Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 11 december 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 1896
394
Väl den, som aldrig stödt sig för tungt
På en annans arm
Och nödgats låna en annans eld
För att kämpa sig varm!
Väl den, som aktar sitt lif för högt
Till att mista det,
Och kastar allt, men behåller ett:
Sin personlighet!
jEllen Lundberg.
klaringen till det faktum att hon 1884,
således vid 18 års ålder, blef elev vid kon-
servatoriet i Stockholm. Men icke såsom
sångerska! Fröken S. ägnade sina musi-
kaliska anlag åt pianot, och, om vi äro
rätt underrättade, hade hon vid sitt inträde
på konservatoriet ej någon tanke på att
studera sång.
Detta är en ej så ofta förekommande ut-
vecklingsgång, att börja såsom instrumenta-
list och fortsätta såsom vokalist. Den visar
att hos en sådan sångerska den musikaliska
begåfningen sitter ej blott i strupen, att den
har en så stark intensitet, att den kan göra
sig gällande äfven med ett mindre förnäm-
ligt instrument än människorösten. Sin
färdighet på pianot kom fröken S. i till-
fälle att visa flerfaldiga gånger under se-
nare hälften af 1880-talet, då hennes för-
måga att ackompagnera vann allmänt er-
kännande och uppmärksammades såsom
vittnande om smak och god uppfattning.
Att fröken Sidner det oaktadt slog om
och, då hon blef medveten om sin sångröst,
sökte utveckla densamma, är ingenting att
förvåna sig öfver. På skalan öfver kända
instrument står pianot lågt, lågt ned och
.människorösten högt uppe. Ar det under-
ligt att den som kan få välja, väljer den
senare? Ackompagnatrisens lott är ej hel-
ler synnerligt lockande. Hon endast är ett
obetydligt om också nödvändigt appendix
till den sjungande, och hennes uppgift är
intressedödande eller i bästa fall tidsödande.
Ett sådant framtidsperspektiv tilltalade ej
fröken Sidner, och från 1886 studerade hon
hufvudsakligen sång, tills hon 1890, belö-
nad med jeton, afgick från konservatoriet.
Nu skulle hon börja att skörda fruk-
terna af sina ansträngningar. Den 22
april 1890 trädde hon för första gången
inför offentligheten såsom sångerska. Det
var på en konsert, som hon själf gaf i Mu-
sikaliska akademien. Försöket slog lyckligt
ut, publiken applåderade och kritiken spådde
sångerskan en vacker framtid. Posten vi-
sade sig vara en präktig mezzosopran, ut-
bildad för konsert-, särskildt för romanssång.
Att fröken S. skötte den med smak och
omsorg säger sig själft.
Den första större sånguppgift, fröken S.
utförde, var sopranpartiet i Mendelssohns
»Paulus», som 1891 gafs af Musikförenin-
gen i Stockholm. Men liksom så många
andra af våra sångfoglar greps hon af läng-
tan att skåda andra länder och folk, att
vidga sina vyer och kanske också sin röst,
ty det hade ej saknats påpekningar om att
höjdtonerna behöfde förbättras. Hon flög
ut ur boet, och vi återfinna henne i den
stad, som traditionen velat göra till ett
eldorado för sångens adepter, i Paris.
Det blef en lång frånvaro från hemmet.
Det första året ägnades åt studier för pro-
fessor S:t Yves Bax och operasångerskan
fru Eenée Eichard. Så småningom började
Esther Sidners namn nämnas i allt vid-
sträcktare kretsar. Först i Paris, där hon
hade framgångar på Châtelet-teatern och
Trocadéro, sedan i franska landsortsstäder
såsom i Lille, där hon 1893 sjöng Mirjams
parti i Massenets religiösa dram »Marie
Madéleine». Äfven från Bryssel, Ostende
och Monte Carlo ingingo budskap om vår
landsmanninnas framgångar.
