Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 4 december 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386 IDUN i»dé
Hvad den är sail, som hjärtats plikter vördar
Och njutningen af hjärtats frid förstår;
Som fruktar blott en storm för sina skördar
Och räknar skiften blott i sina år!
Hvad den är säll, hvars önskningar belönas
Utaf ett älskande och menlöst bröst,
Som ser sin vår af kärleken fprskönas
Och vänskap samla blommor för hans höst.
P. A. Granberg.
Fröken Hebbe har särskildt i fråga om
plastik hos oss bildat skola. Hos henne
ha Vendela Sörensen, Matilda Linden, Anna
Norrie, Olga Fàhræus och många fler lärt
sig sin konst, och hos henne ha äfven
många af de allra yngsta fått goda rad
och lärdomar. Man har någon gång klagat
att fröken Hebbe lärt sina elever att posera,
men man bör komma ihåg, att för fram-
ställningen af den lyriska scenens under-
stundom något konventionella gestalter ett
poserande manér ofta är oundvikligt, och
man får då vara nöjd, om »posen» är na-
turlig. På förträffligheten af den under-
visning, som fröken Hebbe meddelar i scen-
plastik, torde endast ett enda, men mycket
talande exempel behöfva anföras, nämligen
fru Lindens Orfevs, som helt och hållet
instuderats för henne.
Fröken Hebbe har själf de mest öfver-
drifna föreställningar om plastikens nytta;
hon anser, att den gör människorna friska
och sunda både till kropp och själ, och kanske
har hon rätt. Själf är hon ett utmärkt exem-
pel på den både kroppens och sinnets ung-
domlighet, som hennes plastiska metod en-
ligt hennes eget vittnesbörd förlänar. Hon
går ännu trots sina gråa hår rak i ryggen
som en ung flicka, och hennes samtal öfver-
flöda af en kvickhet och spiritualitet, som
göra det lätt förklarligt, att hennes um-
gängesvänner en tid misstänkte henne att
vara författarinna till de både om sak-
kännedom och stilistisk talang vittnande,
men på sina ställen ganska maliciösa musik-
kritiker, signerade Volontaire, som för några
år sedan förekommo i den numera upp-
hörda tidskriften »Ur dagens krönika», och
då väckte så mycket uppseende och — så
mycken harm. Detta författarskap har hon
emellertid offentligt förnekat, däremot har
hon i Svensk Musiktidning i början af 1880-
talet offentliggjort musikaliska resebref från
London och Paris.
Till Paris har hon också helst gjort sina
utflykter, hvilket är lätt förklarligt, då hen-
nes konstideal är väsentligen franskt. Hon
har studerat vid Paris-konservatoriet både
sång och plastik, och hennes sceniska ska-
pelser voro i allmänhet danade efter franska
mönster. Så var t. ex. fallet med hennes Va-
lentine, en af hennes bästa figurer, som
hon enligt en framstående operasåDger-
skas vittnesbörd framställde så utmärkt,
att hon i detta parti till och med öfver-
träffade Christina Nilsson. Betecknande
är, hvad Frans Hedberg i sitt arbete om
»Svenska operasångare» berättar om Heb-
bes utförande af detta parti, hvari hon
uppträdde samtidigt med att fru Michaeli
sjöng drottningen, nämligen att en gam-
mal operahabitué, som hade bevistat en af
de föreställningar af Hugenotterna, vid
hvilka bägge dessa sångerskor medverkade,
på tillfrågan om’ hvad han tyckte om
dem, svarade: »Jo, om fru Michaelis röst
sutte i fröken Hebbes strupe, eller fröken
Hebbes dramatiska förmåga kunde öfver-
flyttas på fru Michaëli,. så skulle genom
föreningen af dessas båda förnämsta egen-
skaper uppstå världens största sångerska.
Nu fattas något hos dem båda, som de
med bästa vilja icke kunna komplettera».
Detta yttrande är karaktäristiskt så till
vida, som det konstaterar, att den motsats,
som fanns mellan Signe Hebbes storstilade
aktion och hennes relativt begränsade röst-
medel, af publiken förnams som i viss
mån störande, och naturligen mest, då hon
hade att sjunga bredvid en sångerska med
så glansfull stämma, som den fru Michaëli
lär ha ägt. Att hon dock lyckades att
vinna popularitet såväl här i Stockholm
som i Kristiania, vid hvars operascen hon
var fästad i tre år, vittnar bäst om den
äkta halten af hennes konstnärsbegåfning,
om den allt medryckande glöden och ener-
gien i hennes framställning samt om det
karaktärsfulla och på samma gång verk-
ligt musikaliska i hennes föredrag. Detta
sista framträdde kanske bäst i hennes
sätt att sjunga våra folkvisor, hvarmed
hon gjorde stor succès i våra [konsert-
salar på 1860-talet. Jag lämnar här ordet
åt en biograf i »Litografiskt allehanda» för
1865, som på följande vis omnämner denna
hennes talang.
