Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 27 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378 IDUN 1806s
Själ, till dig, som sorgens vinter tvingar,
Understundom ock en lärka svingar,
Kommande från evighetens zon :
»Lyft ditt hufvud upp, han kommer, våren,
Af en evig sommar följd i spåren;
Släpp i vinterdagen ej den tron!»
A. Anderson.
ter att hafva studerat ytterligare två år
(privat), aflade hon studentexamen i Örebro
våren 1883. På hösten samma år inskrefs
hon vid Upsala universitet och aflade i no-
vember 1884 medicinsk filosofisk examen.
På grund af familjeförhållanden måste hen-
nes studier afbrytas under vintern 1886.
I november 1889 aflade hon i Upsala me-
dicine kandidatexamen. Hennes studier af-
brötos ånyo år 1894 af en ytterst smärt-
sam anledning. Hennes broder, hofrätts-
notarien Anders Folkeson, ådrog sig nämligen
i början af 1894 en svår sjukdom, hvilken
trots den ömmaste och omsorgsfullaste vård,
som ägnades honom af hans syster, ända-
de hans lif i medlet af april samma år. *
Detta svåra slag drabbade systern hårdt.
I februari 1896 aflade hon en vacker me-
dicine licentiatexamen.
I 3 år åtnjöt hon »fröken von Kræmers
stipendium för kvinnliga studerande vid Up-
sala universitet» och i 4 år »fröknarna
Hiertas stipendium för kvinnliga medicine
studerande i Stockholm».
Efter aflagd medicine licentiatexamen er-
höll hon ett större resestipendium (på 1,500
kr.) från Fredrika Bremerförbundets stipen-
diefonder, och i mars månad detta år före-
tog hon en studieresa till utlandet. Först prak-
tiserade hon några månader under den världs-
berömde professor Leopolds ledning vid »Die
königliche Frauenklinik» i Dresden, där
rikt tillfälle gafs till studier af kvinnosjuk-
domar och förlossningar. Med rekommen-
dationer från professor Leopold reste hon
sedan till Zürich, där hon under professorerna
Wyss och Wyders ledning studerade kvin-
no- och barnsjukdomar.
LTtrustad med en stark fysik, en grund-
lig teoretisk och praktisk läkarebildning, ett
varmt och allvarligt intresse för sitt ansvars-
fulla kall, synes doktor Maria Folkeson äga
nödiga förutsättningar för en framgångsrik
och välsignelsebringande verksamhet på den
allt annat än lätta läkarebanan.
Till sist tillåta- vi oss uttrycka ett, enligt
vårt förmenande, behjärtansvärdt önskemål,
nämligen att kvinnliga läkare måtte anställas
vid våra skolor och läroverk för flickor. De
härför talande skälen synas oss ligga för
öppen dag, hvadan de förbigås, åtminstone
denna gång. Stadling.
–––––––––- «.–––––––––-
”Att be om pengar..
IV.
Bref frän en gift man till hans dotter.
Min kära dotter!
I går kväll sutto vi, din mor och jag, vid
hennes arbetsbord, så som du vet, att vi
bruka sitta, då vi slutat vårt dagsarbete
och vänta på nattens hvila. Då kom Anna
* Hennes broder ägde en fenomenal begåf-
ning. Efter endast 5 terminers studier aflade han
hofrättsexamen och var hofrättsnotarie, innan han
fyllt 20 år. Han hade redan 2 år varit kanslist i
riksdagens andra kammare och dessutom under
samma tid tjänstgjort i statskontoret, då hans
löftesrika bana afbröts af döden.
in med ditt bref. Min tidning fick falla på
golfvet, jag bröt brefvet och läste högt.
Jag läste ditt jubel öfver det snart förestå-
ende slutet på din studiekurs, dina glädje-
utbrott öfver de växande krafterna i ditt
inre, öfver att du nu ägde förmåga och kun-
skap nog för att kunna uträtta något i värl-
den, och jag kände mig likasom ung på
nytt. Vid en afdelning i ditt bref stannade
jag, och din mors och mina blickar möttes
för en stund. Vi sade ingenting, och jag
vet icke heller, om vi tänkte någonting, men
nog talade våra blickar ett språk, tillräck-
ligt tydligt för att vi skulle förstå hvaran-
dra, Jag vill icke söka tolka det språket,
blott detta ville jag säga, att det talade om
seger, icke allenast för dig, utan äfven för
oss.
Så fortsatte jag att läsa det sista, men
när jag slutat, möttes icke våra blickar som
förut. Jag stirrade envist ut genom fönstret,
och jag kände på mig, att din mor äfven
undvek att se på mig. — Du skrifver,
att du nu ser dig i stånd att erhålla en
sysselsättning, som inom kort skall inbringa
dig en årlig inkomst af 15—1800 kronor,
och att, om du nu tills vidare återvänder
hem till oss, det skulle kännas förnedrande
för dig att mottaga af oss såsom en »nåde-
gåfva», hvad du för egen person behöfver.
Och så föreslår du, att du skall få en viss
årlig penningesumma, ungefärligen motsva-
rande det belopp, vi skulle betala till en
främmande kvinna, som hos oss fullgjorde
det, du nu kommer att uträtta. Du skulle
då icke känna dig så beroende, utan vara
mera »fri» än eljes.
