Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 13 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 363
”Det svaga kärilet”.
et borcle ju vara den fröjdefullaste syn
man kunde ha — ungdomen, men
sannerligen man kan känna någon synner-
lig fröjd vid att se på våra blodfattiga,
med ryggradskrökning, kronisk hufvudvärk
och hundratals andra krämpbr behäftade
stadsflickor af öfver- och underklass. Ty
det är sjukt utefter hela linien.
Det är visserligen sagdt, att kvinnan är
ett svagt käril, men rättare vore kanske att
säga, att hon blir det.
Låt vara, att den nyfödde pilten är gröfre
byggd än flickebarnet, men däraf bevisas
alls icke, att han är lifskraftigare. Stati-
stiken, den torra, den tråkiga, men i tvi-
stiga fall så nyttiga, säger tvärtom, att
dödsfallen äro talrikare bland de späda gos-
sarne än bland flickorna. Man kan därför
vara så där tämligen säker på, ätt flickans
hälsa ursprungligen är åtminstone lika god
som gossens. Men med tiden ändrar sig
detta förhållande, ty medan gossen i regeln
fortfar att vara frisk ocb stark, utvecklar
sig flickan så småningom till det bräckliga
käril, man nu en gång för alla fått för sig
att hon måste vara för att icke vara mot
strömmen.
Och orsaken härtill? Utan tvifvel det
olika behandlingssättet under uppväxtåren.
Gossen anses under sin barndom för en
absolut onyttig varelse, ja, än mer, som en,
den där endast är i vägen och till besvär,
och hvilken det därför är angenämast att
vara utaf med så mycket som möjligt. Det
faller aldrig någon beskäftig mamma in att
sätta honom till att fålla näsdukar, virka,
röra i grytan, vagga den minste eller öfva
honom i liknande färdigheter, hvaraf han
dock otvifvelaktigt skulle kunna draga nytta
i en framtid. Utan när han har suttit sina
timmar på skolbänken och lyckligt öfver-
stökat läxläsningen, anses han ha uppfyllt
allan rättfärdighet som ung maskulin va-
relse och tillåtes att begagna fritiden efter
eget behag. Och man kan vara alldeles
viss på, att det behaget består i att han i
blinken kastar på sig mössan, stormar ut-
för trapporna och ströfvar omkring ute på
gatorna, i berg och backar eller nere vid
kajerna. Kort sagdt, han är till finnandes
öfverallt, utom inom fyra väggar.
Har ni lagt märke till, hvilken förvånan-
de massa pojkar det alltid Annes utomhus?
Låt det bli det allra minsta uppträde i ett
gathörn, och som stampade ur jorden ström-
ma pojkar till från alla håll och kanter
för att taga märkvärdigheten i betraktande,
pojkar af alla åldrar och klasser, och hvil-
ka allesamman hafva något af svallande
ungdomskraft öfver sig. Men flickor Anns
det nästan inga i klungan. Hvarför? Äro
de måhända mindre nyflkna än pojkarne?
Åh nej, men de — sitta instängda hemma.
I fattiga hem måste flickan, nästan allt-
ifrån det hon kan gå, var mors hjälp-
reda. Att vara ute och leka, nej, det är
nu något, som aldrig kan komma i fråga.
Det är högst sällan hennes mamma har en
aning om, hur nödvändig frisk luft är för
hennes flicka. Frisk luft — bevars väl,
det måtte inte vara så viktigt, och för öf-
rigt Anns det väl lika mycket af den va-
ran här inne i det lilla rummet som där
ute. Och om icke, kan hon i alla fall icke
släppa ut dottern, ty hon behöfver henne
nödvändigt i hemmet. Hon skall diska och
och skura, stå på pallen vid spisen och röra
i gröten, och hon skall, medan mamma är
på fabriken eller slamrar bort timmarne
hos grannarne, sitta inne och hålla vakt
öfver småsyskonen — och tösen är inte
mer än sju, åtta år! Hon får dålig luft,
otillräcklig föda, mycket och tungt arbete,
och därför blir hon också med tiden en
sådan ung flicka, som vi dagligdags möta,
då hon är på väg till sitt arbete vid någon
fabrik, blek och glåmig, outvecklad och
förkrympt, med ett trött, håglöst uttryck i
blicken, medan hennes bror, som går bred-
vid, och som lefver under samma ogynn-
samma arbetsförhållanden, tack vare sitt
fria utelif under barndomen ger oss ett
mycket bättre intryck hvad styrka och
hälsa beträffar.
I burgnare hem är förhållandet enahan-
da. Mycken och hälsosam sport för gos-
sarne och för flickorna innelif.
Hur använder väl flickan sin fritid ur
skolan. Är hon ute i friska luften, stär-
ker och härdar hon sin kropp genom lämp-
lig motion och lekar? Nej, vanligtvis icke.
Frisk luft är något, hon sätter ofantligt
litet värde på, och när hon går ut, är det
icke för nyttans skull, utan för att flanera,
titta i butikfönstren eller drifva ett par
gator upp och ned med någon ung älskad
gentleman. Det är den motion Tion tar.
Någon annan tål hon inte, hon blir and-
truten, om hon springer, får hufvudvärk af
gymnastik, hjärtklappning om hon på något
sätt anstränger sig, blir förkyld af minsta
vindfläkt. Hon är inte stark, säger hennes
mamma med en bekymmersam skakning på
hufvudet, hon »tåL> inte luften. Bäst där-
för att hon håller sig inne i de varma, väl
ombonade rummen, där sådant otyg som
drag och luftväxling förekommer i så lin-
drig grad som möjligt. Och hon har så
mycket där hemma, hvarmed hon kan för-
drifva tiden, handarbeten och dockor.
