Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 13 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362 IDUN 1896
Bilda din brud, så förädlar hon dig; med den barnsliga dockan
Älskaren leker en stund, mannen och tänkaren leds.
G. G. von Brinkman.
gssssaagig
in i alla förhållanden gjorde henne till en lika
älskvärd värdinna som god och omtyckt hus-
moder för godsets många underhafvande, under
det trenne egna små barn efter hand togo hen-
nes omsorger i anspråk. Tunga moln lägrade
sig dock snart öfver hemmet genom mannens
långvariga sjuklighet, och årliga badresor höllo
makarne långa tider borta från den egna här-
den, tills den unga friherrinnan vid några och
tjugu år satt som änka ensam kvar vid den.
Härmed började ett nytt skede i hennes lif.
Den gamla frihetslusten vaknade åter. Rik,
oberoende och i hög grad originel till sin ka-
raktär, blef hon snart själen i ett förfinadt
och gladt sällskapslif, hvarvid Röfors blef me-
delpunkten för allt hvad orten i den vägen hade
bäst att bjuda. S. A. Hedlund, den kände
tidningsmannen och riksdagsveteranen, var vid
denna tid informator för husets unga söner
och bidrog äfven i sin mån att höja den glada
sällskapstonen, under det mellan honom och
familjen grundlädes en vänskap, som bibehållit
sig lifvet igenom. En lika trofast vänskap
hade ock under badresorna till Söderköping
stiftats mellan friherrinnan Sparre och den
genialiske doktor Lagberg och alla medlemmarne
af hans familj, ett vänskapsband, som bröts
först af döden. Vintrarne tillbragte den unga
änkan i hufvudstaden, där hon i en ståtlig
våning i det s. k. Bondeska palatset samlade
omkring sig en krets af literära och musika-
liska storheter samt aldrig försummade att
höra Jenny Lind hvar gång denna uppträdde
på operan.
När sommaren kom och friherrinnan åter-
vände till landet, tillbragte vännerna från huf-
vudstaden gärna någon tid i det gästfria hemmet
på Röfors. Kvicka infall och repliker haglade
därunder vid det väl försedda bordet, och sång
och musik genljödo till sena kvällen. Bland
dem, som väl trifdes i hemmet vid den brusan-
de forsen, var också skalden Esaias Tegnér,
som mer än en gång strängade sin lyra till
den spirituela värdinnans ära. En sonson till
skalden, professor Esaias Tegnér, blef med
tiden gift med en dotterdotter till friherrinnan
Sparre, fröken Märta Ehrenborg.
Midt under detta muntra lif inträffade
emellertid en märkvärdig brytning. Under en
sejour i Stockholm hörde friherrinnan Sparre
nämnas en ny predikant, som lät mycket tala
om sig. Han uppträdde ej i kyrkorna, utan
höll sina andliga föredrag på en större sal, vid
en tämligen obemärkt gata, där företrädesvis
folk ur de lägre klasserna hörde honom.
Intresserad af allt, som i någon mån afvek
från det alldagliga, beslöt hon sig för att höra
hvad lekmannapredikanten kunde hafva att säga,
och så begaf hon sig en afton till den sal,
där C. O. Bosenius predikade. Fängslad af
det enkla, men allvarliga föredraget, stannade
hon kvar ända till slutet, och nästa gång Ro-
senius predikade satt hon åter på den omålade
träbänken bland de tarfliga gummorna och lyss-
nade lika uppmärksamt som de till ord,
hvilka åstadkommo en omgestaltning af hela
hennes lif. Omedvetet hade, hennes ande tör-
stat efter något högre än det, hvarmed hon
hittills sökt tillfredsställa den; hon fann det
här i evangeliets lefvande förkunnelse och kände
sig lycklig såsom aldrig tillförene. Yi kunna
ej dissekera gången häraf, blott observera verk-
ningarna. Nog af, den firade, beundrade här-
skarinnan inom nöjets värld var en helt an-
nan, då hon efter vintern i hufvudstaden åter-
vände till hemmet på landet, än hvad hon var,
då hon lämnade det. Intressena voro ock
andra. De muntra tillställningarna, mid-
dagsbjudningarna, sällskapsspektaklerna, efter-
träddes af ett lif i kärlekens verksamhet för
andra.
Fattiga och sjuka besöktes och på godset
fanns ingen stuga så låg, att icke den vänliga
friherrinnan trädt öfver dess tröskel, med all-
tid öppen hand och öppet hjärta för nöden.
Med sanning sades om henne, att hon blifvit
en moder för alla sina underhafvande. En
läs- och arbetsskola öppnades för barnen, och
missionsfester firades på gärden, illustrerade
af främmande, framstående lärare, som inbjödos
från skilda håll. Den lifliga husfrun rörde
sig nu på ett nytt område med samma ursprung-
lighet, samma lust och glädje som förut inom
helt andra kretsar. I den stora salen eller
under de gamla träden på gården dukades
bord för mötesdeltagare och en mera förekom-
mande värdinna kunde man ej lätt påträffa.