Nåväl! Detta skulle ju så lätt kunna låta
sig göra. Många föräldrar låta ju sina barn
redan från tidiga år få en bestämd vecko-
penning att förvalta för att därigenom upp-
fostra dem till ett förståndigt användande
af penningarna. Jag har för min del ansett
ett sådant medel onödigt, men nu, då det
ju icke är någon risk att öfverlämna en
större summa i din vård, skulle det kunna
ske, helst som din begäran låter så fullkom-
ligt rättmätig.
Men ändå! . . . Det smärtar mig, att du
kunnat komma med en sådan begäran . . .
I ungdomsdagarna, då kärlekens rosen-
skimmer ännu låg ungt och drömmande öf-
ver våra sinnen, redde din mor och jag ett
litet bo. Vi hade kunnat kyssa hvarje liten
vrå därinne, ty hvarhelst vi kommo, kände
vi alltid fläkten af ljufva framtidstankar.
Icke för oss allenast reddes det boet, vi
hoppades, att det icke skulle förintas genom
vår död, utan att det skulle öfva inflytande
på och lefva i kärt minne af kommande
släktled. Aren gingo. Vi arbetade hvar och
en på sitt håll och samlade in håfvor i vårt
bo. Nog gjorde vi det för eget bästa, men
lika mycket för ditt och dina syskons, ja,
hvarför icke med tanke på ett framtida
släkte. Och åren gingo och gingo. Vi kände,
att vi icke längre vandrade in utan ut, bort
från denna värld. I samma mån blef vårt
arbete en sträfvan för våra barn; våra egna
fordringar minskades med åren, och edrabe-
hof blefvo på samma gång våra. Då vi skaffat
er något godt, kändes det, som om vi själf-
va fått det. Edra framgångar och vedermö-
dor voro våra, edra felsteg sörjde vi, som
om vi själfva begått dem. — Och så känna
vi det ännu, både för våra barn och våra
barnbarn. Vi vilja vara ett med eder alla,
och allt, som vill skilja oss åt, förorsakar
därför smärta.
En sådan skiljemur synes mig ditt för-
slag vara. Du vill, att ditt arbete här skall
tillskynda dig en materiell lön, och din
sträfvan efter frihet är egentligen ett begär
att lösgöra dig från det band, som förenar
dig med oss. Men om det bandet börjar
brista, blir du en främling i vårt hus, och
att hafva främlingar i hemmet blir i läng-
den en börda. Vi hafva ännu icke slutat
att bygga luftslott och staka ut framtids-
planer, men för egen räkning göra vi det
icke längre. Det är vårt nöje att så i stort
som smått tänka ut förslag för din och de
andra barnens räkning. Men om vi nu
skulle vilja ge dig ett råd angående dina
framtidsplaner eller dina kläder, dina nöjen
o. s. v., så skulle vi alltid frukta, att du
skulle anse det som ett obehörigt inblan-
dande i det, som du själf vill bestämma
öfver. Och dock kan en sådan obetydlig
sak som anskaffandet af ett klädesplagg bi-
draga till samhörighetskänslans stärkande.
Om min hushållerska (ifall jag hade någon),
sedan hon fått sin lön, går och köper sig
en ny kappa, kan jag ju tycka, att det är
trefligt se henne snygg, men inte bryr jag
mig vidare därom; men då min hustru eller
dotter ur den gemensamma familjekassan
tager penningar för att skaffa sig en liknande
klädespersedel, så blir detta en händelse,
som tillskyndar hela familjekretsen en viss
glädje. Kappan blir en gemensam lön för
ett gemensamt arbete.
För öfrigt, trots din ålder kunde det nog
hända, att du ibland behöfde ett råd. Den
ställning i samhället, som du och vi intaga,
hafva din mor och jag kämpat oss till, men
du har kommit därtill utan kamp. Nu är
det så, att man aldrig är nöjd med det,
man har, utan sträfvar efter något högre,
och rätt är det. Barnen vilja komma läng-
re än sina föräldrar, men då ligger frestel-
sen nära att vilja njuta segerlönen, innan
striden är utkämpad, ja kanske ens börjad.
Man vill njuta de fördelar en samhällsställ-
ning medför, innan man ännu vet, om man
kan arbeta sig till denna ställning, och un-
der sådana omständigheter är det icke onyt-
tigt att lyssna till ett par gamla föräldrars
råd. — Men viktigast är dock enheten, sam-
hörighetskänslan inom familjen, att allt,
hvad man gör, är gjordt i kärlek till de
anhöriga. Men om du skulle börja att tänka
på det värde, ditt arbete har, kan det då
ej hända, att det blir ett dagsverksarbete
och icke ett kärleksarbete?
Kanhända invänder du, att jag fruktar
för stora följder af någonting som är en
småsak, men väntar du dig icke själf stora
följder, då du påstår, att, om denna obe-
tydlighet icke blir ordnad efter din önskan,
du kan komma att känna dig »kränkt och
förnedrad»? Och mycket, mycket beror i
verkligheten på småsaker.
Så en sak till! Blif icke sårad, jag har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