Hösten 1895 stod Esther Sidner såsom
fullfärdig sångerska på konsertestraden i
den akademi, där hon ett tiotal år förut
börjat sina musikaliska studier. Hon sjöng
nu dels på en egen konsert (där hon gjorde
mycken lycka med Heises »Dyvekes Sange»),
dels vid Filharmoniska sällskapets återgif-
vande af Schumanns »Faustscener». Här
visade sig Parisvistelsen ha varit till nytta;
rösten var säkrare och jämnare och höjd-
tonerna hade vunnit så mycket att sånger-
skan ej ens ryggade tillbaka för trestrukna c.
Men snart bar hennes kosa åter till utlan-
det och under det snart gångna årets höst-
månader ha vi ofta hört om hennes fram-
gångar i London, Antwerpen, Schenevingen
m. fl. städer. Nu gästar hon sitt hemland,
men snart skall hon ut igen, denna gång
till Berlin för att medverka vid en filhar-
monisk konsert.
Fröken Sidners verksamhetsfält har hit-
tills varit konsertestraden och hennes spe-
cialitet romanssången. Ännu har hon ej
beträdt scenen, men det skulle vara egen-
domligt om ej hennes dramatiska kynne
skulle draga henne dit. Kanske är den dag
ej så långt borta, då Esther Sidner stiger
fram för oss på tiljan. H. ]/.
Qn arbetsstuga.
jupt i fuktig storstadsgränd
mellan svarta murar,
där i nöd, väl sällan känd,
brottet ständigt lurar,
mången liten barnafot
farlig framtid går emot.
Där ■— så skygga ur en vrå
kan vid rödgul lykta
du få se de stackars små
titta fram och . . . flykta;
om du, ledd af ädelt nit,
dristar ställa färden dit.
Sådant själsmod finnes dock.
Jag har sett en kvinna
för de små med vänligt lock
varda vårdarinna;
de till henne komma fram
snart så fogliga som lam.
Genom staden deras tåg
sträcktes lungt och stilla
till en liten gård, som låg
likt en sommarvilla
skönt och fridfullt vid en strand
med små nätta trädgårdsland.
Här på denna fridens ort
jämte andra skaror
under tillsyn barnen fort,
långt från grändens snaror,
sökte nu, med hjärtat lätt,
bli till nytta på allt sätt.
I en bod en verkstad redts
åt små gossar ledigt,
i en löfsal satt en krets
små syflickor sedigt.
Andra under ifrigt stök
hjälpte till i stugans kök.
Dagen syntes här ej grå,
allvar trifs med gamman.
Ljöd så middagsklockan, då
barnen fördes samman —
glada öfver hvad här gjorts —
först till bön och så till bords.
Måtte denna »mönsterfarm»
invid ladans väggar
med sin hvita fönsterkarm
under gröna häggar
aldrig mellan blad och blom
för uår skuld stå öde, tom!
Måtte stugor, denna lik,
flere snart vi bygga,
vid hvarenda Mälarvik
med sin lilla brygga.
Låt oss samfäldt hägna dem
dessa trefna barnahem!
Lotten von Krcemer.
Några ord om lyx i juletid.
tt i allmänhet säga hvad lyx är har sig
ju tämligen svårt, då begreppet väl är
mer relativt än de flesta. Men troligen är
väl lyx det, som är öfvernog. Jag menar
att en sak är en lyxartikel, då den ej mot-
svaras af något sundt behof hos sin ägare.
Jag har en rik god vän, som har ett här-
ligt hem, fullt af konstsaker, mjuka möb-
ler och varma mattor, men aldrig har i det-
ta hem en sak verkat på mig som lyx, ty
dess ägarinna är en finkänslig, skönhetsäl-
skande varelse, hvilken dricker lifskraft ur
allt det vackra, som omger henne.
Denna min vän har en kusin, gift med
en rik affärsman. Hon öfverlastar sitt hem
med dyrbara ting, bland hvilka finnas flere
estetiska läckerbitar. Alla dyrbarheter ver-
ka dock här såsom lyx. De äro framkallade
endast af behofvet att skryta och bereda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