Hennes kristliga lifsåskådning gjorde henne ej
tung och trång, tvärtom bibehöll hon hela sin
personliga originalitet, under det hennes blick
inåt och utåt blott alltmer vidgades. Den
sprittande humor, som alltid utgjort ett fram-
stående drag i hennes skaplynne, förnekade
sig ej.
Ännu alltid vistades hon om vintrarne i
Stockholm, dit nya intressen drogo henne, och
där hon numera företrädesvis umgicks med tidens
mest framstående andliga talare, såsom Rose-
nius, Elmblad, Janzon, Thomander, Fjellstedt,
m. fl. och när så Röfors åter klädt sig i som-
marskrud, inbjöd hon med hjärtevinnande vän-
lighet den ene eller andre, och ofta hela fa-
miljer, till rekreation och hvila i det skogom-
kransade landtliga hemmet, som snartdick namn
om sig att vara ett verkligt sanatorium, och
där alla kände sig så innerligt väl, emedan
värdinnan hade ett sätt att taga sina gäster,
som gjorde att de kände sig liksom hemma.
Efter mångårigt änkestånd ingick den
frihetsälskande och själfständiga friherrinnan
Sparre, till mångas öfverraskning, nytt äkten-
skap, då hon förenade sig med sin nu efter-
lefvande make, brukspatronen G-ustaf Lundström,
som delade hennes lifsåskådning och jämte
det han öfvertog omsorgen om den vidlyftiga
ekonomien, tillsammans med henne fortsatte
hennes kristligt filantropiska verksamhet. Bland
annat lät han på godset uppföra en ny, sär-
deles vacker byggnad, efter ritning af arkitek-
ten Stenhammar, afsedd för det dubbla ända-
målet af skollokal för godsets barn, med egen
aflönad lärarinna, och samlingsrum för andliga
sammankomster.
I detta senare äktenskap föddes tvänne sö-
ner, hvaraf den ene dog i späd ålder och den
andre — utrustad med ovanliga mekaniska an-
lag och en flärdfri, trohjärtad karaktär — lyk-
tade sin dag föga mer än trettio år, lämnande
en ung maka och tvänne helt späda barn
efter sig.
Detta var ett slag, som djupt träffade mo-
dershjärtat och kastade sin mörka skugga öfver
den själsstarka kvinnans senaste lefnadsår,
hvartill äfven kommo andra bekymmer och en
långvarig, tärande sjukdom. Dock bibehöll hon
under alla dessa växlingar sin tro och förtrös-
tan till den himmelske hjälparen, tills hon ändt-
ligen i den höga åldern af 81 Vä år segrande
utkämpade den sista striden, morgonen den 18
oktober innevarande år, i det hem, som från
tidiga barndomsåren varit henne så kärt. Allt
och alla i det hemmet hade ock ständigt rört
sig omkring henne, som intill det sista varit
själen i lifvet där.
Utom den efterlefvande maken stodo barn,
barnbarn och barnbarnsbarn sörjande omkring
den blomsterhöljda kistan, när denna sänktes i
jorden.
Åldriga trotjänare och trotjänarinnor sörjde
också den gamla såsom en kärleksfull moder,
hvilken behandlat dem mera som barn än som
tjänare.
Länge skall ock bland ett uppväxande släkte
i stugorna kring Röfors minnet af »gamla frun»
och hennes »regemente» fortlefva i välsignelse.
- L S.
–––- *–––-
Till Döden.
JM är framför mig mörk, obeveklig står
T ^ den höga skepnad, som vi Döden
kalla,
ej blodets vågor då af fruktan svalla —
nej, lugn min puls och lugnt mitt hjärta
slår.
Jag lifvets tomma intet har lärt känna —
en enda önskan finns ej mera kvar,
och inga tårar mina ögon bränna,
när jag din hand, o Död, till hälsning tar.
Välkommen är du! Som i dagar unga
jag törstat efter bägarn, fylld till rand —
så längtar jag nu i din båt få gunga
hän öfver okändt haf mot okänd strand.
Tag mig, o Död, i dina starka armar —
så ljuf var ännu ingen kvinnas famn —
från godtköpsmarknaden, där lifvet larmar,
bär mig till evig hvilas tysta hamn!
Man flyr, när mörk din skugga synes stanna
på lyckans stig, där rosor regna ner —
när törnekransen vrids kring fårad panna,
du blir den lycka, hvarom hjärtat ber.
Jag misskänt dig. Jag låtit språket klinga
till lifvets lof som till en ädel väns,
men hvad som lifvet ger — ack, det är
ringa,
ty lif och kärlek, ära ha en gräns.
Men du, o Död, din skänk tar icke åter —
du evigheten ger och ej ett nu.
Mild som en mor du kysser den, som gråter,
till drömlös sömn — välsignad vare du!
Daniel Fallström.
––- ——
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
