Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 11 december 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189(5 IDUN 395
ofta sin ägarinna vantrefvad och besvär.
Men — richesse oblige.
Man kunde ju anföra dylika exempel i
tusental. Dock gäller ju här mer än någon-
sin att »en har nog af det, hvarvid en an-
nan dör af hunger.»
Det finns emellertid en klass af männi-
skor, för hvilka all lyx är absolut onödig
och förkastlig — och det är barnen. » Gif-
ven nog, men aldrig öfvernog!i>
Nu kommer julen snart, och i de flesta
hem hopar man på det mest besinningslösa
sätt gåfvor öfver barnen. Att detta blase-
rar dem och förminskar deras julglädje är
visst. Fråga några dagar efter julafton ett
sådant bortskämdt barn om dess julklappar
och i 99 fall af hundra skall det först skryta
med den höga siffran på antalet klappar
och svara: »jag fick 30, jag fick 40 o. s. v.»
Men frågar man hvad gåfvor det fått, svaras
också lika ofta: »Äsch, det var så mycket,
så det minns jag inte» ! Men fråga däremot
ett litet fattigt barn efter dess julgåfvor;
och det skall länge med tacksamhet och öm-
het tala om »min docka, min dockspis och
mitt lilla syskrin».
Och så komma julkalasen, jag menar barn-
kalasen, där det nu mera skall vara lotteri
med gåfvor. D. v. s. att samma redan med
julgåfvor blaserade barn skola ytterligare
förstöras. Jag frågade förra året en liten
tioåring, om hon haft roligt på en julbjud-
ning. »Ånej,» svarade hon, »ingen af sa-
kerna i lotteriet kostade mer än 75 öre.»
Det gjorde mig innerligt ondt om barnet,
och jag tackade Gud för att jag var född
på en tid, då ännu 10 öre för ett barn var
en förmögenhet.
En lärarinna har sagt mig, att hon märkt
att barnens nöje på en julbjudning beror
af priset på sakerna i lotteriet.
Och du, som möjligen kommer att läsa
dessa korta rader — stanna och betänk!
Kämpa i din mån emot julklappsraseriet
och jullyxen ! Är du själf en enkel och
sund människa, så tycker du nog som jag.
Och är du en epikuré, så bör du likvisst
minnas, att endast den, som med friskt och
oblaseradt sinne träder ut i lifvet, kan en
gång njuta det fullt och famna det med
starka armar. Ex.
––- –––––-
En Luciasaga.
Af Amalia Fahlstedt.
För mor att föreläsa i bamakretsen.
et hade varit fest hela dagen i kungaborgens
riddarsal med mat och dryckjom, dobbel och
dans, sång, lustspel och skämt. Nu led det mot
natten och alla voro sömniga. Alla hade ju
också väckts i otta af den fjortonåriga prinses-
san Lucia, som blifvit född på denna dag och
fått namn efter den. I barnslig glädje hade hon
med en af grönt virad ljuskrona på hufvudet
gått omkring och bjudit traktering, där småsven-
nerna, följande i hennes spår, burit på stora fat.
Ty så var den tiden sed att man firade Lucia-
dagen till minne af en ädel jungfru, som för sin
helighets skull brändes å bål, men man firade
den äfven som årstidens inbrytande strid mellan
ljus och mörker.
Bland småsvennerna, som med halfslutna ögon
lutade sig mot väggarna, stod Nils Springepilt.
Men han såg inte sömnig ut han, ty det gjorde
han aldrig. Honom älskade och lydde jaktfal-
karna som ingen annan. Honom bar den lystran-
de springaren med bevingade steg. Ur hans horn
kommo tonerna starka och jublande och väckte
präktigare ekon i skogen än alla andras. Ingen
småsven var så flink på foten, att inte Nils var
flinkare, livaraf han också fått namnet Springe-
pilt, och ingen uppbar sin granna page-dräkt
vackrare än han. Men allt detta förargade de
andra svennerna, och de kastade gärna åt honom
ordet träl och trälhwnd. Nils var nämligen af
träl född, men hans far hade blifvit fri och kun-
gens förnämsta jägare, sedan han en gång på en
björnjakt räddat kungens lif med fara för sitt
eget.
Gossens ögon tindrade skälmaktigt, då han såg
sig omkring. Kungen gaf ej tecken till uppbrott.
