som när man
skrynklar ihop ett stycke styft omslags-
papper.
»Kära Eva, det var bra snällt att hälsa
på mig,» sade hon nästan ödmjukt, och
strök öfver fru Varners lilla spändt behand-
skade hand med en trasig bomullsvante.
»Det skulle jag väl, lilla tant. Jag höll
alltid så mycket af tant Hilda. Nog kommer
tant ihåg, hur ledsen jag var, när vi skildes.»
Ja visst mindes fröken Marek det, men
hon visste också, att barnatårar och som-
marrägn torka lika fort. När lyckan allt-
jämt vändt en ryggen, blir man skeptisk,
äfven om den för en gång skull vända
ansiktet till.
»Hur har tant det nu, bor tant på lan-
det? — Inte! — I sta’n hela varma som-
maren, stackars lilla tant ! Får jag komma
och hälsa på någon gång?»
»Ja, så gärna, men det är nog för långt
bort. Jag bor på Åsögatan n:r. . .»
»Hvar — är den gatan?» frågade fru
Varner häpen.
»På söder, Eva lilla?»
»På söder,» upprepade hon med ett ton-
fall, som vore det frågan om en alpbestig-
ning, men så lugnade hon sig. En droska
vore inte hela världen.
»Adjö nu, tant lilla, vi träffas snart, lita
på mig ! »
Hon gick med en glädtig nick och en
varm handtryckning, och fröken Marek fort-
satte sin väg, men fönsterna fingo vara
för den gången, de skulle endast speglat
ett ungt, gladt ansikte i en ram af ljusa
hårlockar och skärt tyll.
Det var ett litet, litet frö af glädjens
blomster, som fallit på fröken Mareks väg,
men hur ömt vårdade hon det icke. Hon
gick omkring med ett solljust leende på
läpparna i dagar efteråt. Visserligen sade
hon sig att Eva skulle glömma bort att
komma, men hur det var bedrog hon sig
själf, ty innerst inne i sitt längtande hjärta
bar hon en liten vårfrisk förhoppning, att
hon skulle hålla ord.
Hon dammade dubbelt så noga i sitt lilla
vindsrum med utsikt åt gården, hade friska
blommor hvarannan dag och köpte till och
med en butelj saft, ifall Eva vore törstig
om hon komme.
En hel månad förgick, utan att fru Var-
ner lät höra af sig, men ännu hade icke
fröken Marek uppgifvit hoppet, och en dag
stannade verkligen en droska utanför por-
ten och snart därpå — så fort hon hunnit
uppför de fyra trapporna — knackade fru
Eva på fröken Mareks dörr.
Hade hon någonsin blifvit så välkomnad?
Hon trodde det knappast, och hon hade
icke hjärta att säga de ord, som lågo henne
på tungan, att hon så när glömt bort allt-
sammans. Det kunde hon icke få fram,
då hon såg, hur tåligt och troget den gamla
väntat.
Tant Hilda pysslade om henne som om
hon varit ett litet sjukt barn.
»Kära lilla tant, inte går det an att
skämma bort en gammal gift fru på det
sättet! Hur skall jag kunna visa min er-
känsla? Tant får lof att komma till mig
ute på landet och vara en hel dag! Ja, det
är tant tvungen till.»
»Nej, nej, kära Eva!»
»Ah jo, säg inte nej ! Vi bli alldeles för
oss själfva, tant och pysen och jag. Vi
skulle ha det så trefligt. Nu väntar jag tant
om söndag. Tant vill väl inte, att jag skall
gå förgäfves ned till båten?»
»Kära lilla barn —• jag ...»
»’Jag’ får inte göra några invändningar,
utan bara komma. Adjö nu, käraste tanten,
jag har mycket att styra med, och klockan
fyra går båten.»
Tant Hilda fick en varm kyss och en
vänlig omfamning. Tafatt besvarade hon
båda delarna, men så underligt uppmjukadt
det kändes inom henne.
När Eva gått, knäppte hon ihop de kno-
tiga händerna, kanske tänkte hon bedja
eller tacka, men inga ord kommo öfver
hennes läppar: de stora tårarna, som lång-
samt rullade ned för kinderna, sade dock
tydligt nog hvad hon kände.
Hela veckan gick fröken och undrade,
om hon skulle resa eller inte, och för hvarje
gång synade hon sin spetshatt och sin svarta
sidenklädning. Under funderingarna kom
det en ny blomma och nya hakband i hat-
ten, och på lördagskvällen köpte hon ett
par enknapps handskar för alla händelser.
