Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 6 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN
föredraga att begagna sig af detta sjukhem, hvil-
ket så vidt vl veta, är det första i sitt slag i
Stockholm.
Vi hänvisa i öfrigt till den i detta nummer
intagna annonsen.
Svenskasjuksköterskornasallmännapen-
sionsförening — af oss förut flere gånger fram-
hållen — börjar nu sin verksamhet, i det att sty-
relsen från och med den 1 dennes mottager an-
sökningar om delägareskap. För rätt att vinna
inträde i föreningen fordras att liafva genomgått
teoretisk-praktisk sjuksköterskekurs samtatthafva
därefter tjänstgjort såsom sjuksköterska, och bör
såväl lärokursen som tjänstgöringen hafva ägt
rum vid större sjukhus och tillsammans omfatta
en tid af minst 1 år — 6 månaders elevkurs och
6 månaders verksamhet såsom ansvarig sköterska.
Delägare erhålla vid 50 års ålder en pension
af 6 till 9 proc. å sammanlagda behållningen af
för henne gjorda insatser jämte därå uppkommen
ränta och arfsvinst.
Såväl sjuksköterskorna själfva som den all-
mänhet, hvilken direkt eller indirekt drager nytta
af deras verksamhet, skola förvisso mer och mer
lära sig inse vikten och fördelarna af att pen-
sionsföreningen kommit till stånd och med an-
slutning och understöd bevisa detta. — Insam-
lingen till denna fond har endast under l1/,, år
pågått, men har omfattats med den sympati, att
man har skäl hoppas, att fonden snart skall se
sitt nuvarande belopp, 25,000 kr., betydligt för-
ökadt. Enligt styrelsens beslut får pensionsut-
delning icke äga rum, förrän garantifonden
stigit till 30,600 kr. Från och med början af 1897
få sjuksköterskorna börja verkställa sina insätt-
ningar i pensionsföreningen.
–––- ––––-
Teater och musik,
Grieg-konserterna.
Andra konserten gafs å k. operan torsdagen den
29 oktober och hade endast den genialiska piano-
konserten gemensam med den första konsertens
program. Konserten inleddes med tre orkester-
stycken till Björnsons skådespel »Sigurd Jorsal-
far», nämligen den ståtliga »I Kongshallen», den
anslående »Borghilds dröm» och den pompösa
Hyllningsmarschen, alla förträffligt och effekt-
fullt instrumenterade. Aftonens andra orkester-
nummer utgjordes af suiten »Fra Holbergs Tid»,
för stråkorkester. Bedan från föregående kon-
serter ’härstädes populär, väckte den, det var ju
gifvet, ett ännu större bifall, helst som den ock
erhöll ett utförande bättre än någonsin. De
trenne sista satserna skulle nog publiken ej haft
något emot att få omtagna. — För öfrigt upptog
programmet trenne sånger för baryton och orkes-
ter, af hvilka de två första, »Den Bergtekne»
och »En Svane» utfördes af hr John Forsell och
den tredje, »Henrik Wergeland», af hr O. F.
Lundqvist. Medan de båda förstnämnda präglas
af ett visst vemod och en underlig mystisk stäm-
ning, uppbäresden sistnämndaaf en öfversvallande
kraft och klang, som ej kan verka annat än
medryckande, helst då utförandet af sångstäm-
man är anförtodd åt en härför så särskildt lämp-
lig person som hr Lundqvist. Såväl »Henrik
Wergeland» som den af hr Forsell vackert ut-
förda »En Svane» måste omtagas. Det mäkti-
gast gripande numret i programmet var väl dock
slutnumret »Landkjending», förbarytonsolo, mans-
kör och orkester. Sällan hafva vi hört en bättre
körverkan. Också var manskören sammansatt af
halftannat hundrade af våra bästa sångare från
k. operan, Filharmoniska sällskapet och sång-
sällskapet O. D. m. fl. Utförandet — med hr
Lundqvist för solot — var helt enkelt briljant
och framkallade en storm af applåder, som jämte
den omständigheten, att publiken orubbligt satt
kvar på sina platser, tydligt ådagalade att man
med tacksamhet skulle höra det präktiga stycket
ännu en gång utföras. Härför lade dock den
långt framskridna tiden hinder i vägen. Gång
på gång framropades tonsättaren och fick från
såväl publikens som sångarnes sida mottaga den
hjärtligaste hyllning. Och endast motvilligt bör-
jade publiken slutligen troppa af.
Tredje och fjärde Griegkonserterna — den se-
nare i form af mâtiné — gåfvos i lördags och
söndags å k. operan efter program, som hufvud-
sakligen sammansatts af nummer från de båda
första konserterna. Nya voro endast några sån-
ger med piano, förträffligt föredragna af fru
Dagmar Möller med mästaren själf. vid pianot
samt fyra mindre solostycken för piano, utförda
af den unge pianisten hr Knutzen. Att bifallet
vid dessa båda konserter var minst lika lifligt,
om ej lifligare, säger sig själft, liksom ock att
en musikaliskt intresserad publik till sista plats
fyllde operasalongen.
