Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896
402
Därför tanken vänder
till fridsbarnets hem,
därför knäppas händer
nu mot Bethlehem.
Där vill världen glömma
sina djupa sår,
där vill världen drömma
om sin framtids vår.
Där lyste himlens änglar i soligt morgonljus
utöfver barnets krubba, en Davidsättlings
hus;
där hördes himlens tungor förkunna en ny
dag,
om frid på jorden sjunga och om Guds
välbehag.
Den sången har jag sjungit uti min barn-
doms tid,
den skall mig äfven följa igenom årens
strid ;
jag vill till honom lyssna, när löfven falla af,
af honom ännu stödjas på brädden af min
graf.
Kom, min broder, kom, min syster,
far och mor också,
liten pilt, som trind och yster
knappast lärt att gå!
Stjärna högt på fästet,
sparf i vinternästet,
vill du möta, säg,
denne konungs väg?
Under tempelhvalfvens båge,
hvar ett hjärta söker ljus,
vid barmhärtighetens råge
uti fattigmannens hus,
bredvid kärfve, gjord åt sparfven,
i den glada barnaflock,
mellan friska blomsterhvarfven
öfver kors och marmorblock —
hvar ett hjärta ömsint vakar,
hvar en gifmild hand räcks ut,
hvar en själ sig själf försakar;
Jesus står en tyst minut,
guld och myrrha återbördar
och sin väg osynlig går,
medan evighetens skördar
spira i hans stilla spår.
Heliga jul, hvars höga minne
gläder och stärker hvart ädelt sinne,
låt din frid bo ibland oss inne,
lyfta vår blick mot förklaringens strand!
Skänk åt det barnsliga sinnet vingar,
medan du tviflarn till ödmjukhet tvingar
och åt den lidande ömsint bringar
hopp från de himmelska skarornas land!
Edvard Evers.
(Illustratör: Gerda Tirén.)
u #■ .s.
.
IDUN
Ädam och EVa.
En julberättelse
af
Sophie Linge.
» I fall någon ringer, så är jag inte hem-
ma — förstår hon det?»
»Jag brukar inte narras, jag,» svarade
Maja och slog en knyck på sitt slätkam-
made hufvud. »Skulle någon ringa på, så
säger jag, att doktorn helst vill vara i fred,
och då kommer jag sanningen närmare.»
»Säg hvad du vill, ditt gamla spö . . .» —-
den sista stafvelsen sväljdes ned, och dok-
torn gick in i sitt bibliotek för att åter
börja rota i böckerna.
Maja fortsatte afdukningen af middags-
bordet, och det var snart gjordt, ty där
fanns blott ett enda kuvert, men då hon
höll på att lägga ihop duken, så kom dok-
torn tillbaka ut i salen.
Han hade nu ett blidt uttryck i sitt an-
sikte och höll en papperslapp emellan fing-
rarne.
»Se här» — sade han och stack den åt
henne — »det är ju julafton i dag. Gå
ut och köp sig en julklapp, hvad helst hon
vill — ett klädningstyg eller något annat
krims-krams.»
»Tack, goa doktorn» — sade Maja och
gjorde en liten knix på sina gamla knän,
-— »men det blefve mera jullikt, om dok-
torn ville köpa den själf.»
»Jag?!!» — han såg ut som ett stort,
förbluffadt frågetecken — »skulle jag köpa
—• nej, Maja lilla, jag har annat att sköta.»
Och så gick han tillbaka in i sitt rum.
Men Maja hann knappt att lägga in duken
i skänken, förrän han var ute igen.
Denna gång såg han ännu blidare ut, och
det skimrade till bakom glasögonen, när
han frågafle :
»Är hon verkligen så barnslig vid sina
år, att hon skulle sätta värde på, om jag ...?»
»Kan doktorn fråga så
— om doktorn bara ville
ge mig ett knappnålsbref,
men som han köpt och
lagt in med egna händer,
så vore det bättre än en
juvelbrosch som jag köpt
själf.» Maja vände ryg-
gen till och lyfte oför-
märkt upp en snibb af
sitt hvita förkläde till ögo-
nen.
»Kan hon inte se mig
i synen, människa, så kan
hon gå ut till sina diskar
så länge. Hennes rygg är
då inte vacker alls.»
Doktorn gick nu, på
allvar, in till sig, satte sig
i gungstolen samt lade
fotterna upp på skrifbor-
det. Det var bans älsk-
lingsställning, då han ville
begrunda någonting, och
att tänka — det var hans
svaga sida. Han hade
tänkt så mycket i sitt
lif, att han nästan glömt
bort att handla, och en
kraftyttring åt det hål-
let var honom nu mot-
bjudande.
»En sådan inbilsk varelse — skulle jag
gå ut och köpa julklappar åt min piga!»
Han fick fatt i en af sina kära böcker
samt började att ifrigt läsa däri. Men bok-
stäfverna gledo tillsammans i en stor klump
midt på sidan, fingo sedan brådtom att
breda ut sig igen och stapla upp sig, den
ena på den andra, till dess de bildade en
bestämd figur inför doktorns ögon. Och
den figuren var han själf, men blek och af-
tärd, liggande på ett sjukläger; och gamla
Maja stod bredvid med en kopp hafresoppa
i handen och ett innerligt medlidande i
sina små vattenblå ögon.
»Hm» — doktorn började att parlamen-
tera med sina bättre känslor — »det var
ju endast hennes skyldighet.»
Han tog nu till boken igen och fick ge-
nom sin viljekraft bokstäfverna ordnade i
rader, men det dröjde ej länge, innan hans
hufvud sjönk på sned emot »konsolatören»,
och han glömde snart både Maja och hela
den besvärliga världen för öfrigt i en ljuflig
slummer
Maja kom in med kaffebrickan, men då
hon fann sin husbonde sofvande, ställde hon
den framför honom på bordet och smög sig
tyst ut igen, beklagande att de rara julka-
korna, som hon bakat enkom för att fägna
sin husbonde, nu skulle hinna att kallna,
innan han vaknade. Kaffet ville han då
helst hafva kallt.
Men doktorn skulle ej länge få sofva i
ro, ty en ljudlig ringning på tamburklockan
skallade genom den lilla våningen.
»Nå, det var väl att jag inte är hemma,»
— tänkte han och serverade sig kaffe. »Ka-
kor också — åhå, jag heter ju Adam i
dag. »
Ännu en ringning, litet kraftigare än den
första och med upprepade draguingar på
klocksträngen.
»Ring på, ring på» — muttrade doktorn
— »ring så länge klocksträngen håller —
se’n får ni sluta.»
Men klocksträngen höll profvet, och den
ringande gaf ej tapt så lätt. Hvem det än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