Han satt och spelade schack med bispen, och
denne hade genom ett listigt drag i spelet kom-
mit att hota konungens torn, som denne nu gär-
na ville rädda. Och medan landets härskare satt
och funderade därpå, blef hoffolket allt sömni-
gare. Den stoltaste riddare i salen, som druckit
djupt ur vinbägaren, berättade för fjärde gången
samma historia för drottningen, som också var
alltför sömnig att märka det; och hoftärnor-
na gäspade ideligen bakom de ekorrskinn, som
hängde i guldkedjor från deras bälten, och som
de använde som näsdukar. Medan nu Nils stod
och iakttog detta och äfven tänkte, att han nog
skulle rädda konungens torn, om han bara fick
röra en af schackpjäserna, ryckte någon honom i
ärmen fråu fönsternischen, mot hvars hörn han
stödde sig.
Han visste, hvem som var där, och gick genast
in. Där satt den lilla prinsessan Lucia ensam i mån-
skenet, som bröt sig genom den målade rutan,
och bredvid henne på den hyendeklädda sten-
bänken låg kronan med sju släckta, halfbrända
ljus. Hon vinkade åt småsvennen att sätta sig
midt emot henne.
»Hvarför är du inte sömnig, Nils Springepilt?»
»Därför att jag tänker.»
»Hvad tänker du nu på?»
»På trollen i bergen.»
»Berätta mig något om dem.»
Nils hade inte lärt att spela på luta. Men
hitta på sagor, det kunde han, och nu gick han
raskt på:
»Trollen hata ljuset, därför ha de gömt sig i
berget. En gång stänkte en mäkta hop droppar
från solen ned på jorden, där de trängde ned
och stelnade till guld. Trollen rufva öfver det
och vilja inte lämna det till andra än fåvitska
människor — och i deras händer blir guldet en
ond makt.»
»Berätta vidare, småsven!»
»Men i riktigt goda människors händer blir det
solstrålar igen. Därborta i Trollberget — han
pekade utåt genom fönstret — finns det guld
nog att friköpa alla kungaborgens trälar med.»
»Plur ska vi få det guldet, Nils?»
Nu trodde småsvennen själf på hvad han dik-
tade.
»Om skenet från en god och modig Lucias
krona träffar trollen, bli de förlamade, och man
kan ta allt guldet.»
Prinsessan reste sig, satte kronan på hufvudet
och sade:
»Om du tror, att jag är nog god, skall jag
följa med dig, Nils Springepilt; och om du håller
mig i- handen, är jag inte alls rädd.»
Nils hade också rest sig.
»Då tar jag ett bloss och tänder det, när vi
komma ned i källarvåningen. Nu äro alla så
sömniga, att de inte lägga märke till, om vi gå
ut, i fall du går före, kungadotter.»
Lucia gick först ut, och ingen lade märke till
det; och Nils Springepilt följde om en stund ef-
ter, utan att någon tänkte därpå. De stego ned
för borgens smala, mörka trappor, där Lucia stöd-
de sin hand mot småsvennens axel. De gledo
tysta genom det stora rummet, där slottets tjä-
nare samlades och nu somnat på bänkarna kring
ölkrusen, genom det stora köket, där kockarna
ock kökspojken slumrade kring stockelden, vid
hvilken Nils tände sitt bloss, vidare ned i källa-
ren och genom slottets mörka löngång ut i sko-
gen, där Nils fattade prinsessans hand.
Tjocka moln lågo nu kring månen, men Nils
visste hålla blosset så, att nattens vindar ej
släckte det. Tysta skredo de fram mellan trä-
dens tjocka, mörka stammar öfver knastrande
kvistar. Ju längre de kommo, desto hårdare
klappade deras hjärtan, desto lifligare och klarare
lyste deras blickar. Plötsligt stannade de. En
mörk, lodrät bergvägg, omspunnen af taggiga
snår, stod hotande i deras väg. Nils tände nu
med blosset prinsessans sju kronljus, och när
det sista var tändt, sjönk bergväggen ljudlöst ned
i jorden, och bergets inre gapade mörkt och
hiskligt mot dem. Lucia lade ena handen på
hjärtat, men Nils, som släckte sitt bloss mot
bergväggen, fattade hennes andra hand, och så
trädde de modigt in, medan ljusskenet flöt före
i breda strimmor och visade dem vägen genom
hemska gångar och svarta öppningar, genom
vattenpölar och öfver slippriga stenblock. Or-
marna drogo sig hvisslande undan i sina hålor,
paddorna vände ögonen mot väggen, och ödlorna
runno undan med ett frasande ljud, då ljusske-
net spred sig öfver dem.
