Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 27 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382 ÏDÜN 1896
kampen för tillvaron. Men endast några fä
solhvarf hnnno dock förgå mellan början
och slutet af hennes bana som en vaken
och plikttrogen lärarinna.
Likt en dödsskjuten liten fågel flög hon
så hem för att hvila sina trötta vingar i
det lugna bo, hennes kärleksfulla systers
förutseende omtanke nu beredde henne.
Dock, där fick hon ej stanna. Nej, ut till
terpentinångande furuskog måste hon styra
kosan, om lifvet skulle kunna räddas.
Ensam, men glad och frimodig som all-
tid, sökte hon så att vid ett sanatorium
återvinna sin förlorade hälsa, men fann
i stället döden, ty härvidlag, som så ofta,
kom hjälpen för sent.
Men denna lilla vemodsfulla sannsaga om
ett i förtid sköfladt lif är tyvärr ej enastå-
ende i vårt land. Yid tusentals för tidigt
öppnade grafvar skulle man kunna säga un-
gefär detsamma, nämligen att man, först då
det var för sent, upptäckt orsaken, hvad
som vållat, att den unge plötsligen bleknade
af och sedan ofta med stormsteg gick döden
emot. Men, Gud vare lofvad, de unges
grafvar hafva ej blifvit bäddade förgäfves.
På sitt stumma, men gripande sätt hafva
de manat stormännen inom den medicinska
forskningens värld att med all kraft draga
till strids mot nutidens mordängel — tuber-
kulosen —, som med obeveklig hand skrif-
ver sina kors än öfver dörren, där änkans
son bereder sig till det kall, som skulle
sätta honom i stånd att blifva en fattig
moders stöd och ålderdomströst — än öfver
det fridlysta hem, där en ung dotter sitter
verksam som de gamles käraste lilla hjälp-
reda. Ja, hvarhelst detta kors skrifves,
flyta tårar, svikas förhoppningar och
blöda hjärtan. Men den grymme skall,
om ej fullständigt besegras, dock häjdas i
sin framfart genom vår älskade fosterbygd.
Vår konung, som i så många fall står som
den främste i vårt land, vill blifva den
härförare, som ställer sig i spetsen vid detta
heliga utrotningskrig.
Må nu blott det svenska folket som en
man stå honom bi ! Då skola lyckliga dagar
komma, en tid då vi ej såsom nu med ve-
modsfulla sinnen vandra mellan förtidigt
öppnade grafvar, där vi jordat ofta de här-
ligaste och löftesrikaste knopparna på sven-
ska nationens fordom så kraftfulla stamträd.
Må denna tid snarligen randas!
Clara Romdahl.
––––- *––––- .
Iduns läkarartiklar.
(Eftertryck förbjudes.)
XII.
Tändernas oeh munhålans hygien
af tandläkaren Albin Lenhardtson.
en där historien om herrn, som såg en
knappnål ligga på gatan och böjde sig ner
för att taga upp den, men i samma ögonblick
tappade sina löständer, så att besväret kom
att kosta honom trettio kronor, den historiens
sens moral ligger nära till hands : sköt er mun
i tid, så undviker ni många obehag. Många
som lida af bleksot, brist på aptit, dålig mage,
nervositet, för att ej tala om dålig andedräkt,
ha ofta nog sina vanvårdade munnar att tacka
därför. En sådan person kan naturligtvis söka
ombyte af luft vid den ena badorten efter den
andra, utan att känna sig det minsta förbättrad,
ty äfven den renaste luft måste ju vid pas-
serandet af en sådan pästhärd blifva förskämd.
Om vi nu tänka oss en dylik mun med dess
inflammerade tandkött med små tandköttsfistlar
här oeh där, ur hvilka varet sipprar fram ; stora
kraterfonniga rester af tandkronor; kvarsittan-
de rötter, genom hvilkas rotkanaler öppen kom-
munikation förefinnes direkt in i käkbenen ;
ostartade beläggningar på tänderna — denna
bild tror jag mången af egen erfarenhet skall
kunna bekräfta — då kunna vi med skäl för-
våna oss öfver, att människonaturen äger så
stor motståndskraft, att det ges människor med
sådana vanvårdade munnar, som det oaktadt
kunna vara friska.
Ur estetisk synpunkt sedan, hur störande är
det ej att se en person, hon må nu vara
aldrig så elegant för öfrigt, blotta en tandrad
med illa skötta tänder. Dessa »pärlrader».
med hvilka de flesta romanhjältinnor äro ut-
rustade, höra tyvärr till de stora undantagen.
Dock än allvarsammare ter sig saken, om
vi betänka, att en stor del af do bakterier,
som förorsaka lungsot, magsjukdomar, tyfus,
difteri, kolera m. fl. sjukdomar, som första
rastställe slå sig ner i munhålan, där de re-
dan under normala förhållanden finna en gynn-
sam jordmån, i huru mycket högre grad då i
en vanvårdad mun.
Tändernas förnämsta uppgift är att genom
en omsorgsfull tuggning väl förbereda födan,
som härvid får tillfälle att genomdränkas af
saliven, för magverksamheten. Huru många
synda likväl ej mot denna enkla regel i vårt
tidehvarf! Hvad blir följden? Naturligtvis
att magen öfveranstränges, hvarpå magsjukdo-
mar i en eller annan ■ form uppstå. Att mag-
verksamheten i än högre grad måste lida, om
oxeltänderna äro så förstörda, att någon näm-
värd tuggning ej kan äga rum, torde hvar och
en inse.
Detta är särskildt af stor betydelse för bar-
nen, ty de behöfva väl under sina uppväxande
år draga all den näring ur födan, de kunna.