Nu äro de förbi dessa högtidsstunder. Edvard
Griegs kompositioner voro kända och högt skat-
tade, redan innan mästaren nu anlände hit.
Många voro i ordets bästa mening populära.
Men lika populär, om ej mera, har mästaren
personligen blifvit hos oss under dessa dagar.
Den lille mannen med det stora snillet har visat,
ej blott att han har idéer och genialiska sådana,
och att han förstår att sätta dem på papperet;
han har och tydligt lagt i dagen, att han tillika
har en förmåga som få att hos de utförande in-
gjuta sin egen ande, en fläkt af sitt eget geni.
K. hofkapellet har vid dessa konserter visat,
hvad det verkligen kan åstadkomma beträffande
samspelning. fin nyansering och förståelse af
kompositören. Vi kunna ej erinra oss hafva hört
hofkapellet så till sin fördel som dessa aftnar.
Ett likartadt utförande inom det hvardagliga ar-
betet vid k, operan skulle i det hänseendet ställa
detsamma i jämbredd med utlandets bästa
operaorkestrar. I detta liksom i andra afse-
enden hoppas vi, att Griegs uppträdande här-
städes skall lämna gynnsamma spår efter sig.
Dessa konserter hafva ock visat, att vi här i
Stockholm hafva en stor musikaliskt intresserad
publik, som ej försummar att infinna sig, då
något verkligt godt bjudes, gäller det ock att här-
för göra för mången rätt kännbara uppoffringar.
Denna publik har ock skäl att vara k. operans
chef kammarherre Burén särdeles tacksam för
hans initiativ till dessa Griegkonserter.
Enligt hvad med tämlig visshet förljudes, torde
det ej dröja så länge, förrän vi ännu en gång få
nöjet se den framstående mästaren från vårt
broderland på anförarepallen härstädes — detta
i samband med de tillämnade musikfesterna un-
der utställningen härstädes nästa år.
Dramatiska teatern uppförde i onsdags f. v.
för första gången Victorien Sardou’s farsartade
komedi »Rabagas». Stycket är redan ett kvarts-
sekel gammalt och uppfördes i början på 70-talet
å Djurgårdsteatern. Hvarför det nu framgräfts
och upptagits på Dramatiska teatern är svårt att
förstå, helst som det ingalunda är någon mön-
sterkomedi, utan företer flere brister. Att styc-
ket delvis är ganska roligt och underhållande,
särskildt andra och tredje akterna, kan ej för-
nekas, men dessa egenskaper torde ej vara svårt
att uppleta äfven hos betydligt bättre skrifna
komedier af både äldre och nyare datum, som
det vore större skäl att införlifva med teaterns
repertoar.
Aftonen tillhörde hr Personne såsom innehaf-
vare af titelrollen. Den fräcke storskräflaren
Rabagas, som till en böljan ställer sig på folkets
sida och söker arbeta sig upp på dess axlar,
för att sedan som furstetjänare och lycksökare
bli detta folks värste tyrann, till dess han slut-
ligen störtas genom sin egen uselhet, gaf hr P.
tillfälle att på ett framgångsrikt sätt lösa en ny
uppgift. Fru Fahlman förtjänar äfven loford för
sin framställning af mrs Eva Blount, hvilken är
den som håller intrigens trådar i sin säkra hand.
Fursten af Monaco har fått en god representant
i hr Fredrilcson liksom ock hans dotter i frök.
Janson. En rolig trio af revolutionärer represente-
rades godt af hrr Hamrin, Bceckström och Envall.
Öfriga rollinnehafvare skötte sig på det hela taget
förtjänstfullt. Men sådana brister i memorerin-
gen, som förmärktes vid premièren, borde ej få
förekomma vid den talscen, som vill anses som
landets första.
Södra teaterns operett, »Förgät mig ej» ai Johann
Strauss, har slagit lifligt an, tack vare den le-
kande, melodiösa musiken, i hvilken naturligt-
vis de medryckande valsrytmerna spela en fram-
trädande roll, och den ganska underhållande och
lustiga libretton. I synnerhet den andra akten
utmärker sig fördelaktigt från bägge dessa syn-
punkter. Utförandet — det måste medgifvas —
lämnar musikaliskt rätt mycket öfrigt att önska,
men i detta fall får man dock rättvisligen betyd-
ligt nedpruta fordringarna, sedan vi ej längre
äga någon operettscen ex proferso, utan genren
mera tillfälligtvis skall odlas af ett efter helt
andra ögonmärken sammansatt skådespelarsäll-
skap. I spelet nedlades däremot en lifiighet och
ett friskt humör, som buro öfver med mycket.