Slutligen stodo de inför en ny bergvägg, mer
mörk och hotande än den första; men då den
träffades af ljusskenet, föll den ihop med ett
starkt brak, och i detsamma fylldes grottan, som
tycktes vilja sluka dem, _ af ett hiskligt tjut.
Prinsessan bleknade, men Nils log och tryckte
hennes hand, och de stego in och sågo sig mo-
digt omkring. Från alla håll lyste guldet mot
dem. Där satt den rysliga trollfar, stirrande på
ljuset med sina utstående ögon. Förlamad och
ilsken ropade han:
»Förbannelse öfver ljuset! Hvar kommer det
ifrån? Släck det!» — och utan att kunna röra
hand eller fot blåste och blåste han af alla kraf-
ter; men hans öfverläpp var så lång, att han
blott pustade sig själf på knäna, som skälfde af
köld.
»Släck det!» — skrek trollmor och blåste allt
hvad hon kunde; men hennes underläpp sköt ut,
så att hon blott blåste sig själf på den långa
näsan, från hvilken en istapp hängde ned och
blef allt större, medan näsan vaggade hit och dit
af vinddraget.
»Släck det!» tjöt trollepojken och blåste som
en bälg. Men han var snedmynt och blåste i
väggen, vid hvilken han satt, så att läderlap-
parna hvirflade upp som damkorn och fastnade
i hans skägg eller fladdrade kring ljusen, där de
brände sig till döds.
»Släck det!» hven trollflickan och fräste och
spottade. Men hennes mun satt på sned åt det
andra hållet, och så blåste hon i andra väggen,
så att skinnet på hennes pösiga kind knottrade
sig som huden af ett plockadt höns, och de långa
strårna på hennes kindvårta flaxade som sju
vimplar i storm. Under tiden stod Lucia midt i
salen och log, fast Nils Springepilt nu släppt hen-
nes hand, ty han höll på med att ösa sin påse
full med guld inför de vrålande trollen.
»Skynda på, småsven, nu brinna ljusen ned!»
sade Lucia.
»Då gå vi. God natt, och tack för oss!» sade
Nils och knöt till säcken.
Och så gingo de. Men då det blef mörkt i
grottan igen, fingo trollen åter sin rörelseförmå-
ga och smögo sig i de båda barnens spår, utan
att våga komma för nära ljuset.
Detta blef dock allt mattare; den ena vaxsta-
peln efter den andra brann ned. Det gick lång-
samt med återfärden. Guldet var tungt, och
prinsessan var trött, och paddorna kröpo för de-
ras fötter. Allt närmare kommo trollen, fyllande
bergets alla skrymslen med sitt tjut. Nu var
det blott en enda liten vaxbit kvar. Lucia dar-
rade, men Nils tryckte ännu leende hennes hand.
Den sista lågan fräste upp, glimmade till och —
slocknade. Yrålande och jublande störtade trollen
fram för att kasta sig öfver barnen.
Men mot dessa trängde en stråle af morgonens
röda, uppgående sol, i hvars sken de stego ut ur
bergets inre. Denna stråle träffade äfven trol-
len, som trodde att det ännu var natt, och att
skenet var den sista uppflammande glöden af
Lucias slocknande ljus. Fortfarande vrålande:
»Släck det!» tumlade de förblindade af solen öf-
ver hvarann, och helt öfvergjutna af morgonens
skimrande strålar förvandlades de till fyra sten-
block, som blefvo liggande utanför trollbergets
vägg, hvilken åter slutit sig.
Springepilt log, vände sig från dem och fatta-
de åter Lucias hand.
»Kom nu, kungadotter,» sade han, »så gå vi
tillbaka till borgen.»
»Och friköpa alla trälar,» tilläde prinsessan le-
ende.
Och hand i hand vandrade de genom den täta
skogen, vägledda af den allt klarare strålande
morgonsolen.
Suomessa.
(I Finland.)
Några vildblommor samlade
af Esstese.
(Forts.)
XIII. För-gät-mig-ej.
Det är roligt att en höstkväll, när hra-
san sprakar och teköket sjunger, taga fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