Det är nu en gång för alla fastslaget,
att flickan skall lära sig handarbete. Att
det är nyttigt, mycket nyttigt, det kan in-
gen förneka, men om det är klokt och rätt
att låta en flicka, som i skolan suttit sina
fem timmar med böjd rygg och samman-
tryckt bröstkorg fortsätta att göra det un-
der den lediga tiden, det är en annan frå-
ga. Fritiden är tydligen afsedd till hvila
och rekreation, icke till ytterligare arbete.
Kroppen behöfver efter det långa tvungna
stillasittandet rörelse, stark rörelse, ögonen
äro i behof af hvila, ryggen af att få räta
ut sig. Men allt det där fäster man sig
inte vid, utan sätter med det lugnaste sam-
vete i världen flickan till att brodera, virka
eller något annat som kommer henne att
för timmar sjunka ihop på en stol med ryg-
gen i en olycksbådande båge.
Eller också låter man henne förlusta sig
med dockorna. Dockorna! — När pojken
får en kälke eller ett par skridskor i jul-
klapp, är det alldeles gifvet, att hans syster
får — en docka. Hur mycket förråder icke
denna småsak om det olika lefnadssättet
för dem båda. Till kälken och skridskorna
höra själfskrifvet backar, isbelagd sjö och
friska, stärkande vindar, till dockan ett
varmt rum med innestängd luft.
Den där dockan lär emellertid vara så
utomordentligt nyttig — ja, endast för flic-
kan, förstås. Ty visade pojken lust att i
många timmar dagligen leka med dockor,
skulle hans mamma och pappa helt visst
bli öfver sig gifua och, om icke alldeles
förbjuda leken, dock sätta en gräns för
den och efter en stund skicka junkern ut
för att roa sig med mer stärkande idrott.
Men med flickan är det en helt annan sak.
Att hon tillbringar de flesta af sina fritim-
mar orörlig och ihopsjunken på en stol med
dockan i famnen är så utomordentligt väl-
görande för henne. Det väcker till lif och
utvecklar en hel del sköna egenskaper,
ordentlighet, flit, huslighet, kvinnlighet, öm-
het o. s. v., ja, det är alldeles som ett
slags förberedelse för hennes blifvande, vik-
tiga kall — moderskapet. Så är det sagdt.
Låt vara att så är, men å andra sidan är
det en så dålig förberedelse som möjligt
för det fysiska moderskapet, ty därtill for-
dras en stark, väl utvecklad kropp, och en
sådan får man icke genom ett stillasittan-
de, hälsovidrigt lif.
Att flickan själf hellre tillbringar sin le-
diga tid inom hus än ute bevisar ingen-
ting. Hon har helt enkelt blifvit van där-
vid, och det ständiga innelifvet har haft
till följd, att hon, som ursprungligen älska-
de ett rörligt, verksamt lif, så småningom
råkat blodbristen och därmed håglösheten
och makligheten i våld.
Det är just på den punkten, vi nu ha
våra unga stadsflickor, och icke lära vi få
dem därifrån genom att gifva dem kina-
vin och järnpiller i hur stora kvantiteter
det än månde vara. Nej, det är deras lef-
nadssätt, som helt och hållet måste ändras.
Hur lyckligt vore det icke, om vi till-
erkände småflickorna en del af den onyt-
tighet, som vi finna så naturlig hos deras
bröder, och om vi kunde låta det bli en i
vårt lif verksam öfvertygelse, att frisk luft
och motion äro fullkomligt lika nödvändiga
för flickor som pojkar. Yi som mödrar för-
sakade då helt visst hellre kafferepet hos
grannas, än att vår lilla flicka hela långa
dagen skulle sitta innestängd i det kvafva
vindsrummet, för det tunga grofarbetet spa-
rade vi henne så mycket som möjligt, hand-
arbetena gömde vi, tills ferierna komme, och
öfver dockorna höllo vi noggrann uppsikt,
så att de icke alltför mycket inkräktade på
våra döttrars fritid. I stället för handar-
beten och dockor satte vi till en betydan-
de del lekar, som kunna lekas endast un-
der bar himmel. Vi må icke inbilla oss,
att vi kunna få våra flickor att älska lif-
vet i det fria genom att låta dem prome-
nera ett par gator upp och ner, ty det till-
fredsställer dem icke, utan måste de hafva
något som intresserar dem. Detta något
behöfva vi icke länge söka efter, vi finna
det i sporten. Det är den som skall blifva
medlet att rycka upp våra flickor ur deras
dåsiga, ohälsosamma lif och locka dem ur
instängda rum ut på vägar och stigar, bort
till snöhöljda backar och islagda sjöar, ja,
allestädes, där sund, härdande idrott kan
öfvas. Det kommer kanske att göra dem
mindre »vänt bortkomna» och »flickaktiga»,
men också hurtigare och friskare till kropp
och sinne, så att våra blickar åter med
glädje kunde hvila på dem, och det — ja,
det vore vinning öfvernog! E. L.
–––- ❖–––-
Sen till, att Idun och Iduns Mode-
tidning finnas hos alla edra bekanta!
.... »––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
