Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 4 december 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 387
skapade att vännen leda
till gudsrikets fjärran länder.
Emil Linders.
–––- *–––-
”Hvad lärer lagen?”
I Itan att vilja inåta mig på någon pole-
mik, vare sig för eller mot förslaget,
att hustrun borde af sin man, erhålla pen-
ningebelopp, öfver hvilka hon själf kunde
disponera, tror jag det vara af stor vikt för
en vidsträckt kvinnlig läskrets, att ett sak-
förhållande, som hvilar på laglig grund, fram-
drages i samband med den afhandlade frå-
gan.
Saken är ju nämligen den, att ifall ej
äktenskapsförord (»paktum»), som tillför-
säkrar hustrun äganderätt öfver den egen-
dom hon har medfört i det gemensamma
boet, blifvit upprättadt och lagfördt, är hon
faktiskt medellös och helt och hållet bero-
ende af sin make. Mannen äger laglig rätt
till att — om så olyckligt skulle vara —
sälja och förskingra ända till sista smulan
lösöre i hemmets bo, utan att hustrun, på
laglig väg kan inskrida däremot; hustrun
kan däremot ej, utan att göra sig skyldig till
»botäkt», d. v. s. ett lagbrott, som i lagens
ögon är ungefär lika med stöld, och för hvil-
ket hon af sin make kan lagligen tilltalas
afyttra det ringaste utan hans samtycke.
Alltså äger hustrun i verkligheten, d. v. s.
inför den borgerliga lagen, »ej ett enda öre»,
som ej godvilligt skänkes henne af mannen.
Ar 1874 utfärdades dock ett lagbud, som
tillförsäkrar hustrun uteslutande rätt öfver
sin arbetsförtjänst, så att — från den ti-
den räknadt — mannen ej, utan att fram-
visa en af henne utfärdad och bevittnad full-
makt, kan uppbära, vare sig hennes aflöning
hos arbetsgifvaren eller på posten uttaga
till henne adresserade, rekommenderade bref
eller andra värdeförsändelser.
Således : endast i två fall — då hustrun
gjort paktum på sin medförda egendom,
eller då hon är i tillfälle att kunna arbeta
för kontant lön — äger hon något, som hon
lagligen kan kalla sitt, och till och med or-
det vårt och våra är då i hustruns mun
ett oegentligt uttryck för äganderätten, ty
äfven öfver barnen äger endast fadern lag-
lig bestämmelserätt. *
* Lagen om mannens målsmansrättför hustrun
lyder ordagrant sålunda:
»Sedan man och kvinna äro sammanvigda, så
är han hennes rätte målsman och äger söka och
svara för henne, utom hvad angår egendom, som
är från hans förvaltning undantagen. __Hustrun
följer ock mannens stånd och villkor. Är genom
äktenskapsförod stadgadt, att hustrun tillhörig
egendom skall undantagas från mannens förvalt-
ning, eller är ett sådant stadgande meddeladt an-
gående egendom, som genom gåfva eller testa-
mente till hustrun är gifven med villkor att den
skall henne enskildt tillhöra, då äger hustrun
råda öfver denna egendom och afkomsten däraf,
där ej annorledes blifvit föreskrifvet om förvalt-
ningen. Kan hustrun genom eget arbete något
förvärfva, så äger hon ock råda däröfver. Man-
nen äger likväl icke makt att bortskifta, förpanta
eller bortsälja hustruns fasta gods i staden eller
å landet, ehvad de hafva barn samman eller ej,
utan han därtill har hennes frivilliga ja och under-
skrift i två ojäfviga vittnens närvaro, eller
hon själf inför rätten tillstår, att hon till för-
säljningen lämnat sitt samtycke. Med hustruns
fasta gods förstås här endast sådan jord, hvari
mannen ej kan få någon giftorätt och således är
hustrun enskildt tillhörig, d. v. s. släktegendom,
vare sig arfvejord å landet eller bördköpt jord,
såvida öfverlåtelsen lydt blott å hustrun, fast
Hvad man än kan ha skäl att förebrå kvin-
nan, nog är det synd att säga det hon hit-
tills — på få undantag när — intresserat
sig för lagfrågor. Äfven den dag i dag
finnes tusentals för dags- eller veckolön ar-
betande hustrur, som ej hafva en aning om
det lagbud, som sökt skydda deras arbets-
förtjänst. Och kanske finnas här ännu flere
som på god tro antaga,» att det som är mitt
är ditt», äfven inför lagen, och därför händer
det ej så sällan, att hustrur skuldsätta
sig ganska dristigt utan en aning om, att
det är mannens kredit, som de anlita. Nå-
gon gång förekommer det ju, att den äkta
mannens offentliga förklaring, att han ej
betalar hustruns skulder, faller som en bomb
öfver oförsiktiga köpmän.
