Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 27 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 381
Denna plan kunde af brist på medel ej
realiseras, och hade den blifvit verklighet,
så hade det nog, fruktar jag, blifvit brist
på endräkt inom stiftelsen; det hade varit
väl många Evas systrar under ett tak och
hänvisade till det stundliga umgänget nä-
stan uteslutande med hvarandra. Ar 1749
kom stiftelsen åter på tal och föreslogs då,
att ett mindre antal fröknar skulle emot-
tagas och beredas husrum, möbler, ved, lysé,
kost och betjäning, men äfven detta förslag
gick om intet af penningeskäl. Något af
de följande åren föreslogs upprättandet af
en liknande stiftelse å Fredrikshof i Stock-
holm, sedermera kasern åt Svea garde och
nu inrymmande tills vidare Norrlands träng-
bataljon, eller också å Karlberg; äfven dessa
förslag förföllo. Riksrådet grefve K. Fr.
Scheffer inköpte 1784 och upplät ett hus
i Norrköping till bostad åt en obemedlad
friherrinna och 6 fröknar, som därstädes
skulle afgiftsfritt bo och åtnjuta underhåll
och där ytterligare 6 fröknar emot en ringa
afgift kunde erhålla samma förmåner, men
1790 upphörde denna anstalt, och beslöts
då att af afkastningen på den »grefiiga Schef-
ferska stiftningen» skulle utdelas ett årligt
pensionsbelopp till ett visst antal. (Denna
fond uppgår nu till 48,852 kr. och utdelas
14 pensioner à 150 kr.)
Af de tillgångar Vadstena stiftskassa sam-
lat utdelades redan 1748 några, pensioner,
som sedan allt som tillgångarna medels
donationer växt ut och förökats kommit
Here och Here till godo — och är detta
betydelsen af det så kallade Vadstena ad-
liga jungfrustift. Den högsta eller »högre
pensionen», som den kallas, är 100 kr. och
den lägre 50 kr. pr år. Den som en gång
erhållit pension därifrån får den förnyad
hvarje år så länge hon lefver ogift, eller
till sin död.
Icke alla fröknar som äro inskrifna kunna
dock komma i åtnjutande af pension, där-
till räcka ej räntorna af donationerna. Här
som ofta i lifvet beror det på turen vid
inskrifningen och den bestämmes här ge-
nom lottning. Inskrifningsafgift erlägges
med för en fröken under 6 år 75 kr. mel-
lan 6 och 12 år 125 kr. och öfver tolf år
150 kr.
För närvarande finnas enligt 1896 års
adelskalender 839 stiftsjungfrur, hvaraf de
äldsta hunnit passera 90-talet och de yng-
sta knappast uppnått två solhvarf. Skall
någon af de små, som nu stå nederst på
den långa listan, hinna upp och en gång
blifva den öfversta eller kanske aldrig nå
den platsen, utan träda ut ur stiftet som
lifvets eller dödens brud? — Hvilketdera
vet endast en högre makt.
Vadstena adliga jungfrustift äger nu en
grundfond på 349,699 kronor, hvarifrån i
år utdelas 60 pensioner à 100 kr., 175 à
50 kr., samt 11 andra pensioner till mindre
belopp. Riddarhusets samtliga fonder upp-
gå för närvarande till ett bokfördt belopp
af 4,329,833 kr. —-e—
––-— *–––-
”Hos fotografen”
har konstnären, den franske målaren J. Adam,
uppkallat den täcka grupp af kattungar, som
i autotypisk reproduktion från V. Silfverspar-
res grafiska anstalt medföljer detta nummer,
utgörande den sedvanliga planschen för novem-
ber månad. Vi hoppas, att den intagande kvar-
tetten kommer att väl behaga våra läsarinnor.
––– *–––-
”Som en ros .. ”
Ett blad för dagen ur lungtuberkulosens sorgesaga.
Annie Owen.
Född den 26 sept. 1875 f den 5 nov. 1896.
/’•‘ST* k
(£>om en ros ifrån sin stängel bruten
Dignar ner och tgst och stilla dör,
Så du, Ijufva, än i dödsminuten
Ingen, ingen med din klagan stör,
Att, fast lifvets vårdag knappast svunnit,
Du blef korad att bli dödens brud.
Nej, all ängslan hjärtat öfvervunnit,
Se’n du visshet fått om frid med Gud.
Höfoes då väl oss att bittert klaga,
Att du aflagt en förgänglig skrud.
Dock, hoc blef så kort din lefnadssaga?
Jo, därför att en barmhärtig Gud
Ville värna dig mot höstvindsilar
I en värld så syndfull, kall och hård,
Ville skona dig mot ondskans pilar
Och om brutna rosen ömt ha vård.
Kanske var du alltför skön för jorden,
Ja, för god för alt dess åjlan, flärä,
Alltför spröd för storm och köld i norden,
Alltför blid och ren för stoftbyggd härd.
Därför Herren förde rika anden
Upp, dit upp, där den sitt urhem har,
Se’n han sakta löst de sköra banden,
Som dig höllo än vid lifvet kvar.