Klockan fem på söndagsmorgonen vak-
nade fröken och lyfte på gardinen. Strå-
lande vackert väder! Hon vände sig emot
väggen. Mycket snällt af Eva att be henne,
men naturligtvis brydde hon sig inte om,
ifall hon kom eller icke. —* Men hvarför
hade hon då sökt upp henne? Fröken
Marek kom upp på armbågen. — Tänk om
hon ändå brydde sig litet om henne, om
hon verkligen väntade! — Och gossen, Evas
lilla pys, som hon skulle få se. — Det var
rysligt hvad solen brände i dag, det skulle
bestämdt bli olidligt hett i Stockholm, och
när man kunde få fara till landet så! —
Vara med ibland dem, som voro väntade,
och som man viftade åt. — — — — —
En sådan härlig färd ut bfver de blåa
solglittrande böljorna. Litet orolig kände frö-
ken Marek sig nog öfver sitt vågsamma
företag att resa ut och tro sig vara väl-
kommen, men när de kommo till »Evas
brygga» och lilla fru Varner redan på af-
stånd nickade och viftade åt tant Hilda,
då gick det lilla glädjefröet i blom inom den
gamla, och hon viftade igen med all kraft.
Arm i arm gingo de upp till villan, där
en liten läcker kaffefrukost stod framdukad
på verandan.
Så kom sköterskan med lille Erik, en ett-
årig, knubbig gosse, som envist vände bort
hufvudet och skrek ett litet illskrik, när
fröken Marek försökte ta honom.
»Han är litet blyg i början, men det går
nog öfver,» lugnade hans mamma. Och
hon tycktes känna sin sons karaktär, ty
på eftermiddagen ropade tant Hilda förtjust:
»Han räckte armarna åt mig. Eva, du,
hör du, han räckte armarne åt mig!»
Eva skrattade gladt, men hon förstod
icke djupet af den tillfredsställelse, som låg
i den gamla, ensamma frökens utrop, för-
stod icke, att det var en triumf öfver lik-
giltighet och årslång glömska de små mjuka
barnaarmarna skänkt henne. »Evas gosse
hade räckt armarna åt henne,» det var
det första rosenbladet i minnenas potpourri-
kruka.
Dagen gick fort, allt för fort, tyckte fröken
Marek, men när hon åter satt på båten
med en väldig bukett höstblommor och ett
märke af Eriks lilla bruna känga på svarta
sidenklädningen, då kände hon sig så lyck-
lig, som låge en hel solvarm sommar bak
om henne, och hon tänkte icke på att en
lång, kulen vinter snart skulle komma.
–––– *––––
lldsfördrifsafdelningen
måste i dagens nummer uteslutas på grund af
det i öfrigt hårdt anlitade utrymmet.
––––❖––––
“Familjemeddelanden“.
En familjetidning sådan som Idun,
spridd och läst i de vidaste kretsar öfver hela lan-
det, måste ovillkorligen vara det allra lämpligaste
och närmast till hands liggande organet för alla
tillkännagifvanden om födde, förlofvade, vigde
och döde. För visso är det just damerna in-
om familjerna, som med det lifligaste intressetfölja
dessa tilldragelser inom hemmets värld, hvilka ge-
nom det knappa annonsspråket dock uttrycka och
innebära så mycket, och annonser af detta slag, in-
förda i Idun, träffa där i vidare utsträckning den
intresserade familjepubliken öfver hela vårt land
än genom något annat svenskt tidningsorgan.
Under rubriken »Familjemeddelandem ha vi där-
för anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår
annonsbilaga för dylika annonser och för dem fast-
ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt
annars beräknade annonspris eller för födelse-
annons kr. 1: 50, för förlofnings- och, vig-
selannons kr. 2: — och för dödsannons in-
om ram kr. 5: —, ett pris som måste betrak-
tas som synnerligen moderat, då hänsyn tages till
vår upplagas ovanliga storlek och den jämna och
utbredda spridning tillkännagifvandet därigenom
erhåller. Redaktionen af Idun.
–––- *–––-
Innehållsförteckning.
Hilda Casselli. (Med porträtt). — Lutan ; ballad af
Elltn Lundberg, lödd Hyblom. — »Att be om pengar ...»
Några synpunkter af Ln gift man. — Böcker oeböden; af
Fax. — Esaias Tegnérs maka ; några minnesblad, hop-
plockade för Idun af Birger Schöldström. (Med porträtt.)
— Själfpålagda bördor ; al Jenny Hallin. — En svenska,
dekorerad i Turkiet. (Med illustration.) — Ur notisbo-
ken. — Teater och musik. — Tacksam jordmån ; af Eli-
sabeth Kuylenstierna.
Bland nu befintliga Cacaosorter
ntages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO
Redan 1888 intygade prof. Joh. Lang i Lund, att
Hultmans Cacao var fallt lika med van Houtens
Cacao. Hultmans Cacao kan således varmt re-
kommenderas till hvarje husmoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