Här finnes återigen ett ej så ringa fåtal
hustrur, som, ehuru fångna i samma fal-
ska föreställning om gemensam laglig ägan-
derätt, dock af fruktan för uppträden el-
ler för att rent af få nekande svar på de-
ras bön — det är alltid hön i dessa fall
om penningar, gripa till den lika sorgliga
som olagliga utväg, att skaffa sig kontanta
medel genom att i smyg för mannen för-
sälja t. ex. af hans åkerbruks- eller träd-
gårdsprodukter, varor af hans handelslager,
umbärligt lösöre o. s. v. eller ock genom pant-
sättning af värdesaker ur boet. Vanligen
visa de hustrur, som drifva dylika trans-
aktioner, den största förvåning, om någon
nämner dessa med deras verkliga namn,
och det torde också i de allra flesta fall här-
leda sig från en fullständig okunnighet om
hvad lagen i detta fall lärer, och smygsy-
stemets fula drag uppsminkas af den naiva
tro, att de göra så innerligt väl därmed »mot
gubben, som så fasligt lätt blir nedstämd
och ej tycker om att höra hvad allting kos-
tar. »
Icke ens alla de — i många ting kun-
niga — unga flickor, som antingen af nöd-
tvång eller blott af egen håg drifvas till
arbete mot kontant aflöning, taga känne-
dom om hustruns laggifna ställning till ma-
ken. Men ju mera den unga själfständiga
kvinnan får se af lifvet, ju säkrare tvingas
hon till att få ögonen upp för makens och
moderns beroende af mannens godtycke.
Om det nu skall anses som ett af tidsan-
dans vanprydande hugg i kvinnans mycket
omtalade egendomliga natur, eller som blott
ett tecken på vaknande känsla för sitt män-
niskovärde, att den fria oberoende flickan
egendom som genom gåfva eller testamente blifvit
gifven till hustrun med villkor, att den skall till-
höra henne enskildt, samt aflingejord på landet,
som hustrun före äktenskapet förvärfvat––- —»
Här följa vidare förordningar och några preju-
dikat, rörande makars försäljning af fast egen-
dom o. d., som här kan förbigås för att fortsätta
med följande : » Hustrun äger ej afyttra fast gods
eller sälja något af lösören i boet, där hon ej
själf förvaltar, egendomen, eller det sker med
mannens samtycke och fullmakt; eller af de lösö-
ren, som äro till salu lämnade, eller att mannen
är afvita, eller frånvarande, eller förlöper hustrun.