Fröken Gerda Nilsson i den kvinnliga hufvud-
rollen, en upptågslysten operasångerska, som med
äkta kvinnlig behändighet länkar gud Amors
359
stigar, tog sig täck och graciös ut, och hr Berg-
ström som en lärd, men därför ingalunda bort-
kommen botanistprofessor väckte mycken mun-
terhet, ej minst med sina kupletter, där han
ådagalade, hur pass mycket ett intelligent före-
drag kan åstadkomma, alla vokala brister till
trots. I mera framstående roller må för öfrigt
med erkännande nämnas hrr Ander och Stavenow
samt fröknarna Ohlssm och Berggren. Hos den
sistnämnda täcka unga damen tycks finnas godt
gry att taga vara på — till och med i röstväg!
Marteau-Viardot-konsert gafs i tisdags i Musi-
kaliska akademien inför en ganska talrik och
mycket tacksam publik. De båda framstående
violinisterna äro välkända sedan föregående upp-
trädanden härstädes. Henri Marteau var här
förra året, hans lärare Paul Viardot i början af
80-talet. De båda konsertgifvame biträddes af
d:r Karl Valentin från Göteborg. Programmet
inleddes med en sonat för piano och violin af
Viardot, som själf på ett förträffligt sätt utförde
violinstämman. Följde så en suite (n:r 3) af F.
Ries, utförd af hrr Marteau och Valentin. Den
väckte mycket lifligt bifall, särskildt de bägge
sista satserna. De båda konsertgifvame spelade
härefter Bachs d-moll-konsert för två violiner.
Återstoden af programmet utgjordes uteslutande
af småstycken, som de konserterande Utförde an-
tingen växelvis eller tillsammans. Af dem vilja
vi särskildt framhålla den af Viardot komponerade
och briljant spelade gavotten, Valentins af Mar-
teau utförda adagio, som framkallade ett extranum-
mer, nämligen Schuberts »Ständchen», samt flere
af Godards duetter för två violiner, i all synner-
het Serenaden, som afslutade programmet. Mar-
teau synes fortfarande vara en gunstling hos pu-
bliken, särskildt den kvinnliga delen däraf. Båda
äro emellertid utmärkta virtuoser som värdigt stå
vid hvarandras sida. — En andra konsert skulle
gifvas som i går torsdag.
Alexander Petschnikoff, en yngre rysk violinist,
som skördat storartade triumfer i utlandet samt
nu senast i Köpenhamn och Kristiania, gifver
konsert å Musikaliska akademien nästkommande
måndag den 9 dennes med biträde af hr Vilh.
Stenhammar.
-—––*3* —–––
tacksam jordmån.
Af Elisabeth Kuylenstierna.
?
röken Hilda Marek hörde till de individer
af mänskligheten, som ödet icke frågar
stort efter. Hon hade blifvit en sextioårs
gammal flicka, utan att äga något ungdoms-
minnenas potpourri af vissnade, en gång
doftande rosenblad. Sedan sitt adertonde
år hade hon gifvit lektioner i språk och
musik, först medan hon ännu var kvar i
det tysta, stela föräldrahemmet, hvilket
sällan uppvärmdes af några små sympatiens
solstrålar, och därefter ensam ute i världen.
Sparsamt och tillbakadraget lefde hon af
en liten pension efter fadern och sina lek-
tioner; då och då fick hon en present af
elever, till och med klädningstyg ibland,
men hvad ingen tycktes förstå att hon be-
höfde, var kärlek. Om de anat, hur mycket
värde en smekning kan ha, hvilket lifselixir
ligger i ett hjärtevarmt ord, skulle de troli-
gen skänkt det, men det är oftast så, att
hvar och en går upp i sina intressen.
Fröken Marek hade sitt sommarnöje på
en bänk på Skeppsholmen. Där satt hon
troget med sin stickstrumpa svajande fram
och tillbaka mellan de flitiga händerna.
Stickorna blänkte mot solen, de gamla
skrumpna läpparna sköto ut i fundersam
sträfvan med hoptagningen, så blef den
strumpan färdig och en ny påbörjades.
Men ibland gled arbetet ned på den svarta
ylleklädningen, fröken Mareks nedböjda huf-
vud höjdes och det kom ett fuktigt skim-
mer i de små, ljusblå ögonen, blekta af
umbärande. Hon såg på de små snabbt
framilande ångsluparna, på de ståtliga ån-
Juvelerare Ringar, Armband, Kedjor, Silfverarbeten, Modernast!
K. ANDERSON Broscher, Kedjearmband, Nålar, Bordsilfver. Solidast!
I Jakobstorg 1 Bref besvaras omgående. Billigast !
£ «
£ g
ca ’S
.2 -S
•Ö f-.
« p.
:C3
ca ,
& £
P* u
fa
£ ■**
■■-i
te n
Ï30 -
ö js
oc3 G>
s
2 vs
« !—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