Dock, hvad skulle då du hår att göra,
Sköna pilgrim från ett högre land,
Var det att dit upp de hjärtan föra,
Som du här hört titt med vänskaps band?
Var det för att stråla och försvinna
Som ett stjärnskott från Guds himmel klar,
Var det att de kära Ijufiigt minna,
Om hur hjärtegod och skön du var?
Kanske ville oss din lefnad lära,
Huru mycket dock en kvinna tål,
Som sig lärt att pliktens blytyngd bära
Och har vilja fast som hårdadt stål,
Som sig lärt att utan klagan lida
Och med rika pund den högste gaf
Mäktar ljus och fröjd omkring sig sprida,
Titts hon plötsligt når en fridlyst graf.
Men på kullen, som ditt stoft nu gömmer,
Minnets krans din syster nedlagt har.
_ Ack, föräldralös, hon aldrig glömmer,
Huru kär du, hennes älskling, var.
Men hon 1er dock genom sorgens tårar,
Glad cät minnas dig så blid och skär,
Bärgad undan allt, som sargar, sårar
I en värld,, som rik på törnen år.
s _ *
•l:
Ja, förvisso hade sorgens törnen redan
nått denna fagra ungmö, som vi härofvan
skildrat som en dödens brud; ty vid fem
års ålder förlorade hon genom döden sin
fader, ingeniören Theodor Owen. Dennes
efterlefvande unga maka — Edla Hagman,
—• kände nu i sorgens dagar ett behof af
hjälp och tröst. Hennes i lifvets arbetsskola
pröfvade moder erbjöd så den förkrossade
änkan och hennes tvänne små döttrar ett
hem hos sig. Men efter ett tiotal af år
följde hon sin make efter i grafven.
Den lilla Annie hade sålunda ej upplef-
vat sin femtonde lefnadsvår, då hon skulle
stått ensam i världen, om ej Gud, förutan
hvars vilja ej en sparf faller till marken, i
sin kärlek tillstadt det så, att mormodern
ännu ägde krafter att värna och fostra An-
nie och hennes ett år äldre syster till du-
gande och arbetsamma människor. Anda
från faderns död hade hon sett till, att de
unga medellösa barnen skulle få den mest
vårdade uppfostran. Ja, arbeta måste och
kunde de äfven. Den å hufvudets såväl
som hjärtats vägnar sällsynt rikt begåfvade
Annie genomgick också med framgång Öre-
bro elementarskola för flickor, hvilken hon
lämnade med utmärkta afgångsbetyg. Vid
denna tid brast det sista stödet — mormo-
dern dog. Nu gällde det för sjuttonåringen
att ställa sig i de arbetssökande kvinnornas
täta led. Så godt som direkt från skolbän-
ken gick hon nu att ikläda sig en lärarin-
nas ansvarsfulla kall.
Strålande. af hälsa och lefnadsmod lyste
hennes ögon, då hon lyckats erhålla plats
som lärarinna för trenne gossar. Någon
bäfvan kände hon ej till. Hon hade ärft sin
farfaders — den fräjdade Samuel Owens —
underbara energi. Och hvarför skulle hon
ej med förtröstan se framtiden an? Hon
hade ju de bästa förutsättningar och betin-
gelser att med framgång arbeta i sin kal-
lelse.
Inga dystra farhågor grumlade hennes
spänstiga, glada sinne, då hon anträdde fär-
den ut i lifvet. Det fagra Värmland tedde
sig så härligt för hennes poetiska sinne,
när hon for dit upp på sin första kondition.
Ack, hon anade ej då, att hon med bruten
hälsa skulle lämna denna sköna nejd. Och
hvarför skulle hon misstänka, ätt tuberku-
losen, denna hemska vårfrost, som i våra
dagar allt mera förhärjande ödelägger den
kära svenska ungdomen, skulle utse henne
till ett af sina offer. Ingen bland hennes
närmaste hade varit behäftad därmed. Hon
var ju en genomfrisk telning utgången från
ett ädelt stamträd. Alltså anade ingen, som
såg denna vackra och välväxta flicka, att
hennes lif skulle blifva så kort. När ohäl-
sans dagar kommo, trodde hvarken hon
eller någon annan, att det var dödens för-
postfäktningar, som begynte. Nej, ju klenare
hon blef, dess mera sökte hon förströelse
och bot — i arbetet. Själfförgäten och hjärte-
god, ansåg hon det för en helig plikt att
ej klema med sig. Och hvad skulle hon
göra! Samhällets arbetsbin äro ju dömda
att till det yttersta fylla sin dem ålagda
plikt. Och den, som är fattig och värnlös,
höfves det ej att hafva några stora anspråk
på lifvet. Nej, modig och tyst gick hon
sin korsväg framåt, sökande att glädja och
gagna dem, som omgåfvo henne. Hennes
kroppsliga och andliga skönhet och stora
begåfning gjorde henne också till en kär
vän för dem, som lärde känna och förstå
henne. Plötsligt kom ett utbrott af lung-
lidande henne att vakna till medvetande om,
att fara var åfärde. Hon försökte då, hvad
hvila och landtluft kunde åstadkomma. I
hopp att vara friskare, npptog hon så ånyo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
