Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 27 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 379
länge tvekat, om jag skulle nedskrifva min
tanke, men jag kan icke motstå frestelsen
att söka rifva bort den mantel af rättmätig-
het, som höljer ditt förslag. — Vi hafva
ända hittills fått arbeta för dig och hjälpa
dig, och den hjälp, du kunnat lämna oss,
har varit ganska obetydlig. (Jag ser nu
saken endast från synpunkten af materiell
skuld eller fordran.) Då du får ett eget
hem och egna barn, komma vi säkerligeD,
om vi få lefva, att efter förmåga ännu mera
hjälpa och stödja dig. Så är det med de
flesta föräldrar i förhållande till deras barn,
och jag tror, att då föräldrarna dö, så haf-
va de alltid fordran och barnen skuld.
Men bort med de där tankarna, det kän-
nes så torrt och ödsligt att hysa dem. . . .
Kom till vårt nu så tysta hem! Kom och
blif vårt barn, vår solstråle som förr! Vi
vilja göra det så mjukt och varmt för dig,
så att du får hvila ut efter allt ditt arbete.
Låtom oss lefva för hvarandra och söka be-
reda hvarandra lycka och glädje! Välkom-
men till dina gamla föräldrar!
V.
En önskvärd reform ännu en gång.
Af Ellen Bergström.
K
elt säkert känner mången med mig, att
det var en rättvis sak, för hvilken jag
nyligen i Iduns spalter tog till orda. Men
det var ju att förutse, att ett förslag till
reform i åsyftad riktning skulle blifva mot-
sagdt, liksom jag föreställer mig, att till-
lämpningen i praktiken i många hem torde
komma att möta ett mer eller mindre hård-
nackadt motstånd. Den, som sitter inne
med penningarna, äger makt gent emot den,
som inga har. »Hinc robur et seeuritas.»
Och när uppgafs väl godvilligt och utan strid
en maktställning?
Jo, när i ersättning bjöds någon fördel,
som uppvägde det som offrades. Äfven i
ifrågavarande fall erbjudas emellertid för-
delar: lugn för en hel del småaktiga tvi-
ster, hustruns erkänsla och tillfredsställelsen
att ha handlat rättvist, men hvad väga
väl dessa andliga förmåner i vågskålen, när
guldet ligger i den motsatta? Så må vi al-
drig föreställa oss, att »en önskvärd reform»
skall kunna genomdrifvas i ett slag, huru
behjärtansvärd den än må vara och huru
tydligt än den ena parten inser, att det
rådande missförhållandet i omordade stycke,
i likhet med orättvisor i allmänhet, föder agg
och bitterhet samt vållar split och tvedräkt.
Onekligen äro »gift mans synpunkter»
vackra och ideela. »Vid äktenskapets ingå-
ende har begreppet personliga behof upp-
hört att för makarna Annas till. Familje-
medlemmarna böra handla liksom drifna
af en gemensam familjevilja. Penningarna
böra finnas för båda parterna tillgängliga»
(sic!) etc. Ja, när vi en gång få denna ideal-
familj, då behöfves sannerligen ej den re-
form, jag förordat, mais — en attendant!
»Gift man» måste medgifva, att vi hafva
lång väg till detta ideal, och man behöfver
vara mycket stark optimist för att tro att
vi någonsin hinna det. Att reformera män-
niskohjärtat ställer sig dock åtskilligt svå-
rare än att genomföra en rent yttre prak-
tisk ändring.
»Gift man» erkänner, »att någonting i
förhållandet mellan man och hustru» — hvar-
med här ju får förstås deras ömsesidiga
förhållande till penningarna i hemmet — »må-
ste ombildas till det bättre.» Men han ri-
der upp på ordet lön och gör af bokstafven
hufvudsak. Nu förekommer visserligen detta
ord på ett ställe i den bemötta artikeln,
nämligen i uttrycket: »att arbetet i hemmet
ej anses värdt någon lön», i betydelse er-
sättning, men förslagets kläm är ej uttryckt
sålunda: »hustrun skall hafva sin lön lika-
som tjänarinnan sin» utan: »–––- en reform
med syfte att göra hustruns och dotterns ställ-
ning i ekonomiskt afseende dräglig, därigenom
att henne efter råd och lägenhet tilldelades en
bestämd årlig stimma penningar, öfver hvilka
hon hade fri dispositionsrätt.» Alltså, den ge-
mensamma egendomen delas. Mannen tar,
hvad han behöfver, samt lämnar hustrun,
hvad hon behöfver — hvilket hon själf bäst
förstår bedöma, — liksom en bestämd
summa går till den gemensamma bostaden
och en annan till det gemensamma hushål-
let, en annan till barnen o. s. v. Och icke
blir han fattigare för att en dylik reel upp-
görelse träffas, liksom han ej blir rikare för
att det gnatas om hvarje krona. Kläder
måste det dock i ett civiliseradt samhälle
vara, och, som »gift man» mycket riktigt an-
märker, om den ena parten är illa klädd,
är det den andras skam. Och det är nog
godt och väl, att frun har ett hem, »med
mattor och gardiner,» men icke kan hon
väl, för att få sina kängor halfsulade, sälja
en luft gardiner eller till vinterkappa förvandla
förmaksmattan. Men för att återkomma till
det »krassa och vidriga» begreppet lön, så
vågar jag påstå, att det i alla fall är ett
steg framåt att uppbära lön mot att tjäna för
fritt vivre och vänligt bemötande, för att
icke säga, att det är ett stort steg framåt att
blifva löntagare från att vara almosetagare.