Sitter hon då med barnen hemma och tarfvar
föda för sig och dem, eller hon är barnlös och
ej kan sig annorlunda föda; eller tränger annan
nöd, så må hon till nödtorft sälja, dock med
nästa fränders råd och bifall, om det är fast
gods, som säljes. Sker annorledes, har mannen
våld det köp, som med hustrun gjordt är, att.
rygga och återkalla. Hustrun äger icke att gå i
borgen utan mannens tillåtelse. — Hon äger
idka handel eller annat näringsyrke, såvida man-
nen tillåter det och ikläder sig ansvarighet för de
förbindelser, hon i och för rörelsen kan komma
att ingå. Åsamkar hon sig i dylik rörelse gäld,
så kan hon för densamma lagsökas, och förhålles
då med henne som vore hon änka.»
jämför sina villkor mot den omyndiga hust-
ruus, må lärde teoretiker debattera. Dock
skall den behagligt trygga känslan af att
med godt samvete kunna råda öfver något
penningar anses om en bland de orsaker,
hvilka fördärfva den sanna kvinnligheten
samt inverka skadligt på äktenskapen, da
blir det också bäst att man i föräldrahem-
men återvänder till gamla dagars praxis, att
nämligen låta döttrarna där, år ut, år in och
cirka 14 timmar dagligen arbeta med alla de
göromål och sysslor, som därstädes förekom-
ma utan annan ersättning än födan, samt låta
dem emottaga kläderna som en extra gaf-
va af föräldrarne. Så var det förr, och det
är nog en bra praktisk förberedelse till en
fullständigt beroende och omyndig ställning
i det äktenskapliga hemmet.
Mannen, huru god, kärleksfull och sam-
vetsgrann han än må vara, kan, under nu-
varande lagstiftning, ej komma ifrån sin
ställning som hustruns välgörare, hur myc-
ket han än må afsky densamma, ty om hust-
run her eller fodrar penningar af honom,
t. ex. till kläder åt sig och hans barn, är
det ju blott olika former af samma sak,
som möjligen är lika pinsam för båda ma-
karne. Många män erkänna detta fullstän-
digt, och liksom den penningförtjänande hust-
run helt naturligt ställer sin arbetsförtjänst
till gemensamt förfogande, gör mannen det
äfven, och för båda makarne gäller då det
lika naturliga villkoret, att den ena under-
rättar den andre, om något utom de dagli-
ga hushållsutgifterna, tages ur den gemen-
samma kassan. Men äfven under dessa
förhållanden, de mest idealiska en hustru
under nuvarande lagstiftning kan tänka
sig, förblir han dock så till vida välgöraren,
som han hvarken af lag eller sed kan kän-
na sig skyldig till att låta hustrun få del af
innehållet af hans enskilda utgiftskonto.
Andre män söka komma från den för
de fleste husfäder irriterande penningfrågan
genom att hvarje månad anslå en bestämd
summa åt — hushållet. Det torde ibland
hända, att den är så pass riklig, att hustrun
däraf äfven kan bestrida mera personliga
utgifter, utan att bedraga sitt hushållskonto
och familjens magar; men i många fall drif-
ves ett dylikt husligt bedrägeri, som man-
nen finner bekvämast för sig att låta gå
opåtaldt, då här ju, i värsta fall, finnas
hotell och värdshus, där han kan taga sin
skada igen.
»En aflönad hustru.» — Ja, det klingar
mycket, mycket illa; men existerar dock ej
själfva saken under olika skyddande för-
klädnader? —
För några år sedan bevistade underteck-
nad »Föreningens för gift kvinnas ägande-
rätt» årssammanträde i Stockholm och fann
då med förundran, att den manlige ord-
föranden hade stor möda att få någon af
fruarna att yttra sig i den kinkiga pennin-
gefrågan, ehuru åtskilliga af de närvarande
damerna väl kunde anses som denna före-
nings dåvarande stödjepelare. Alla voro vi
så trogna mot vår — kvinnliga natur, att vi,
af fruktan för att någon skulle kunna fatta
en mindre fördelaktig tanke om våra egna
män, envisades att låta männen afhandla
och skildra vår ställning, och det dels i gan-
ska mörka färger, medan vi sakta hviskade
vid hvarandra.
»Säg då något, goda ni!» andades min
ena okända granne in i mitt öra, då ord-
föranden ännu ifrigare än förut uppmanade
dem af oss, som förtjänte kontanta pennin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