Häri ligger ock förklaringen på den frågan,
hvarför mjölktänderna behöfva fyllas. Om
dessa, som tyvärr ofta redan äro angripna vid
4—5 års ålder, då få gå förlorade, så kan
ju barnet ej tillgodogöra sig födan så som sig
borde under hela den period, som för dess ut-
veckling är af den största betydelse, då de
kommande kind- och oxeltänderna, med undan-
tag af första oxeltand, ej bryta fram förr än
vid 10—14 års ålder.
Som en följd af de intressanta undersök-
ningar, som under de sista åren pågått i flere
länder beträffande skolbarns tänder, har fram-
gått, att å orter med kalkgrund och kalkhal-
tigt vatten belöpte sig kariesfrekvensen till
omkring 16 procent, då däremot densamma å
orter med kalkfattig grund steg till omkring
35 procent. Siffror som tala. Vidare har det
konstaterats, att den befolkning, som lifnärt
sig med gröfre, fastare rågbröd haft bättre
tänder än den, som begagnat mjukt hvetebröd,
bakverk eller potatis. Äfven här hemma skulle
genom upprättandet af dylika statistiker ljus
kunna kastas öfver åtskilliga spörjsmål — om
höga vederbörande litet bättre förstode tandlä-
karevetenskapens betydelse i våra dagar.
Karies eller tandrötan är ej någon modern
åkomma. Kedan hos de gamla romano-brit-
terna och anglo-saehsarne ledo 15 à 20 procent
af karies och hos de gamla egypterna, som ju
stodo på höjden af sin tids civilisation, voro
41—66 % angripna af densamma. Men för
att hålla oss till vår tid så, för att anföra
några exempel, uppträder tandrötan hos eski-
måer 3—5 %. indianer 3—10 %, malayer
3—20 %, kineser 40 % och europeer 80—
96 %. Hvad kan nu anledningen vara till
att de civiliserade raserna i så betydligt högre
grad lida af denna åkomma än de oeivilise-
rade? Lefnadssättet hos de sistnämnda, som ju
från ungdomen föra ett friskt lif i skog och
mark, åstadkommer en väl utvecklad, sund
kroppskonstitution med stark benbyggnad och
till följd däraf äfven tänder med en kompakt
struktur. Hur är det möjligt att begära, att
strukturen i vår skolungdoms tänder skall kunna
vara af lika god beskaffenhet, instängd som
denna ungdom är under större delen af året
inom skolans fyra väggar?
Af hvad jag förut nämnt framgår äfven, hvil-
ken viktig faktor födans sammansättning och
tillagning utgör. I kalkfattiga trakter bör så-
lunda befolkningen lägga an på förtärandet af
sådana födoämnen, som innehålla jämförelsevis
stor procenthalt limsalter, såsom t. ex. ägg,
ärter, bönor, spenat, kål m. m. Särskildt vill
jag påpeka, hur viktigt det är för mödrar
under grossesstiden att föra en dylik diet, ty
mjölktänderna, såväl som en del af de perma-
nenta, begynna förkalkas redan uti moderlifvet.
Hvad tillagningen af födan beträffar, så offra
de ociviliserade folken ej mycken tid på den-
samma, hvarför tänderna ha ett drygt arbetö
med födans söndermalande. Hur annorlunda
är det ej hos ossl Vi vilja ju, att maten
skall vara så anrättad, att den som man säger
»smälter i mun». Tändernas arbete inskränkes
till det minsta möjliga och de utgöra ej några
undantag från den allmänna regeln, att livarje
organ, som ej får tillfälle att tillräckligt kraf-
tigt funktionera, i motsvarande grad försämras.
I sammanhang härmed vill jag varna för ett
gängse missbruk, nämligen att utsätta tänderna
för alltför hastiga temperaturväxlingar, t. ex.
om man ena ögonblicket förtär mycket varm
föda och strax därpå en kall dryck. De spric-
kor, som då i mindre motståndskraftiga tänder
kunna uppstå i emaljen, äro nog som utgångs-
ställen för tandrötan.
(Forts.)
–––- *–––-
Från Iduns läsekrets.
Till fröken Elsa Borg1.
Vid tjuguårsfesten.*
Du vigt ditt lif, så varm i håg,
åt Gud och åt din nästa —
dig själf du glömmer, ständigt såg
du blott på andras bästa.
Du ger dig ut med hvad du har
i kärlek gränslös, underbar!
Midt ibland ve och synd och natt
du höjer korsets fana,
där går förtröstande och gladt
du fram din ljusa bana.
Där mörkast är, man dig ser stå:
dig Kristi kärlek tvingar så!
* I tjugu långa år har nu fröken Elsa Borg
oegennyttigt arbetat på att bringa hjälp åt fattiga,
åt fallna, åt värnlösa barn, åt sjuka o. s. v. i en
af de mest vanlottade trakterna i hufvudstaden,
de s. k. Hvita bergen, där hon grundat sitt be-
kanta bibelkvinnohem, i hvilket sjuksköterskor,
bibelkvinnor och missionskvinnor utbildas och
därefter spridas både i Sverige och hednaväidden.
Fröken Borg har vidare grundat ett skyddshem
för fallna kvinnor, upprättat flere barnhem både
i Stockholm och på landet. I dessa dagar har
20-årsminnet af detta verk firats. Då Idun, som
bekant, redan tidigare meddelat fröken Borgs
bild och en utförlig skildring öfver hennes verk-
samhet, lämna vi i dag ordet till »En svensk
kvinna» som i följande verser velat bringa ett
tack åt den outtröttliga välgörarinnan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