»Af sin moder, en utmärkt kännarinna
af vår folkpoesi, har mademoiselle Hebbe blif-
vit införd på folkvisans område. Talang’och
studier kunna föra långt på andra gebiet;
men på detta behöfves oundgängligen kär-
lek. De klippor, mot hvilka underordnade
talanger här stranda, äro å ena sidan
känslosamhet, å den andra oförmedlad na-
turalism: m:ll Hebbe har för mycken frisk-
het för att törna mot den ena och är för
finbildad för att taga skada mot den se-
nare ! »
Af den bifogade förteckningen på de
visor, som fröken Hebbe plägat föredraga,
finner man, att hon på sin repertoar
hade såväl så artificiell folkpoesi som »Fjor-
ton år tror jag visst att jag var», som äf-
ven en sådan pärla af äkta folkvisediktning
som »Kristallen den fina». En stor del af
de visor, som här uppräknas, äro af hu-
moristisk natur, hvilket visar, att hennes
förmåga var ganska tänjbar. .
Hennes talang som dramatisk sångerska
skildras af en norsk biograf på följande
sätt: »Koloratursången har egentligen icke
varit fröken Hebbes fack, ehuru hon äfven
häri visar sig mycket respektabel, fin och
distinguée; nej, det är snarare det breda,
kraftiga, sanna, jag skulle vilja säga det
realistiska i sångkonsten, som hör henne till.
Hon ’ är med andra ord dramatisk sånger-
ska. Det är skaparkraft i det sätt, på
hvilket hon löser sina uppgifter, och huf-
vudsaken är för henne ej blott att sjunga,
utan att sjunga så, att det blifver förstådt.
Däraf också hennes utmärkta frasering och
deklamation, hennes distinkta uttal af livarje
ord och hennes korrekta plastik.»
Bland hennes konstnärliga skapelser nam-
nes allmänt främst hennes Leonora i Fidelio,
Beethovens härliga drama i toner, där hon
enligt samtidas enstämmiga vittnesbörd lö-
ste sin uppgift med en så lågande idealitet,
en sådan ädelhet och sanning, att hennes
framställning har blifvit alla, som fått skåda
den, oförgätlig. Hedberg nämner dessutom
såsom hennes mest stilfulla sceniska ska-
pelser »Lalla Roukh» och »Lucrezia Borgia»
hvarjämte hon i Kristiania lär ha varit sär-
deles framstående som »Donna Anna»,
»Leonora» i Trubaduren och Traviata.
Till slut några biografiska uppgifter.
Signe Hebbe är född på Näsbyholm i Små-
land 1839. Hennes moder är den konst-
älskande, musikaliska och vittra författar-
innan Vendela Hebbe, född Astrand, som
ännu lefver i hög ålder och ömt vårdas af
dottern. Fadern, Gustaf Clemens Hebbe,
har gjort sig känd som historisk och poli-
tisk skriftställare. Sin första sångunder-
visning fick Signe för den kände, än i dag
verksamme sångläraren Isidor Dannström.
Efter en tids vistelse i Berlin, där hon tog
undervisning för Rieh. Wüerst, reste hon
till Paris, där hon i tre år utbildades
vid konservatoriet för lärare som Masset
(sång), Levasseur (dramatik) och Elie (mi-
mik och plastik). Hon gjorde under den-
na tid sådana framsteg, att hon en
gång under lärarens sjukdom fick sköta
undervisningen i plastik, då hon till elever
hade flere, hvilka sedan som konstnärer
tillhört Théâtre français. Då hon efter att
ha afslutat sina studier 1861 återvände
till fäderneslandet, sjöng hon på resan i
Berlin sopranpartiet i Händeis »Messias».
Under de närmast följande åren uppträdde
hon i en del franska och tyska städer så-
som Lyon, Génève, Mannheim, där hon
hade engagement, Karlsruhe, Leipzig m. fl.
På försommaren 1864 sjöng hon Susanna
på Köpenhamns kungl. teater samt ut-
förde slutligen i juni samma år i Stock-
holm Alices parti i »Robert af Normandie».
Hon uppträdde sedermera i fiere år å kungl.
teatern, utan att dock vara fast engagerad,
och kreerade under denna tid bl. a. Mig-
non. Aren 1874—77 tillhörde hon Kristi-
ania teater, som då ägde en operaafdelning.
Sista gången hon beträdde scenen var 1879,
då hon sjöng Margareta i Faust.
Slutligen kan nämnas, att Signe Hebbe
sedan 1869 är ledamot af Musikaliska aka-
demien, vid hvars konservatorium hon
äfven tjänstgjort som lärarinna.
NI. J.
–––- *––––-
Dina händer.
Kraftiga, men böjligt veka,
små, men likväl arbetsvana,
oarma och ej alltför bleka.
Alltför små för stång till fana,
bättre lämpade att smeka.
Alltför små att vågar bana
uti strids och fejders stunder;
— ej för små att trofast räckas
en, som utan stöd gått under!
Alltför vackra att befläckas
genom id med skrifbordsfunder,
vana dock att för de käckas
hop ha hjälp mot sårens sveda.
Hägnande hvad hoppet tänder,
till för att en lycka freda.
Vackra, hvita, mjuka händer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