Det skall nu förstås aktas för mer att vara
kapitalist än löntagare, men löntagaren har
det dock obestridligen mycket bra. Innan vi
komma så långt, att hustrun känner att hon
äger, kunna vi ju med glädje hälsa detta steg
framåt i hennes ställning. Med Brands »in-
tet eller allt» till lösen vinnes oftast intet.
Och hvad en totalt oaflönad kärleksverksam-
het beträffar, kan blott den däråt ägna hela
sin tid och alla sina krafter, som på något
sätt har det sörjdt för sina »personliga be-
hof», hvilka visserligen kunna reduceras
till ett minimum, men aldrig »upphöra att
finnas till».
»Det finns dock kvinnor, som äro oför-
ståndiga och tänka allt för mycket på sina
kläder och på detta att vara med», utbri-
ster »gift man». Ja, tyvärr, finnas sådana,
ehuru erfarenheten mer och mer lärt mig, att
dessa utgöra en försvinnande procent i jämfö-
relse med det stora antalet arbetande, sträf-
vande, själfförsakande familjemödrar. Men
det är ej denna procent fåfänga, själfviska,
obetydliga kvinnor, som egentligen tryckas
af det förhållande som nu är på tal. Dem
generar det ingalunda att tigga, gräla, grå-
ta och smeka sig till hvad de önska, och
de äga en särskild talang att kräfva ut,
ofta mer än skäligt, af sin äkta hälft. Nej,
det är just de bästa, flärdfriaste och med själf-
känsla begåfvade, som lida, som känna det
motbjudande att gripa till dylika utvägar för
att få, hvad dem med rätta tillkommer, som
såras af att se, att, huru mycket de än bjuda
till i sitt kall, de dock aldrig aktas värdiga
förvalta ett pund för egen del, som känna
sig kränkta af att liksom smått missunnas
hvarje klädesplagg de behöfva.
Att under förhållanden, där inga tillgån-
gar finnas, där så beklagligt är t. ex. att
familjen befinner sig under konkurs eller el-
jes råkat i fattigdom, hustrun skulle vara
den, som tänkte på sitt i första rummet
och sökte att af den af ekonomiska bekymmer
redan förut nedtryckte maken utpressa sitt
årliga —• hur skall jag säga? — apanage,
är en förutsättning så orimlig, att den ej
tarfvar vederläggning. När nöden verk-
ligen står för dörren, hvem har då visat
sig kunna till ytterlighet försaka och glömma
sig själf?
Nej, vi räkna endast med de vanliga,
normala existensvillkoren, med hem, där
tillgångar -— större eller mindre — finnas,
men af en, om det ej är njugghet eller ett
begär att vara herre, oförklarlig bevekelse-
grund undanhållas makan.
Äfven i vårt land — i utlandet är det
mycket vanligt — gifs det emellertid fa-
miljer, i hvilka denna angelägenhet blifvit
från äktenskapets början på för hustrun nöj-
aktigt sätt ordnad, och jag tror för visso, att
den starkare parten ej funnit anledning ångra
denna sin i godo träffade uppgörelse, utan
snarare tvärtom.
❖
Suomessa.
(I Finland.)
Några vildblommor samlade
af Esstese.
(Forts.)
VIII. Teater.
Småbarnsskolan behöfver pengar. Trak-
tens ungdom har därför ordnat ett sällskaps-
spektakel. Buffeten förestås af en bond-
hustru. Senare på aftonen skall man dansa.
Teatern är inrymd i en bondgård. Re-
dan tidigt på eftermiddagen synas grupper
af folk på landsvägen och fähusbacken in-
vid gården. På scenen hamras och bultas:
gardiner måste fästas för det målade papp-
fönstret; granna oljetryck nubbas upp på
väggarna, stearinljus sättas i de borrade
hålen nere vid rampen; ett bord, som står
och vickar på det ojämna golfvet, måste
stöttas under. Och mycket annat dessutom.
De spelande äro samlade i »salongen».
Denna upptar större delen af rummet; själf-
va scenen har fått styfmorslotten, och det
är så trångt »bag kulissen», att man nätt
och jämnt kan gå förbi hvarandra.
Allt är. färdigt, det återstår blott att måla
och sminka de spelande. »Har du några
tändstickor, jag måste bränna en kork till
mina ögonbryn.» — »Kom, skall jag hjälpa
att sminka dig — du sätter alldeles för
mycket rödt på näsan. Du ä’ ju älskare,
då går det inte an att vara rödnäst!» —
»Ack, om någon ville sota mig under ögo-
nen, bara helt litet. Jag ä’ »ett medelålders
fruntimmer» — nej, nu blir jag bestämdt
för gammal, tag bort det där tjocka strecket,
ä’ du snäll!» —- »Nej, men John då, din
ena mustasch sitter ju mycket högre än
den andra! Titta i spegeln, får du se!»
Ändtligen är man färdig.
Det ringer första gången (i en koskälla),
och publiken strömmar in: gubbar och
gummor, unga och gamla, de flesta med
slitna anletsdrag. Några få tala högljudt;
i allmänhet är finnen tystlåten och allvar-
sam, utom när han druckit, naturligtvis.
Andra, tredje ringningen är förbi, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
